A Hat in Time kommer ALDRIG att komma till Switch. Någonsin.

För drygt ett år sedan kom ett plattformsspel som på något sätt lyckades bli nostalgiskt sekunden efter jag hade klarat det. Ett spel som, för att dra en gammal klyscha, fick mig att minnas varför jag gillar TV-spel. Spelet heter A Hat in Time, och förutom att det inte var lika polerat som det kunde ha varit, och det kördes i 30 fps på PS4, hade det inga egentliga svagheter. Eller, en grej: det fanns inte på Nintendo Switch.

 

Men det är väl lugnt: allt kommer ju till Switch förr eller senare, eller? Inte den här gången. Tidigt detta år gick de ut med att de inte hade några som helst planer för en Switch-version. Tråkigt, men ‘inga planer’ betyder väl egentligen bara ‘inte just nu’? Inte enligt utvecklarna Gears for Breakfast: för ungefär en månad svarade de på frågan än en gång med ett utförligt och målande svar.

 

Nej.’

 

Okej, som om det behöver sägas: självklart ska man aldrig trakassera utvecklare bara för att de inte gör som man vill. Att ta till hot och fula ord är aldrig okej, oavsett vad saken gäller. Med det sagt tror jag inte det räknas som jättekontroversiellt att tycka är ovan svar är... otillräckligt? Varför kommer det inte till Switch? Det skulle bokstavligt talat sälja fem miljarder exemplar. Någon pekade ut, utan varken hot eller fula ord, att det är i synnerhet underligt med tanke på att spelet är ett kärleksbrev till N64/Gamecube-erornas plattformsspel, och till detta fick vi ett ännu mer genomtänkt svar.

 

Vi 👏 kan 👏 älska 👏 vad 👏 vi 👏 vill 👏 utan 👏 att 👏 för 👏 det 👏 vara 👏 skyldiga 👏 ett 👏 skvatt!’

 

De, öh... de har inte fel. Men liksom, ett annat svar skulle kunna vara: ‘En Switch-port skulle kräva att vi lägger ner resurser som vi hellre vill använda till annat.’ Jag hörde till och med att de hade svårt att få den uråldriga grafikmotorn som de använt att fungera på Switch. Det är en utmärkt ursäkt inte göra en port. ‘Vi behöver inte så vi tänker inte göra det’, är en mindre bra sådan. Men nåja. Spelet är fortfarande ett av de bästa plattformsspelen i modern tid, dryg twitter-PR åsido, och om det inte kommer till Switch, så kommer det inte till Switch. Då kan alla med gott samvete köpa det till PC, PS4 eller—

 

https://www.youtube.com/watch?v=OzQ-6P_R2ZE

 

BWAHAHAHAHAHA!

 

Låt detta vara en läxa! Oavsett hur mycket utvecklarna stretar emot, kommer allting att hamna på Switch. Finns ditt spel inte på Switch, ska det antingen ha super-advancerad megagrafik, eller så ska du tänka om och släppa det på Switch. Det kan lika gärna inte existera alls om det inte finns på Switch! Länge leve Switch Master Race!

 

...ahem. Vad jag vill mena är att jag är uteslutande glad att det äntligen hände. Ett ypperligt spel till en ypperlig konsol, och mer pengar till en ypperlig studio. Men lite narr förtjänar dem för deras smått barnsliga tvärnej. Så länge det följs av att vi alla går och köper spelet sedan.


Den bästa av spelvärldar

Va, vadnu? Vad är det som händer? V-vänta lite... waaaaaah!!!

 

Uff! Oj, vad hände? Nämen, det verkar som jag sögs in i en dimensionsvirvel, och har hamnat i en värld precis lik vår egen, fast inte riktigt. Låt mig kolla internet en snabbis... ojdå! Det verkar som att den här världen uppkom från den bra tidslinjen i spelvärldens historia, där företagen inte blev besatta av pengar och förblindade till vad folk faktiskt vill ha. Få se vad som är annorlunda...

 

Ubisoft, tja, de gjorde visst Assassin’s Creed 1 och 2, men jag ser ingen Brotherhood eller Revelations. Men det finns en trea... och de väntade längre än ett år med att släppa den! Det är ett färdigt spel, med ytterst få buggar, och storyn har ett tillfredsställande avslut som lämnade dörren öppen till en uppföljaren AC4, som också blev ett toppspel! I den här verkligheten har de heller inte avskedat huvudregissören för serien, så allting tycks hålla hög kvalitet och kännas konsekvent. Vi väntar just nu med spänning på Assassin’s Creed 5, som kommer bli den avslutande delen. Ubisoft gjorde också ett tredje Rayman-spel, en hel trilogi av 2008s Prince of Persia, och en Beyond Good and Evil 2 som tycks vara den uppföljare fansen var ute efter.

