Den bästa av spelvärldar

Va, vadnu? Vad är det som händer? V-vänta lite... waaaaaah!!!

 

Uff! Oj, vad hände? Nämen, det verkar som jag sögs in i en dimensionsvirvel, och har hamnat i en värld precis lik vår egen, fast inte riktigt. Låt mig kolla internet en snabbis... ojdå! Det verkar som att den här världen uppkom från den bra tidslinjen i spelvärldens historia, där företagen inte blev besatta av pengar och förblindade till vad folk faktiskt vill ha. Få se vad som är annorlunda...

 

Ubisoft, tja, de gjorde visst Assassin’s Creed 1 och 2, men jag ser ingen Brotherhood eller Revelations. Men det finns en trea... och de väntade längre än ett år med att släppa den! Det är ett färdigt spel, med ytterst få buggar, och storyn har ett tillfredsställande avslut som lämnade dörren öppen till en uppföljaren AC4, som också blev ett toppspel! I den här verkligheten har de heller inte avskedat huvudregissören för serien, så allting tycks hålla hög kvalitet och kännas konsekvent. Vi väntar just nu med spänning på Assassin’s Creed 5, som kommer bli den avslutande delen. Ubisoft gjorde också ett tredje Rayman-spel, en hel trilogi av 2008s Prince of Persia, och en Beyond Good and Evil 2 som tycks vara den uppföljare fansen var ute efter.

 

EA då? Oj, kolla, de har jobbat hårt med nästa spel i Mirror’s Edge-rebooten ser jag. De satte DICE på det direkt efter att det enda Star Wars Battlefront-spelet blev färdigt förra året, komplett med allting man kunde önskat sig, inklusive en tio timmar lång kampanj. Inga mikrotransaktioner heller; det behövdes inte, för det sålde mer än femton miljoner på under ett år. Visceral lever och mår bra, och Amy Hennigs Star Wars-spel beräknas komma ut nästa år. Mass Effect Andromeda fick 9or och 10or från så gott som alla siter, och nu när jag kollar närmare verkar det som att ME3 var ett klart bättre spel än det vi fick här. Självklart finns en remaster-trilogi på PS4, Xbox One och Switch, och på tal om trilogier har Dead Space sedan länge fått sin, i väntan på sitt fjärde spel som tydligen blev avtäckt under årets E3.

 

Nintendo... men vänta, vad är det jag ser? Ett enormt utbud av retrospel finns att erhålla via en streaming-tjänst! Allt man kan tänkas vilja spela för 99 spänn i månaden—inklusive Terranigma och Mr Gimmick—och om man vill “köpa loss” ett spel kostar det 40 spänn, oavsett vilken konsol det gäller. De har även insett att det inte går att stoppa emulering, så köper man ett spel kan man också föra över rommen till sin PC för att spela på vilken emulator man vill. Allt tack vare Satoru Iwata, vars cancer blev botad i den här verkligheten! Wii U hände precis som här, likaså Switch, men 3DSen fick bara två olika varianter—XL och vanlig—och båda var riktigt sköna för händerna från början.

 

Microsoft insåg till sist att exklusiva spel är det som säljer konsoler, så de storsatsade på alla möjliga förstapartsstudior, och har startat fullskaligt krig mot Sony. Det har inspirerat dem att fokusera på ännu mer kvalitet än i vår värld. Oj, i år fick vi visst en Medevil-uppföljare. Och Tombi 3. Microsoft kontrade med, tja, Contra, och de har även börjat backa Wayforward, vilket har givit oss ett fullt påkostat Shantae i 3D. Microsoft är kända som risktagarna; alla deras spel kanske inte alltid håller måttet, men de har störst mångfald i sin katalog.

 

Activition ger inte ut ett nytt Call of Duty varje år, och fansen jublar varje gång nästa del kommer. Warner Brothers har sammarbetat med JK Rowling och Bethesda för att skapa det där episka äventyrspelet i Harry Potter-universumet; något mobilspel är det inte tal om (inte heller Cursed Child, kan tilläggas). Konamis chefer tycks ha blivit besökta av tre spöken, för de har gett bort Metal Gear-rättigheterna till Kojima, satt tillbaka PT och utannonserat en hel drös med spel, inklusive Suikoden VI! Nej vet ni vad, jag tror att jag stannar i den här världen. Jag kommer att dedikerad bloggen till att rapportera om allt som ni bara önskar att ni... n-nej vänta, vad är det där! Crap, dimensionsvirveln är tillbaka! Rädda sig den som kan! Gaaaaaaah!!!

