Spel jag har klarat: april-juni

 

Så nu när det har gått några månader och jag totalt glömt uppdatera mina spel-prestationer, vad är min poängräkning för backloggsutmaningen?

 

-21.

 

Ja, jag åkte visst till Japan, och köpte på mig fler weeb-spel än vad jag någonsin kommer hinna spela. Sedan kom sommaren, och reorna. Mitt mål för 2019 är således att hamna på noll igen, och dessa spel nedan är en bra start. Bered er för en redig lista:

 

Tales of the Abyss

Mitt femte avklarade Tales-spel, efter Destiny, Symphonia, Eternia och Hearts R. Jag skulle rang-ordna detta någonstans i mitten. Spelet har en hel del bra koncept, till och med en och annan minnesvärd karaktär, men det är också så anime som något som inte är anime överhuvudtaget kan anime. Nästintill varenda handlingsmoment kunde jag se komma flera filmsekvenser bort, och dialogen är ett hopkok av alla shounen-repliker som någonsin yttrats. Men när de väl fick till det, fick de till det rejält, och jag blev faktiskt riktigt känslosam vid tillfällen.

 

Mega Man 4

Ännu ett Mega Man avklarat. Det är lite som att spela olika kapitel av samma spel; jag har länge sedan gett upp att försöka komma ihåg vilka bossar som tillhör vilket spel. Det enda som egentligen utmärker detta är väl de uppladdningsbara skotten. Och att jag lyckades välja den sämsta möjliga spelordningen. Och att Wily-banorna var ganska jobbiga.

 

Shenmue

Jag är inte jätteförtjust i att säga att spel “inte åldrats bra.” Om ett spel var bra då, borde det vara bra nu; nostalgi är inte allt. Samtidigt är Shenmue ett spel som jag älskade när det begav sig, men som jag denna gång inte förmådde mig att spela till slut. Det kan ha att göra med att, trots att jag i grund och botten värdesätter bra atmosfär och närvarokänsla i spel framför gämplajj, så värdesätter jag som vuxen min tid ännu mer. När jag var liten hade jag inga problem med att vänta långa stunder på att storyn ska fortsätta, och göra repetitiva sysslor utan egentliga mål, så länge jag fick vistas i världen. Det är svårare att berättiga nu när så många andra spel tävlar om ens begränsade tid. Just spelvärlden är det jag fortfarande gillar med Shenmue: det är sällan ett spel skildrar vardagen så bra, det spännande och det tråkiga. Det får mig att känna att jag är Ryo Hazuki, ute på hämnduppdrag, men ändå fast i verklighetens begränsningar som gymnasieelev Japan. Om den nya versionen till PS4 bara hade tweakat spelmekaniken lite—t. ex. låtit dig gå och lägga dig vid 6 istället för 8, eller skippa gaffeltruck-racet efter man kommit etta en gång—hade detta kunnat funka som en klassiker än idag.

 

DMC Devil May Cry

Kanske det bästa Devil May Cry-spelet. Nej, jag menar allvar. Som ett fan av super-japanska mega-strider borde jag föredra originalserien, men jag kan inte blunda för hur kul det var att kötta demoner, och hur vackert spelet är i sina skruvade miljöer. Jag borde också avsky hur sanslöst edgy det är, men till skillnad från Ubisoft, som tror att de är coola, får jag känslan av att utvecklarna vet att det egentligen är ganska fjantigt, och kör hårt med det istället. Tyvärr lär vi aldrig få se mer från denna tidslinje, och den cliffhanger som DLC-uppdraget slutade med lär fortsätta hänga i all oändlighet.

 

Kamiko

Klockan stod på mindre än en timme efter att jag kom fram till sluttexten. Men det var en timme då jag hade konstant roligt. Det handlar om ett action-lir i overhead-vy där man spelar en pixelkaraktär som dödar pixelmonster på löpande band medan man löser enkla pussel. Det är avslappnande, det är tillfredsställande, och även utan 50%-rean hade det varit värt sina 50kr. Grym musik också.

 

What Remains of Edith Finch

Det här är inte ett muntert spel. Utan tvekan den mörkaste förstapersons-upptäckaren jag spelat. Jag har i princip samma sak att säga om detta som för Everybody’s Gone to the Rapture: det är atmosfäriskt, snyggt och mystiskt... men det spelet gav mig inte riktigt samma känsla av obehag. Samtidigt är det sjukt välgjort, och förtjänar alla priser det vunnit. Spela det, om du har mage för tragedi.

 

Cadence of Hyrule

Det är ett Zelda-spel. Men det är Crypt of the Necrodancer. Men det är ett Zelda-spel! Jag vet inte hur de lyckades, men de gjorde båda dessa vitt skilda spelmekaniker rättvisa i ett och samma spel. Så när som på lite för korta dungeons är detta snudd på ett mästerverk, och ett exempel på hur man använder slumpgeneratorn rätt. Och nu när Nintendo har låtit en mindre studio skapa spel på deras varumärke är den stora frågan: vilka andra stora spelserier kan indie-utvecklare tänkas ta sig ann? Ett Metroid av Matt Makes Games? Banjo-Kazooie från Gears for Breakfast? Uncharted från Yacht Club Games?!

 

Lumo

Har du alltid velat vara en bäbis-trollkarl som pusslar sig från rum till rum, sedda snett uppifrån, med lugnande musik och hypnotiserande rymdbakgrund? Då ska du... inte spela Lumo på Switch, för laddningstiderna mellan rummen var lite för långa. Men oavsett vad så fann jag denna resa värd de tre timmar det tog att ta sig igenom härligheten. Det var liksom lagom svårt, och lagom flummigt. En aning lätt, när allt kom omkring, men sedan finns ju ett hardcore-läge med permadöd.

 

Woodle Tree Adventure Deluxe

Ojoj, här har vi ett spel som heter duga. Ett tidlös klassiker som kommer bli ihågkommet av framtidens alla spelkännare. När folk pratar om Ocarina of Time, The Last of Us och Portal, kommer någon i rummet oundvikligen att påpeka “men det där Woodle Tree Adventure, det var något extra”, och alla kommer att nicka instämmande. Det utmanar dig genom att göra räckvidden på dina slag typ två centimeter långa. Det håller dig på tårna genom att ibland låta dig börja om från början när man dör, och ibland inte. Låt oss inte glömma de djupa filosofiska teman som så mästerfullt bakats in, när en fiende, istället för att dö vid träff, helt sonika frågar “varför slår du mig?” Mass Effect och The Walking Dead bara önskar att de kunde få spelaren att känna sig så moraliskt kluven. De 25 kronor spelet kostade på rea betalade för sig självt.

 


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0