Den enda gången jag står på spelutgivarnas sida

 

Alltså, E3 hörrni! Höjdpunkten på året, i samma klass som julafton och födelsedagen; så många nya utannonseringar, så många överraskningar som vi aldrig hade kunnat drömma om... är vad jag skulle ha sagt för ca fem år sedan. Låt mig rätta mig för dagens klimat: så många utannonseringar, så många icke-överraskningar som hela spelvärlden redan kände till, och endast är en överraskning för mig för att jag medvetet håller mig borta från alla rykten och nyheter under Juni månad!

 

E3 har tappat mycket av sin glans. Och inte bara E3: Nintendo Direct, Playstation Experience, Tokyo Gameshow, allting läcker värre än plastpåsen mina katter har lekt med. Ibland dyker en och annan överraskning fortfarande upp—det är sällan precis allting blir läckt—men problemet är att det borde vara precis tvärt om. Nuförtiden finns hundratals speljournalister som hänger på låset och gluffsar i sig varenda liten ‘scoop’ som råkar tränga sig igenom.

 

Jag tycker det är synd. Riktigt synd, till och med, med många tråkiga följder. Självklart tror jag på öppen journalistik rent allmänt, och ser faran i att stora företag håller för många hemligheter, men liksom, i just det här enstaka fallet vill jag säga ifrån. Jag vill mena på att det är företagens rätt, och skyldighet, att på sina villkor få utannonsera deras spel, bära eller brista. Med lite kreativt tänkande kan utannonseringarna bli riktigt häftiga—Smash Bros. Ultimate, någon?—och om det blir missvisande, som i Fallout 76, får de gott ta emot den skit de förtjänat.

 

Speljournalistiken förstör hela ekosystemet. Om allting kommer till ljuset i så tidiga stadier, då får vi inga överraskningar. Ingen hajp. Spelen blir, helt enkelt, spoilade för oss. ‘Jamen låt bli att läsa rykten då!’ fungerar inte heller, när sensationella Youtube-nyhetskanaler med stora bilder och klick-vänliga titlar dyker upp i flödet för att algoritmen märker att man gillar TV-spel. Eller när ivriga podcast-värdar utan förvarning kläcker ut sig att (påhittat scenario) Son-Goku kommer till Smash, wohoo! Och även om jag själv lyckas hålla mig borta, är det inte lika roligt när jag vet att folk runtomkring mig vet. Som att titta på en inspelad fotbollsmatch i sin ensamhet.

 

Med andra ord borde speljournalistiken lära sig att hålla mun, och arbeta tillsammans med utgivarnas planer på hur de vill visa upp sina spel! Jag vet hur kontroversiellt detta låter, men tro mig, jag är inte emot yttrandefrihet; jag är för vett och etikett när det gäller glada överraskningar. Man går inte till sin femåriga brorson och berättar han kanske får en radiostyrd bil i julklapp av faster Anna. Hur mycket jag än avskyr allt fuffens som spelindustrin håller på med, när det specifikt gäller utannonseringar ställer jag mig på deras sida, och skakar min ilskna näve åt det motsatta hållet.


Avtänd på fysisk media

 

Mega Man 11 kommer inte ut som fysisk exemplar. Åtminstone inte i Europa, till den konsol som räknas: Switch. Min första instinkt är att helt enkelt importera det från play-asia eller dylikt, betala för massiv frakt... åka på tull... behöva vänta i veckor...

 

Det påminde mig hur enkelt det faktiskt är att köpa spel från nätet. Minimal väntetid, aldrig slut på lager och reor som dyker upp stup i kvarten. Priset: ingen förpackning att sätta i hyllan. Bara det har hittills varit nog för mig att bita i det sura äpplet och alltid, i största möjliga mån, hålla mig till det fysiska mediet... men jag känner en ändring på horisonten. Jag älskar att ha fodral i hyllan, och jag lovade mig själv att även PS4-generationen skulle bli en fysisk sådan, men sprickor har börjat växa i mina principer, och jag har redan slagit till på en eller två spel på PSN-reor där skivor fanns som alternativ. De kostade 45 spänn styck; det gick inte att berättiga det tredubbla priset, och hey, gillade jag dem kunde jag ju alltid skaffa dem fysiskt senare.