 

Dunk, aj! Huvudet snurrar... måste kolla datorn. Attans, då var jag tillbaka i den gamla verkligheten. Med Metal Gear Solid Survive... och en Spyro-samlingen med bara ett av tre spel på skivan. Men ack, jag får inte misströsta. Vår värld må inte vara den bästa av världar, men man får inte glömma att det finns fina saker här med. Som Shenmue 3. Och Celeste. Och Backpacker Ashley från route 2.


Pokemon - måtte nästa generation vara bättre

Nu såhär på slutklämmen av sommaren tänkte jag att jag skulle ge mig in på ett spel som det tagit mig två år och tre försök att komma in i: Pokemon Sun. Det är underligt att det tog sådan tid; jag är en sån där gammal veteran när det kommer till denna anrika serie, och jag har stått vid dess sida sedan generation ett. Detta var ett spel som på förhand såg ut att flyga högt som en Charizard över sina föregångare. Långt förbättrad grafik, nya funktioner i striderna, en lite djupare story; det här skulle bli det... jaja, ni fattar punchlinen: det blev en besvikelse av råge.

 

Spelet kan bäst beskrivas med ett ord: överflöd. Det tar i för hårt med att verka coolt, nytt och häftigt. Och visst, ytligt sett är det rent ut sagt bedårande; Pokemon-musik har aldrig låtit så här bra, och grafikenstilen har närmast nått perfektion. Men man behöver bara doppa huvudet några centimeter under ytan för att se att spelet i sig är i princip oförändrat, och de nyheter som finns stjälper oftare än det hjälper. De har bytt ut gym-striderna mot generiska dungeon-besök istället, vilket nästan är samma sak, fast utan de kreativa gimmickarna. De har gjort sig av med HM-färdigheterna, bytt ut dem mot ridbara Pokemon-djur som man frammanar med visslor, vilket visserligen tar bort problemet med att behöva ta upp dyrbara move-platser med Cut och Flash, men man mister också Surf och Strength. Also, vilda pokemon kan ropa efter kompisar nu. Om och om igen, utan att använda upp ett drag, och inte kan man fånga något medan de är två. Yay.

 

Jag kan förlåta ganska mycket, men inte i samband med det största, grundläggande problemet: allting känns bara så spelmässigt utmattat. Och det gör mig orolig. Ett ny generation är på väg, denna gång på Switch, och med såpass förbättrad hårdvara har de chansen att verkligen andas nytt liv i serien. Men kommer de att göra det? Sun har övertygat mig om att Pokemon behöver tänkas om från grunden, på samma sätt som Breath of the Wild omtumlade Zelda, och detta kommer att kräva tid, resurser och tålamod. Det skulle vara oändligt mycket enklare att bara bygga på vad Sun och Moon etablerade, skapa nya kartor och brassa på med coola visuella effekter. Spelet skulle sälja, men på bekostnad av seriens värdighet.

 

Så vad skulle jag personligen ändra på om jag fick stå vid rodret? Well...

 

-En öppen värld. Hur ballt vore det inte att ha en pokemonvärld som faktisk känns som en värld, som man kan utforska som man vill. Eller, kanske inte hundra procent öppen från början, de får gärna leda spelaren med områden som har starkare pokemon än andra, eller göra vissa platser svåråtkomliga med pussel där man måste ha specifika förmågor. Men i det stora hela vill jag att de precis som Mario Odyssey och Breath of the Wild ger mig en mindre linjär upplevelse där upptäckarglädjen är på topp. Ni vet, det som Nintendo är bäst på.

 

-Snabbare strider. Jag tog tid: i Pokemon Sun tar det 14 sekunder att komma in i en strid mot vilda pokemon. Längre mot tränare. Många bäckar små; det blir ganska många sekunder som rinner ut i sanden, så i det nya spelet hoppas jag att övergångarna blir mycket, mycket smidigare. Det ska inte ta mer än högst fem sekunder innan jag får välja min attack. Stridsystemet kan få vara detsamma om de vill, men med mer omedelbar feedback på vad man gör. Och inga stridsskärmar den här gången: låt mig får slåss direkt ute i världen.