 

EA då? Oj, kolla, de har jobbat hårt med nästa spel i Mirror’s Edge-rebooten ser jag. De satte DICE på det direkt efter att det enda Star Wars Battlefront-spelet blev färdigt förra året, komplett med allting man kunde önskat sig, inklusive en tio timmar lång kampanj. Inga mikrotransaktioner heller; det behövdes inte, för det sålde mer än femton miljoner på under ett år. Visceral lever och mår bra, och Amy Hennigs Star Wars-spel beräknas komma ut nästa år. Mass Effect Andromeda fick 9or och 10or från så gott som alla siter, och nu när jag kollar närmare verkar det som att ME3 var ett klart bättre spel än det vi fick här. Självklart finns en remaster-trilogi på PS4, Xbox One och Switch, och på tal om trilogier har Dead Space sedan länge fått sin, i väntan på sitt fjärde spel som tydligen blev avtäckt under årets E3.

 

Nintendo... men vänta, vad är det jag ser? Ett enormt utbud av retrospel finns att erhålla via en streaming-tjänst! Allt man kan tänkas vilja spela för 99 spänn i månaden—inklusive Terranigma och Mr Gimmick—och om man vill “köpa loss” ett spel kostar det 40 spänn, oavsett vilken konsol det gäller. De har även insett att det inte går att stoppa emulering, så köper man ett spel kan man också föra över rommen till sin PC för att spela på vilken emulator man vill. Allt tack vare Satoru Iwata, vars cancer blev botad i den här verkligheten! Wii U hände precis som här, likaså Switch, men 3DSen fick bara två olika varianter—XL och vanlig—och båda var riktigt sköna för händerna från början.

 

Microsoft insåg till sist att exklusiva spel är det som säljer konsoler, så de storsatsade på alla möjliga förstapartsstudior, och har startat fullskaligt krig mot Sony. Det har inspirerat dem att fokusera på ännu mer kvalitet än i vår värld. Oj, i år fick vi visst en Medevil-uppföljare. Och Tombi 3. Microsoft kontrade med, tja, Contra, och de har även börjat backa Wayforward, vilket har givit oss ett fullt påkostat Shantae i 3D. Microsoft är kända som risktagarna; alla deras spel kanske inte alltid håller måttet, men de har störst mångfald i sin katalog.

 

Activition ger inte ut ett nytt Call of Duty varje år, och fansen jublar varje gång nästa del kommer. Warner Brothers har sammarbetat med JK Rowling och Bethesda för att skapa det där episka äventyrspelet i Harry Potter-universumet; något mobilspel är det inte tal om (inte heller Cursed Child, kan tilläggas). Konamis chefer tycks ha blivit besökta av tre spöken, för de har gett bort Metal Gear-rättigheterna till Kojima, satt tillbaka PT och utannonserat en hel drös med spel, inklusive Suikoden VI! Nej vet ni vad, jag tror att jag stannar i den här världen. Jag kommer att dedikerad bloggen till att rapportera om allt som ni bara önskar att ni... n-nej vänta, vad är det där! Crap, dimensionsvirveln är tillbaka! Rädda sig den som kan! Gaaaaaaah!!!

 

Dunk, aj! Huvudet snurrar... måste kolla datorn. Attans, då var jag tillbaka i den gamla verkligheten. Med Metal Gear Solid Survive... och en Spyro-samlingen med bara ett av tre spel på skivan. Men ack, jag får inte misströsta. Vår värld må inte vara den bästa av världar, men man får inte glömma att det finns fina saker här med. Som Shenmue 3. Och Celeste. Och Backpacker Ashley från route 2.


Pokemon - måtte nästa generation vara bättre

Nu såhär på slutklämmen av sommaren tänkte jag att jag skulle ge mig in på ett spel som det tagit mig två år och tre försök att komma in i: Pokemon Sun. Det är underligt att det tog sådan tid; jag är en sån där gammal veteran när det kommer till denna anrika serie, och jag har stått vid dess sida sedan generation ett. Detta var ett spel som på förhand såg ut att flyga högt som en Charizard över sina föregångare. Långt förbättrad grafik, nya funktioner i striderna, en lite djupare story; det här skulle bli det... jaja, ni fattar punchlinen: det blev en besvikelse av råge.

