Jag trivs bäst i...
Så vad blev det första påbörjade 2021? Assassin's Creed Valhalla. Det är ett helt okej spel; något förlegat i sin mekanik, en hel del buggar, men att smyga och döda folk från buskar är sällan tråkigt. Men det är inte därför jag har fastnat för det.
Jag älskar öppna världar. Ju större, desto bättre.
Jag vill känna att världen är större än jag själv. Att här finns så mycket att se och göra att jag aldrig kommer hinna med allt under en genomspelning. Jag vill att det ska kännas som ett riktigt äventyr. Det återkommer till det jag tjatar om hela tiden vad gäller TV-spel: atmosfär. Öppna världar är designade så att du ska känna världen, leva i den som om den vore din egen, om än bara för en stund.
Valhallas Storbritannien a la 800-talet har hittills lyckats leva upp till allt detta, så när som på en detalj. Det är utvecklat av Ubisoft. Företaget har alltid varit bäst i klassen på att skapa levande, verklighetstrogna världar, men sättet man interagerar med dem liknar mer avancerade klätterställningar. Allting man behöver hitta finns utsatt på kartan; det är mer en fråga om att ta sig från punkt A till B, njuta av utsikten på vägen, än att själv få utforska. Med detta sagt är den filosofin inte utan sina fördelar: det blir mer spel av det hela, med klara mål man kan resa till en efter en. Upplevelsen blir något mer linjär, samtidigt som man får frihet i vilken ordning man antar varje utmaning, och känslan av äventyr förblir intakt.
Personligen kommer jag dock alltid dras mer till ”Bethesda”-modellen. Världen är skapad för att du, spelaren, ska utforska den. Inga förutsatta ikoner; det är upp till dig att undersöka varje skrymsle, prata med alla människor du möter, på egen hand skapa en betydande relation till världen. När du hittar en gömd, underjordisk ruin i Skyrim är det en belöning för din egen nyfikenhet, inte att du lydde spelets instruktioner. Det ger en djupare tillfredsställande känsla som Assassin's Creed aldrig kunnat nå, och man förstår ju varför: en sådan öppen värld kräver mer tid, mer resurser, och passar inte för det strikta vartannat-år-schema de har satt i sten.
Många säger att genren är överspelad. De vill hellre ha mindre världar, fast mer detaljrika, som man lättare fäster sig vid. Mer Peachs slott, färre Hyrule. Men varför inte både och? Varför inte båda i samma spel? Om jag fick drömma bortom vad som förmodligen är finansiellt möjligt, skulle mitt drömspel vara ett där man har en fullständigt enorm värld, med öppna, varierade landskap mellan trånga, detaljerade städer, där man får uppleva story-moment i mer intima inomhusmiljöer. Som att ha flera korta spel inuti ett långt.
Nej, alla spel borde inte vara öppna världar. Och ja, mer koncentrerade spelplan kan åstadkomma stordåd på sina egna sätt. Men jag vill inte att utvecklare ska sluta pressa gränserna. Jag vill se en framtid där spelvärldar till sist blir lika stora som faktiska Storbritannien, men lika innehållsrika som Fallout 4 och Skyrim, och lika välskrivna som Witcher 3. Spel som på riktigt kan räcka livet ut.