 

-Ingen komplicerad story. Låt gå för en något mer invecklad motivation än “gå och bli pokemonmästare!”, men det ska vara rakt på sak och inte distrahera från äventyret. Hellre att det finns gott om sidequests på vägen som kompletterar äventyret.

 

-Alla. Pokemon. Någonsin. Gör världen så stor, äventyret så episkt, att alla nästan ettusen Pokemon får vara med. Heck, skapa några nya, så att det faktiskt blir exakt 1000. Jag kan förstå om de drar sig, det inte precis bli lätt att toppa det till nästa spel, men det skulle verkligen styrka spelets image som det största och bästa Pokemon någonsin har gjort.

 

-För allt som är heligt i denna värld: låt mig bestämma själv om jag vill ha kvar pokemon som jag fångar i mitt gäng, eller om jag vill skicka dem till PCn direkt! Sju spel—tio om man räknar mer remakarna—och de har fortfarande inte lagt till denna fundamentala funktion!

 

Men oavsett vilka förändringar de gör, vill jag att de bevarar den där härliga Pokemon-känslan. Att man får vara ute på äventyr i en outforskad värld fylld med folk att möta och mängder av små djur att göra till sin personliga armé. Det, och karaktärsdesignen. Människorna i Pokemons värld har alltid varit några av de snyggaste animefigurerna jag sett. Liksom, är det bara jag som tycker att typ varenda (vuxen) kvinnlig karaktär som någonsin skapats för Pokemon är top-notch waifu-material?

 

Speciellt Backpacker Ashley på route 2. Hon är best girl.


Super Mario Odyssey's stora plothole

“Men kom igen, vem bryr sig om story i ett Mario-spel?” hör jag i den där högfärdiga stämman som jag förknippar med internet-folk. Det simpla svaret är: jag. Nej, det måste inte finnas en handling; så länge spelets universum håller sig till en konsekvent grad av overklighet kan jag hänga med på vad som helst. Problemen uppstår när spelet strider mot sin egna skruvade regler. Mario Odyssey var rent allmänt en besvikelse när det kom till storyn—förhandsvisningarna fick det att verka som att det skulle bli så mycket mer—men det är inte det jag tänker gå in på nu. Jag tänker fokusera på en enda scen—nej, ett område—som får mig att slå bakut, och det kan sammanfattas med den här bilden:

 

 

 

Kraftverket under Metro Kingdom. Det som driver hela staden. Se bara på hur många kraftmånar systemet slukar! De bara fortsätter komma i all oändlighet, och glider in och ut i maskinen en gång i sekunden. Låt det sjunka in lite grann vad det innebär. En måne i sekunden. Det betyder att staden behöver sextio gånger sextio gånger tjugofyra, dvs. 86400 månar om dagen för att hålla stan igång. Med andra ord måste Pauline ha ett gigantiskt lager månar undangömt någonstans i staden, alternativt att de har hittat ett sätt att artificiellt framställa dem.

 

Mario behöver 124 månar minimum för att åka och rädda Peach. En tiondels promille av den månkonsumption som staden kräver på en dag. Mindre, med tanke på att man vid det laget redan har samlat en del. Pauline har inga problem att anordna en stor fest i Marios ära med fyrverkerier och en pompös hinderbana, men att skänka 0.014 procent av en enda dags energi för staden, så att han kan rädda prinsessan, där går gränsen.

 

Och folk säger att Bowser är skurken.

 

Visst, jag kan komma på åtminstone två förklaringar. De har egentligen inte så många månar; de bara “tänds på” igen efter en tid, och återanvänds som en konstant förnybar energikälla. Eller: de månar som de använder för kraftverket är en svagare, maskintillverkad sort som bara ser likadana ut, och Odyssey-skeppet tar bara den äkta, betydligt sällsyntare varan. Men inget av detta förklaras i storyn, så jag måste anta att det jag ser är som det verkar. Det blir dessutom värre: det antyds senare att stjärnorna man samlar i Mario 64 är samma sak som kraftmånar, bara att de bytt form. Helt plötsligt känns stjärnorna så... billiga.

 

Får jag åtminstone tro att stjärnorna i Galaxy, som driver Rosalinas skepp, är en mer speciell och kraftfullare variant? Snälla?




RSS 2.0