3DS – ett kärt misslyckande

Jag har svårt att uttrycka med ord hur hajpad jag var inför 3DSens ankomst. Nintendo DS var—och är än idag—min absoluta favorit-spelmaskin genom tiderna, och att det snart var dags att ta del av en modernare, kraftfullare variant fick det att vattnas i munnen. Och den hade 3D! Man behövde bara stirra in i skärmen, och det blev 3D! Tanken var nästan obegriplig för mig. Detta skulle överträffa allt, det var jag säker på.

 

Åtta år senare sitter jag med fyra olika 3DS-versioner, trettionio spel och hundratals timmar klockade. En inte helt illa samling... men samtidigt inte alls den succén jag hade drömt om. Jag gillar 3DS... men inte lika mycket som jag borde ha göra. Fler pixlar i all ära, och 3D-effekten är precis så häftig som jag hoppades på, men föregångarens storhet lyser med sin frånvaro.

 

För vad hade vi på Nintendo DS? Vi blev introducerad till Professor Layton och Phoenix Wright. The World Ends With You var ett nytänkande mästerverk. Another Code—och dess spirituella uppföljare—kommer alltid att vara klassiker i peka-klicka-genren. Elite Beat Agent är rent av ett av mina topp fem spel någonsin. DSens tid var en gyllene era för kvalitet och variation, med otaliga pärlor både gömda och omtalade, många som jag inte fått chansen att spela än. 3DS... tja, den återupplivade några förlorade serier, som Kid Icarus och Fire Emblem. Den hade en gäng originaltitlar: till exempel Codename S.T.E.A.M., Ever Oasis och Rhythm Thief. Men förutom det var det mest en himla massa uppföljare på tidigare serier: mer Layton och Wright, mer New Super Mario, mer Yoshi. En bra samling, helt klart, men inte på samma sätt.

 

Men okej, jag inser att Nintendo DS var en kosmisk fullträff; jag borde inte förvänta mig att blixten slår ner på samma ställe två gånger. Vad jag däremot ville förvänta mig är att de skulle lära sig av sina misstag rent hårdvarumässigt, och här faller 3DSen pladask. För det första: originalversionen hade samma hårda kanter som DSi, de som skar in i handflatan. För det andra: DS hade alldeles för många olika versioner, och 3DS ville inte vara sämre. Men men, 3DS XL rättade åtminstone till formfaktorn—och hade även ljusare skärm—så om de hade hållit sig till dessa två hade jag varit nöjd. Sen kom 2DS. Okej, kör till, de vill väl ha en enhet för barnen, ingen risk att 3D-effekten tär på de små ögonen. Det kan jag väl gå med—VADÅ NEW 3DS?!

 

Helt plötsligt kom det två varianter till. Totalt fem olika 3DSer—senare sex, när New 2DS XL dök upp—som var och en med olika formfaktorer, med tre olika skärmstorlekar. För mig, som länge hade övervägt att skaffa en ny 3DS som var skönare för handen, var förvirringen total. Var New-versionen verkligen så mycket bättre att det berättigade priset? Vilken skulle man välja, XL eller standard? Vilken var mest ergonomisk? Och i all denna förvirring valde jag fel. Det kom ut en Majora’s Mask-version av New XL, och jag kunde inte låta bli. Och ja, det var ergonomisk. Färgerna var också bättre. Men ju mer jag spelade, desto mer gick det upp för mig att pixeltätheten hos en XL var för liten. Det fick spelen att verka grötigare än vad jag upplevde på min original-3DS. För att inte nämna att min enhet har en (ganska vanlig) defekt som ibland ger scanline-liknande ränder på skärmen när den scrollar uppåt.

 

Jag har levt med denna besvikelse ända sen dess. Försökt övertyga mig själv att den faktiskt är bättre ändå. Men jag är fortfarande inte övertygad. På den lilla maskinen ser spelen skarpare ut, så är det bara. Jag köpte till och med ett tredjepartsgrepp, så jag inte behöver ha ont i handflatan. Å andra sidan är det ett faktum att 3D-effekten är bättre på den Nya, och även färgerna. Och de gånger jag går tillbaka till till originalet så saknar jag den stora skärmen, grötighet och defekt till trots. Jag köpte senare en 2DS, men formen var inte mycket skönare än original-ditot, färgerna var för matta för min smak, och jag saknade 3Dn.

 

Med andra ord har jag inget “perfekt” sätt att spela på 3DS. Jag måste välja mellan bättre skärpa eller bättre färger. Stort och lyxigt eller litet och käckt. Som sagt, detta till trots så tycker jag ändå om 2DS som spelmaskin, och jag har haft mycket roligt med spelen. Jag önskar bara att jag hade hållit mina fingrar i styr och inte köpt den första bästa modellen som såg snygg ut.