 

Spelet kan bäst beskrivas med ett ord: överflöd. Det tar i för hårt med att verka coolt, nytt och häftigt. Och visst, ytligt sett är det rent ut sagt bedårande; Pokemon-musik har aldrig låtit så här bra, och grafikenstilen har närmast nått perfektion. Men man behöver bara doppa huvudet några centimeter under ytan för att se att spelet i sig är i princip oförändrat, och de nyheter som finns stjälper oftare än det hjälper. De har bytt ut gym-striderna mot generiska dungeon-besök istället, vilket nästan är samma sak, fast utan de kreativa gimmickarna. De har gjort sig av med HM-färdigheterna, bytt ut dem mot ridbara Pokemon-djur som man frammanar med visslor, vilket visserligen tar bort problemet med att behöva ta upp dyrbara move-platser med Cut och Flash, men man mister också Surf och Strength. Also, vilda pokemon kan ropa efter kompisar nu. Om och om igen, utan att använda upp ett drag, och inte kan man fånga något medan de är två. Yay.

 

Jag kan förlåta ganska mycket, men inte i samband med det största, grundläggande problemet: allting känns bara så spelmässigt utmattat. Och det gör mig orolig. Ett ny generation är på väg, denna gång på Switch, och med såpass förbättrad hårdvara har de chansen att verkligen andas nytt liv i serien. Men kommer de att göra det? Sun har övertygat mig om att Pokemon behöver tänkas om från grunden, på samma sätt som Breath of the Wild omtumlade Zelda, och detta kommer att kräva tid, resurser och tålamod. Det skulle vara oändligt mycket enklare att bara bygga på vad Sun och Moon etablerade, skapa nya kartor och brassa på med coola visuella effekter. Spelet skulle sälja, men på bekostnad av seriens värdighet.

 

Så vad skulle jag personligen ändra på om jag fick stå vid rodret? Well...

 

-En öppen värld. Hur ballt vore det inte att ha en pokemonvärld som faktisk känns som en värld, som man kan utforska som man vill. Eller, kanske inte hundra procent öppen från början, de får gärna leda spelaren med områden som har starkare pokemon än andra, eller göra vissa platser svåråtkomliga med pussel där man måste ha specifika förmågor. Men i det stora hela vill jag att de precis som Mario Odyssey och Breath of the Wild ger mig en mindre linjär upplevelse där upptäckarglädjen är på topp. Ni vet, det som Nintendo är bäst på.

 

-Snabbare strider. Jag tog tid: i Pokemon Sun tar det 14 sekunder att komma in i en strid mot vilda pokemon. Längre mot tränare. Många bäckar små; det blir ganska många sekunder som rinner ut i sanden, så i det nya spelet hoppas jag att övergångarna blir mycket, mycket smidigare. Det ska inte ta mer än högst fem sekunder innan jag får välja min attack. Stridsystemet kan få vara detsamma om de vill, men med mer omedelbar feedback på vad man gör. Och inga stridsskärmar den här gången: låt mig får slåss direkt ute i världen.

 

-Ingen komplicerad story. Låt gå för en något mer invecklad motivation än “gå och bli pokemonmästare!”, men det ska vara rakt på sak och inte distrahera från äventyret. Hellre att det finns gott om sidequests på vägen som kompletterar äventyret.

 

-Alla. Pokemon. Någonsin. Gör världen så stor, äventyret så episkt, att alla nästan ettusen Pokemon får vara med. Heck, skapa några nya, så att det faktiskt blir exakt 1000. Jag kan förstå om de drar sig, det inte precis bli lätt att toppa det till nästa spel, men det skulle verkligen styrka spelets image som det största och bästa Pokemon någonsin har gjort.

 

-För allt som är heligt i denna värld: låt mig bestämma själv om jag vill ha kvar pokemon som jag fångar i mitt gäng, eller om jag vill skicka dem till PCn direkt! Sju spel—tio om man räknar mer remakarna—och de har fortfarande inte lagt till denna fundamentala funktion!

 

Men oavsett vilka förändringar de gör, vill jag att de bevarar den där härliga Pokemon-känslan. Att man får vara ute på äventyr i en outforskad värld fylld med folk att möta och mängder av små djur att göra till sin personliga armé. Det, och karaktärsdesignen. Människorna i Pokemons värld har alltid varit några av de snyggaste animefigurerna jag sett. Liksom, är det bara jag som tycker att typ varenda (vuxen) kvinnlig karaktär som någonsin skapats för Pokemon är top-notch waifu-material?

 

Speciellt Backpacker Ashley på route 2. Hon är best girl.




RSS 2.0