 

Men ska jag avslöja den horribla sanningen så kommer jag förmodligen inte göra det. De flesta nya spel jag är intresserad av nuförtiden kommer från mindre studior, oftast 100% digitalt, och även om de lyckas ge ut det igen på skiva och/eller kassett så är jag inte gjord av pengar. Handlar det inte om spel jag verkligen håller av, räcker det liksom med att licensen finns på mitt konto. Visst, jag begriper väl att det är osäkert, att när servrarna går ner är det omöjligt att skaffa dem igen. Men det känns inte osäkert. Jag har inga farhågor alls att det jag köpt skulle försvinna. Jag kan spela samma Mega Man 9 på min Xbox 360 lika bra nu som för tio år sedan, och jag är villig att satsa på att det snällt kommer att sitta kvar där tio år till.

 

Faktum är att min historia med digitala spel går ända tillbaka till min barndom. Min familj ‘ringde till en databas’ och ‘hämtade hem’ samtliga Commander Keen-spel på vår gamla 3-86a. Och Lemmings. Och Monkey Island. Det var egentligen bara jobbigt när PC-spel krävde CD; hälften av gångerna fungerade det inte, och andra hälften var CDn korrupt, åtminstone kändes det så. Även om vår gamla Monkey Island 3-skiva skulle funka idag, är det många datorer nuförtiden som valt bort CD-spelaren. Sedan är SNES-emulatorerna värda att nämna; under min uppväxt var Chrono Trigger, Mario RPG, Final Fantasy 6 och många fler helt och hållet digitala spel i mina ögon. Redan då såg jag fysiska kopior som något prestigefyllt som visserligen var roligt att äga, men inte nödvändiga för de flesta spel.

 

Ändringen kom när jag väl gick ut gymnasiet, och fick egna pengar att köpa spel för. Vid det laget hade jag nästan helt och hållet glidit ifrån PC-spel, och hade även slutat med emulatorer. Wii, DS, PSP och Xbox 360 var mina huvudsakliga spelmaskiner, och under en lång tid var fysiska kopior det enda (lagliga) sättet att ens få tag på spel. Det öppnade mina ögon för den fröjds som var att se fodralen på bli fler och fler på hyllorna. Jag blev beroende av känslan, och det kändes främmande att jag någonsin skulle vilja gå tillbaka till digitalt. Men det fanns ett undantag: PS3. Eftersom både min kusin och bror befann sig i Sony-lägret hade jag deras samlingar att ta del av, vilket gjorde att jag knappt ägde något till konsolen själv. Likt digitala spel fanns inte ‘ägarskapet’ där, men jag upplevde aldrig det som ett problem. Som fjärde och yngsta barnet i familjen var jag redan van vid att de flesta spel i min närhet inte tillhörde mig, och har alltid nöjt mig med att ta del av spel där jag kan.

 

Därför är det lättare för mig att acceptera den digitala erans framfart. Samtidigt som det är svårt att ignorera min blodade tand för samlande. Än idag försöker jag klamra mig fast vid gamla anor... men som jag sa, sprickorna har börjat ta form. Till PS Vita övergav jag fysiskt för länge sedan, och det är inte utan att jag funderar på att göra detsamma med Switch. Mega Man 11 blir garanterat ett digitalt köp. Kanske även Smash Bros? Hur långt jag går återstår att ses, men en sak är säkert: fysiskt samlande kommer aldrig att försvinna. Mitt förråd av Wii, DS, Xbox 360 och PSP-spel har gott om utrymme att växa, för att inte tala om de indie-utvecklade pärlor som helt enkelt förtjänar en fysisk närvaro. Ni kan vara säkra på att Celeste ska bli mitt sekunden det får fodral.


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0