 

En dag, när budgeten ser bättre ut, ska jag nog införskaffa en New i standardstorlek. En sån som jag borde ha köpt från första början.


Bärbart, spelvärldens missförstådda barn

När jag var liten satte mina föräldrar begränsningar på hur mycket jag fick spela. Jag gick väl fram till någon och bankade till denne med en pinne och ropade ‘nu förlorar du power!’, och då tyckte föräldrarna att det där med TV-spel nog inte kan var bra för den lille parveln. Men trots att jag efter detta bara fick spela på lördagar, kom jag igenom min uppväxt med spelintresset i behåll. Inte minst tack vare att jag faktiskt hade ett kryphål. Ett sätt att spela som inte registrerade lika mycket på radar.

 

Nämligen Game Boy. Kanske såg de det mer som en leksak som jag kunde gå omkring med, istället för att sitta stilla framför TVn, men de tillät mig hela tre dagar i veckan med bärbart spelande. Och medan de stationära motsvarigheterna inte blev fritt fram förrän nån gång under högstadieåren, slutade de hålla koll på mig och min Game Boy Color långt tidigare än så. Som följd blev att en stor del av mina käraste TV-spelsbarndomsminnen kommer just från bärbart. Mitt favorit-Zelda är inte A Link to the Past, utan Link’s Awakening. Jag spelade aldrig Mario World, men däremot nötte jag sönder Mario Land 2.

 

Just därför tycker jag det är så otroligt synd att det bärbara formatet har fått utstå mer än sin beskärda del av fördomar under alla dessa år.

 

Att man kanske föredrar en stor skärm framför en liten, det går jag med på. Att handkontroll på en soffa är skönare än att behöva hålla upp en liten manick, kör till. Men det finns en mentalitet, en filosofi, om att bärbara spel bara är på ett visst sätt. Att spelen, eftersom man kan spela dem på tåg och buss, är till för kortare spelsessioner, med mindre banor och enklare gameplay. Mer casual, helt enkelt. Fast... vem som helst som spelat Pokémon borde inse att detta inte nödvändigtvis stämmer. Eller Phoenix Wright. Eller Golden Sun. Eller valfritt konsolspel (nåja, nästan) som portats till en bärbar maskin. Saken är den att jag—förutom saker som grafiskt kapacitet, eller antalet knappar och pixlar—aldrig har upplevt att bärbara spel i realiteten skulle vara annorlunda än konsolupplevelser. Metroid Fusion var ju lika bra—om inte bättre—än Super Metroid! Kingdom Hearts satt ett av sina största spel på PSP! Och på vilket sätt var Yoshi’s Island DS mer simpelt än det till Supernintendo?

 

Samtidigt finns det gott om spelutvecklare som inte håller med. Jag klarade nyligen ut Luigi’s Mansion 2, som till skillnad från föregångaren är uppdragsbaserat. Ni vet, så att det ska vara “pick-up-and-play”, bra att spela i spurter. Bara det att uppdragen kan variera allt från tio till fyrtio minuter i längd, man kan inte spara under dem, och mellan varje måste man vänta på att spelet laddar, visar dialog, och låter dig för hand välja nästa uppdrag. Resultatet blir dålig pacing och hackigt spelande, oavsett vad avsikten var från början. Metal Gear Solid: Portable Ops lider av samma problem—plus dålig kamerakontroll och bilduppdatering från helvetet—och det skryter med portabelt i titeln. Det som var menat som ett försäljningsargument blir snarare en ursäkt att inte behöva lägga ner lika mycket möda, och den stigman har haft olyckliga konsekvenser för hela formatets image.

 

Jag vill inte säga att bärbara maskiner inte rent objektivt är ett “lättare och snabbare” sätt att spela. Känslan av att plocka upp en DS första man gör på morgonen och börja lira ska inte underskattas. Och visst, denna lättillgänglighet gör det också lättare att smälta mer repetitiv spelmekanik. Men att det skulle betyda att bärbart är speciellt avsett för den typen av spel har jag aldrig trott på. Och till min enorma förtjusning har Nintendo på senare år börjat se det som jag gör. Switch är, i min ringa mening, det bästa som har hänt den portabla spelvärlden sedan Game Boy kom ut, och bevisar en gång för alla att handhållet och soffspelande är i princip samma sak. Att det inte hänger på vilka spel som “passar bäst till formatet”, utan hur man själv som person föredrar att konsumera spel: bekvämt i en soffa, eller lätt och snabbt på resande fot.


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0