Hur man lönnmördar en franchise

 
 
 

Visste ni att Assassin’s Creed och My Little Pony är i princip samma serie? Det är sant; vem kan glömma det skräckinjagande avsnittet där Celestia mördade Applejack med sitt horn för att få tag på Edens Äppelträdgård? Eller den hjärtvärmande scenen då Ezio ville muntra upp Leonardo da Vinci med ett partaj i Venedig?

 

Okej då. Likheterna ligger inte i storyn, utan i det att båda dessa serier gick samma öde till mötes. Båda hade något unikt, något våghalsigt, något som fick folk att flocka sig till dem och skapa oproportionerlig hype. Sedan fick de exekutiva producenterna nys om vad som hände... och fick panik. Tjäna pengar gjorde de visserligen, och var älskad av många, men inte på det sättet de hade bestämt. En tecknad ponnyserier som vuxna män uppskattade? En spelserie med en genomgående handling som kräver att man har spelat de tidigare delarna? Nej! Vik hädan! Till attack!

 

Och så blev det. Omstrukturering, omprioritering, omtänk. Båda två blev så söndertrampade att det idag är svårt att känna igen dem. Visst ser de sig lika ut på ytan, men själen är borta. MLP slutade vara vitsig, självmedveten och spännande, för det är ju inte det små flickor vill ha. AC slutade berätta en historia vi brydde oss om, för som vi vet måste precis alla spel som Ubisoft skapat kunna säljas till precis alla människor på jordklotet utan att förvirra dem. Idag, September 2018, ligger My Little Pony på sin åttonde säsong, och Assassin’s Creed på sitt tolfte spel—tretton med Odyssey—och det är ingen överdrift att säga att precis varenda korn av potential har schabblats bort. Case in point: Ubisoft valde att avsluta den övergripande handlingen i serietidningsformat. Jag skämtar inte.

 

MLP slopade jag efter sex säsonger. Och med facit i hand önskar jag att jag hade slopat AC efter det sjätte spelet. Istället för att låta mitt hjärta läka, flytta blicken till något bättre, hängde jag kvar likt en dåre ända fram tills nu. Jag fick bära vittne till tågolyckan som i ultrarapid. Hur trean ‘avslutade’ en viss karaktärs ark på värsta tänkbara sätt. Hur de överkompenserade med flashiga actionscener med Unity. Deras hånfullt tunna presentation i Syndicate. Ända fram till den omtalade ‘mjukomstarten’ med Origins. Om serien någonsin hade kunnat återhämtat sig, så hade det varit nu, men likt de stora pyramiderna blev det istället en gravplats till något som en gång dyrkades av så många. Stort och imponerande, men tomt och livlöst.

 

Många är fortfarande ledsna över att Firefly blev nedlagd. Själv sitter jag fortfarande och väntar i evigheter på att Golden Sun ska fortsätta. Och dessa kan fortfarande hända. Men för Assassin’s Creed är det slut. Ty det finns bara ett sätt att på riktigt ta död på en serie, och Ubisoft har bemästrat det likt en konstform. Behåll det ytliga, få det att se ut som samma sak, men plocka bort alla beståndsdelar som gjorde det unikt. My Little Pony var åtminstone en slice of life, och flera av säsongerna passar utmärkt som tillfredställande avslut i sig. Assassin’s Creed följde upp cliffhangers med total apati.

 

Requiescat in pace.

 

(bilden är snodd från DiscordTheGE på Deviantart)


Varför spelar vi dåliga spel?

Man lider för det man älskar, heter det ju, och ärligt talat kan jag inte tänka mig en hobby där det stämmer bättre än just TV-spel. Visst har jag tvingat mig igenom min beskärda del av dålig anime, och har bokstavligt talat korsat träsk och nästan ogenomträngliga berg för en geocaches skull, men detta överskuggas total av det antalet urusla spel jag klarat, spelat igenom bara för att jag måste, för att anledningar. Det är rent av pinsamt. Varför gör vi så? Varför är TV-spelare så benägen till självplågeri?

