Spelen räcker, men inte tiden

Året var 2010. Äntligen, efter tre långa år, flyttade jag och min familj ut ur den trånga, unkna lägenheten nära stan, in i en stor, rymlig och alltigenom mysig villa ute på vischan. Vilken befrielse! Det betydde såklart inte slutet på alla mina bekymmer, men om inte annat kände jag inte lika stor dragning till anime som en form av verklighetsflykt. Inte helt orelaterat var också att jag i den vevan började upptäcka en ny form av animation. Det där, vad heter det nu igen... just det, tecknat! Animerade serier som (flämt!) inte var anime. Det hade redan börjat under min åren i Nacka, med serier som Kim Possible och Avatar the Last Airbender, men det var i denna ny boning, med den sinnesfrid som nära tillgång till natur gav mig, som det sattes igång på allvar. Kanske ville jag helt enkelt ha omväxling från det som var en så stor del av mitt liv i lägenheten. Och ingen annan serie gav mig detta mer än My Little Pony. Ni vet, den som gav upphovet till Bronies. Det var ett helt fenomen, ett ämne jag definitivt vill återvända till, men konsekvensen för den här historien är att jag blev... distraherad från anime. Jag läste hellre fanfic på MLP än att kolla igenom Soul Eater.

Ironiskt nog var detta när jag var mitt uppe i mina japanska-studier, vilket borde ha varit en nytändning för anime, men det antal serier jag faktiskt tittade på blev bara färre. Med det vill jag inte mena att MLP sög upp mitt intresse för allt annat, snarare tvärt om! MLP var så bra den fick mig att blicka inåt, gjorde mig till en mer öppensinnad människa och leta efter annat som var bra. Jag fokuserade mycket mer på spel, men också på manga. Jag ville lära mig läsa det på japanska, och det betydde att det fick ta den tid det tog. På så vis gick åren framåt. Jag läste ut Bleach fram till sista arken (som jag fortfarande inte läst), hela Fullmetal Alchemist, alla kapitel av One Piece som hade kommit ut... och till sist var det år 2013, våren. Min utbildning hade kommit till ända. I Sverige, vill säga. Jag hade fortfarande det ultimata målet kvar: Japan. Jag ville bo där, uppleva Animeland med egna ögon. Träffa på kawaii-desu high school-tjejer och käka Pocky med mina senpai!

Okej då, jag visste väl redan då att Japan i anime och Japan på riktigt var två skilda saker. Och efter den 12 timmars långa flygresan, den 25e September 2012, var anime ganska långt från mina tankar. Det enda jag brydde mig om var att integrera mig själv i denna nya tillvaro. Hitta nya kompisar. Sagt och gjort, inte utan gupp på vägen, men det dröjde inte länge förrän jag kände mig som hemma. Jag hade gjort det: jag stod på Kiyomizuderas berömda paviljong, jag shoppade i Osakas teknologi-distrikt, vandrade genom japanska skogar. Det jag inte gjorde så mycket av var kolla på anime. Inte heller läsa manga. Intresset var långt ifrån noll, men av ödets ironi blev det inte att jag gick och såg anime på bio, eller följde de senaste serierna... med ett undantag. Hunter X Hunter var det nya heta under denna tid, och jag kände att jag ville åtminstone ha något i animeväg att kunna diskutera. Glad är jag för det: Hunter X Hunter är nu en idag en av mina favoriter. Den kändes på något sätt smartare än andra serier, som om den visste vad man förväntade sig och ville konstant göra något fräscht. Kulmen av all hajp var när jag och ett gäng klasskompisar gick och såg på den nya tie-in-filmen på bio. Filmen sög, men det var inte det som var vitsen. Jag hade äntligen fått uppleva ännu en grej från min bucket list.

Varför gick jag aldrig fler gånger? Varför skaffade jag aldrig japansk TV för att kunna se anime direkt från källan? Varför gick jag aldrig till manga-caféer och gottade ner mig i nya spännande serier? Frågor som jag än idag ställer mig själv, men den enkla sanningen är nog att jag vid det stadiet i mitt liv inte längre hade samma relation till anime. Trots att det var en av de stora anledningarna att jag ville hit, insåg jag att det kanske mer hade att göra med att jag kände mig skyldig mig själv denna resa, snarare än att jag brann för det. I slutändan blev det andra delar av resan jag mindes mest: den otroliga naturen, maten, sällskapet, språket! Resan var värt det, ingen tvivel om saken, om än inte på grund av anime. När året var slut och jag var hemma i Sverige igen, kan jag räkna på två händer de animeserier jag kollade på under de nästkommande tre-fyra åren, och av dem minns jag väldigt få: Free, Kill La Kill, Keijo... det är lite som ett svart hål. Förutom spel var det faktiskt böcker som intresserade mig mest just då. Redan i Japan hade jag upptäckt podde ”Writing Excuses” och inte bara blivit frelle på Brandon Sanderssons verk, utan fått nytändning på att skriva episk fantasy som han!

Man skulle kunna tro att det här var slutet. Min storebror hade ju växt ur anime, var det min tur nu? Lyckligtvis inte. Året var 2017, och någonting hade spruckit inom mig. Jobbet jag hade då var inte nöjd med min prestation, och jag visste inte varför. All kontakt med så gott som alla vänner jag någonsin haft hade i princip lagts på is, helt och hållet på grund av egen inkompetens. Inte sedan jag bodde i Nacka hade jag känt mig så vilsen och isolerad... och då mindes jag tillbaka till en annan tid. En tid då jag levde upp till mina drömmar. Och passion. Alltså, det där med manga var ändå rätt najs. Jag började leta runt, hittade tjänsten Bookwalker, som sålde digital manga på engelska och japanska. Köpte mig en serie vid namn Sasameki Koto. En romansserie med sådan emotionell påverkan att det fick mig att blicka inåt. Bli en mer öppensinnad människa.

Dags att kolla på anime och läsa manga igen. Dags att göra något åt min ensamhet.

”Mangaserie ändrade mitt liv!” låter för mycket som en clickbait-titel på YouTube, men nog för att Sasameki Koto, likt MLP, gav mig den push jag behövde för att själv ge mig den förändring jag behövde. Jag började bli aktiv i att delta i intressegrupper, dels japanska språkmöten, och dels författarmöten. Utan dessa hade jag aldrig träffat den vännen som inspirerade mig till att börja skriva om spel på internet, och som introducerade mig till vad som nu är, utan överdrift, mitt käraste kompisgäng. Ett kompisgäng som, nämen titta, är full av animenördar! Animetittandet har visserligen gått i vågor, och aldrig blivit så mycket som de tre åren i Nacka, men med kompisar som dessa är det svårt att inte bli medryckt. Jag säger det med den största träbiten jag kan hitta i handen, men jag tror inte det är någon större risk att jag förlorar intresset för anime länge. Inte så länge det alltid något nytt och häftigt att se, och alltid folk att prata om det med.