Jag och manga - Vila i frid, Akira Toriyama
I början av denna månad, den första Mars 2024, gick Akira Toriyama bort.
Mannen var en legend. Nej, ni förstår inte, det är tack vare honom många av oss ens fick nys på vad Manga eller Anime är för något. Dragon Ball är inte perfekt, i själva verket vill jag minnas att någon av mina syskon skrev en hel uppsats med titeln ”varför Dragon Ball suger”. Ingen dramatik när en karaktär dör, papperstunn story som ofta känns påhittad utan övergripande plan; jag minns inte exakt vad argumenten var, bara att jag höll med om det mesta. Men som vuxen människa har jag kommit på att det spelar ingen roll. All denna rättfärdiga kritik hindrar mig inte från att älska den. Det den gör rätt väger så enormt mycket tyngre: tecknarstilen, flödet i striderna, pacing, humorn. Nostalgin. Ja, Dragon Ball var min första manga, så som många andra i Sverige. Men det var också en portal till en livslång kärlek. Jag har redan pratat om min historia med anime. Nu är det mangas tur, i Akira Toriyamas ära.
Historian börjar på samma vis. Efter Dragon Ball läste jag Magic Knight Rayearth, sedan Inu-Yasha, Fushigi Yuugi, och alla de andra serierna min storasyster hade i hyllan. Under en lång tid hade jag ingen annan källa än just den hyllan, jag hade inga pengar, och ingen annan i min familj var riktigt så insatta. Men det skulle det bli ändring på! Snart var jag i full gång med att samlade på mig Dragon Ball som kom ut. Snart började mina bröder samla på manga! Och min mamma! Som sagt, samma historia som med anime, och med tiden växte det antalet serier som jag hade till mitt förfogande. Naruto från en brorsa, Shojo-serien Mars från min andra, Fruits Basket från mamma. Och så en dag vaknade jag och upptäckte att jag hade vuxit upp. Jag var i gymnasiet, och istället för hundra kronor i månaden fick jag nio hundra! Mina utgifter ökade, exempelvis för Ragnarok Online, matkuponger och diverse spel, men det lämnade fortfarande en rejäl mangabudget. Jag var besatt. Allting som verkade minsta intressant skulle köpas! Till skillnad från anime fanns inget bra sätt att illegalt läsa manga, så jag gick ”all in” på Sci-Fi-bokhandelns ständigt växande utbud. Det var sannerligen en gyllene mangans tidsålder: inte nog med att amerikansk manga gick från 200+ till 99 SEK, ibland så lite som 79, manga på Svenska hade exploderat i popularitet. Jag skulle kunna sitta här och lista alla serier jag köpte, men jag nöjer mig med att säga att vid det laget att intresset svalnade, var min samling mer än 300 volymer stor. Det faktum att jag inte har hyllplats nog att visa upp dem alla är en stor vånda.
Min syster fortsatte också att samla på manga, men enbart på japanska. Så passande, då jag själv började lära mig språket, mycket just därför att det fanns många serier som jag ville läsa klart. Den första serien jag gav mig in i fullt på japanska var Bleach. Oj, det var inte lätt! Eller tja, det var det väl, språkbruket var inte Wheel of Time precis, men jag hade bara börjat min resa, hade knappt lärt mig vad te-iru-formen betydde. Men precis som Ichigo själv blev jag starkare, säkrare! Såpass säker att jag den sommaren gav mig på Fullmetal Alchemist, som än idag är min absoluta favorit-manga. Det var på japanska som jag läste den till punkt för första gången, och det minnet håller jag kärt. Jag läste ikapp One Piece, som visade sig vara svårare än både FMA och Bleach tillsammans, tack vare Oda envisas med påhittade ord och skumma sätt att prata. Inte sedan gymnasiet hade jag varit såhär insatt i manga, vilket faktiskt kändes lite underligt. Nästan som att jag dragit fram en bortglömd del av min barndom in i en annan värld.
Man skulle kunna tro att jag läste massvis med manga när jag väl åkte till Japan. Men det gjorde jag inte. Jag läste en del, som Claymore, och tog ett fåtal chanser på okända serier, som den då relativt nya Attack on Titan... men varken manga eller anime var längre den drivande faktorn för Japan. Vilket kände ännu mer underligt. Mycket av det jag köpte där sålde jag innan jag åkte hem. Och som jag redan berättat: ända fram till 2017 var manga, ännu mer så en anime, endast en pytteliten fotnot bland mina intressen. Men efter 2017! Sasameki Koto var som bekant en hit, men faktum är att jag fick lite dille på yuri-manga där ett tag. Girl Friends var najs, likaså Kase-san, eller en föga känd 4-koma-serie vid namn Poor Poor Lips. Om ändå den dillen hade hållit sig, men ack, manga återgick till att vara blott en fotnot. Dock en större sådan, för det skulle inte dröja riktigt lika länge innan det drog igång igen. Ända sedan 2021 har jag i princip läst en eller två serier om året. Ingenting jämfört med gymnasietiden, men ändå en betydande del i mitt vardagsliv. En del som bara växer. För närvarande håller jag på att läsa Prince of Tennis, med planer att läsa ut D-Gray-Man, DNAngel, Evangelion och Boruto i år, för att nämna några.
Eller Dragon Ball Super. För att komma full cirkel med Toriyama. På fullaste allvar, om det inte vore för hans insatser, hade manga som helhet sett helt annorlunda ut, och haft avsevärt färre fans. Andra legender, som Kishimoto och Oda har, honom att tacka för sin inspirationskälla. Lyckligtvis hade han inget kvar att bevisa, inga ofärdiga berättelser likt Kentaro Miuras Berserk. Jag är såklart ledsen att vi aldrig fick en kanonisk uppföljare på slutet av Dragon Ball, men jag kan acceptera att det nu förblir det ”riktiga” slutet, så som Toriyama valde att avsluta det. Men slut är det ju inte egentligen, för det inflytande han lämnade efter sig kommer att leva vidare i tid och evighet. I alla barn vars lekar i trädgården inspirerats av hans verk. I alla mina egna berättelser från högstadiet, som visar på att Dragon Ball var det enda jag tänkte på. Så tack för allt. Träna nu ordentligt i himmelriket, så att du är redo för när någon, i en annan tid och en annan värld, återupplivar dig med drakkulorna.