 

En anledning kan vara att vi helt enkelt vill att spelet vi lagt ner tid och pengar på ska vara bra. Det kanske finns en bra del av spelet, en ådra av briljans som håller en kvar, trots att resten av helheten slänger digitalt koskit i ditt digitala ansikte. Som Watch Dogs. Ojoj, vad världen är vackert uppbyggd! Det var något magiskt med att gå runt på gatorna, supa in stadsatmosfären, kolla ut över havet medan solen går ner, och för det var värt att följa en handling om nån emo-edgelord som är arg och vill ha hämnd. Så kändes det i alla fall i början. Vid slutet av spelet var jag hälften människa, hälften kristalliserad frustration, men ändock klamrade jag mig fast. ‘Jag måste! Jag har ändå mestadels roligt! Eller?’ Att jag under sluttexten kände mer lättnad än för glädje borde väl svara på den frågan.

 

Fast i slutändan tror jag att det handlar om stolthet. Spelar man TV-spel så mycket som jag gör, då bygger hjärnan upp oskrivna regler som vägrar släppa. ‘Banne mig, jag ska spela ut spelet till punkt! Jag ska ta alla achievements, och jag ska inte dra ner svårighetsgraden, oavsett hur mycket jag lider!’ Man känner att ens identitet och självvärdering sitter i hur bra man presterar. Och i grunden det är egentligen inget fel på det: man antar en utmaning, överstiger sina egna begränsningar, vässar sina sinnen och växter som människa. Men det finns en livsviktig ingrediens i formeln: tillfredsställelse. Och är spelet så frustrerande att allt sådant rinner bort, kan stoltheten övertyga en att bara akten att ‘besegra’ spelet är tillfredsställande nog. Vid det laget blir det den enda kompensation man någonsin kommer att få för mödan.

 

Kan det i själva verket ha att göra med en avsaknaden av tillräcklig gjädje i övriga delar av livet? Att TV-spelens värld har roffat åt sig en så stor del av ens existens att, om man faktiskt skulle släpper taget, så tvingas man att komma öga mot öga med den stora tomheten som gömmer sig i sitt hjärta? TV-spel som verklighetsflykt, kosta vad det kosta vill?

 

Svaret är inte att sluta med TV-spel. Jag tror stenhårt på det positiva inflytandet mediet kan ha, oavsett hur livssituationen ser ut. Men vad som helst kan gå i överstyr, och jag tror det är viktigt att påminna sig själv då och då: det är okej att lägga ner ett spel som inte ger tillräckligt. Det spelar ingen roll vad vi har för egna ‘regler’, vi måste alla komma ihåg grundregeln: TV-spel är tillfredsställelse. Så länge den känslan finns, i någon form, är allt som det ska. Annars finns det ingen vits.

 

Jag kollar på dig, .hack//G.U.!


Sifferbetyg är ett korkat system som borde tänkas om från grunden

Där ser ni, jag kan också klick-bejta!

 

Men låt oss backa bandet. Åren var 2004-2010-ish, från början av mina gymnasiumår till då jag flyttade till min tredje bostad, och varje gång jag öppnade webbläsaren fanns det en sida i synnerhet som blev lite som ett digitalt hem. Gamereactor.se. Det kanske är svårt att tänka sig nuförtiden, men en gång i världen släppte de en fysisk gratistidning, fylld med artiklar, recensioner, och andra godbitar som jag, en spelentusiast utan egentligt utlopp, slukade med hull och hår. Tidningen blev en inkörsport för hemsidan, som jag besökte varje dag, och för en tid var Peter Hegevall, Jonas Mäki och Mikael Sundberg mina husgudar.

 

Men detta handlar inte om dem. Det handlar inte ens om problematiken som fick mig att till sist lämna dem bakom mig för alltid. Det handlar om hur jag, under denna period, började komma underfund med ett problem inom mig själv. Jag litade för mycket på recensioner.

 

Eller specifikt, på betygsiffran. Om någon från Gamereactor-gänget gav ett spel ett halvdassigt betyg, så färgade det av sig på min åsikt om spelet, även om jag inte fått chansen att spela det. Detta trots att jag redan visste med mig att deras åsikter inte alls var samma som mina; Petter avskydde till exempel Shadow of the Colossus, vilket är grund nog till att dumförklara allt han gör och säger för alltid låta mig själv vara skeptisk mot hans recensioner. Trots detta var det svårt att inte låta sig influeras: när Mäki sade att Fallout 3 endast förtjänade en 7a av 10, antog jag helt enkelt att det var ett mellanmjölk-spel, och det tog åratal innan jag insåg hur älskat det av de så många. Det motsatta är också sant: Mikael Sundberg gav Suikoden V en 9a och kallade det för mästerverk, och tack vare det satt jag och försökte övertyga mig själv att det inte var ett av de sämste spelen i sin genre.

 

Jag vill gå så långt som att hävda att det här inte enbart är ett problem inom mig själv. Det ligger även i 1-10-systemet, och svårigheten med att sammanfatta ett spels kvaliteter i en enda siffra. Recensioner är i sin natur extremt subjektiva grejer, och just därför krävs en text som förklarar och motiverar siffran, men när siffran bara finns där rakt upp-och-ner är det så mycket enklare att läsa det och nöja sig med det. Det blir problematiskt när man istället för att tänka ‘Jaha, skjutmekaniken i det här spelet är ganska basalt, men storyn är unik och intressant, så det kanske är något för mig ändå’ så tänker man ‘Nähä, 6 av 10, då är det med 78,2% säkerhet ingenting för mig”, trots att det i texten framgår att recensenten i fråga lägger mer vikt på skjutarmekaniken, och läsaren är mer av en story-driven spelare.

 

I inget annat exempel är detta tydligare än en ökänd recensionen av allas vår älskade internetkändis Jim Sterling. Breath of the Wild är i min och många andras mening är en solklar 10a, men han gav det en 7a. Vad man får komma ihåg är att karln har bokstavligt talat ingen smak i TV-spel baserar omdömet på sina egna värderingar om vad som gör ett spel bra, och lyssnar man på hans podcast förstår man att saker som atmosfär och stämning inte är lika för honom som viktigt som ren spelmekanik. Just stämning råkar vara det som, för egen del, gör det spelet så himla bra, så jag kan definitivt se att om man inte bryr sig lika mycket om den saken, finns inte lika mycket att hämta. Lägg till på det att han avskydde mekaniken med vapnena som gick sönder stup i kvarten. I slutändan är dock en sjua ett gott betyd, och själv är jag faktiskt bara glad att han gillade spelet överhuvudtaget; vi snackar trots allt om mannen som gav Batman: Arkham Knight och Mirror’s Edge båda 5 av 10. Två spel som också lever på sin atmosfär.

 

Poängen jag vill få fram är att 1-10-skalan är alldeles för oexakt och för lätt att missbruka. Jag förstår tjusningen: står man inne på GameStop, eller på en retrospelsmässa, är det lätt att ta fram telefonen och kolla vad Metacritic tycker, och basera sitt slösande därefter. Men den enas sopor är den andras skatt, och litar man för mycket på ett medelbetyg från en grupp människor som man aldrig har träffat eller har en uppfattning om, löper man risken att gå miste om riktiga läckerbitar, eller ge pengar till något man själv inte skulle uppskatta. Så vad skulle jag föreslå istället? Det finns inget perfekt svar, men personligen brukar jag tänka på spel i en fyra-gradersskala. Lite som det gamla gymnasiebetygskalan, IG, G, VG och MVG. Ett enda underkänt-betyg och tre godkända: G är ett acceptabelt spel med uppenbara brister, VG är ett jättebra spel med fåtal brister, och MVG är et mästerverk med försumbara brister. Spelbedömning är ingen exakt vetenskap, så ett inexakt betygsystem som detta—med utrymme att utöka skalan om man vill (exempelvis VG- och VG +)—skulle kännas ärligare.


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0