Avtänd på fysisk media

 

Mega Man 11 kommer inte ut som fysisk exemplar. Åtminstone inte i Europa, till den konsol som räknas: Switch. Min första instinkt är att helt enkelt importera det från play-asia eller dylikt, betala för massiv frakt... åka på tull... behöva vänta i veckor...

 

Det påminde mig hur enkelt det faktiskt är att köpa spel från nätet. Minimal väntetid, aldrig slut på lager och reor som dyker upp stup i kvarten. Priset: ingen förpackning att sätta i hyllan. Bara det har hittills varit nog för mig att bita i det sura äpplet och alltid, i största möjliga mån, hålla mig till det fysiska mediet... men jag känner en ändring på horisonten. Jag älskar att ha fodral i hyllan, och jag lovade mig själv att även PS4-generationen skulle bli en fysisk sådan, men sprickor har börjat växa i mina principer, och jag har redan slagit till på en eller två spel på PSN-reor där skivor fanns som alternativ. De kostade 45 spänn styck; det gick inte att berättiga det tredubbla priset, och hey, gillade jag dem kunde jag ju alltid skaffa dem fysiskt senare.

 

Men ska jag avslöja den horribla sanningen så kommer jag förmodligen inte göra det. De flesta nya spel jag är intresserad av nuförtiden kommer från mindre studior, oftast 100% digitalt, och även om de lyckas ge ut det igen på skiva och/eller kassett så är jag inte gjord av pengar. Handlar det inte om spel jag verkligen håller av, räcker det liksom med att licensen finns på mitt konto. Visst, jag begriper väl att det är osäkert, att när servrarna går ner är det omöjligt att skaffa dem igen. Men det känns inte osäkert. Jag har inga farhågor alls att det jag köpt skulle försvinna. Jag kan spela samma Mega Man 9 på min Xbox 360 lika bra nu som för tio år sedan, och jag är villig att satsa på att det snällt kommer att sitta kvar där tio år till.

 

Faktum är att min historia med digitala spel går ända tillbaka till min barndom. Min familj ‘ringde till en databas’ och ‘hämtade hem’ samtliga Commander Keen-spel på vår gamla 3-86a. Och Lemmings. Och Monkey Island. Det var egentligen bara jobbigt när PC-spel krävde CD; hälften av gångerna fungerade det inte, och andra hälften var CDn korrupt, åtminstone kändes det så. Även om vår gamla Monkey Island 3-skiva skulle funka idag, är det många datorer nuförtiden som valt bort CD-spelaren. Sedan är SNES-emulatorerna värda att nämna; under min uppväxt var Chrono Trigger, Mario RPG, Final Fantasy 6 och många fler helt och hållet digitala spel i mina ögon. Redan då såg jag fysiska kopior som något prestigefyllt som visserligen var roligt att äga, men inte nödvändiga för de flesta spel.

 

Ändringen kom när jag väl gick ut gymnasiet, och fick egna pengar att köpa spel för. Vid det laget hade jag nästan helt och hållet glidit ifrån PC-spel, och hade även slutat med emulatorer. Wii, DS, PSP och Xbox 360 var mina huvudsakliga spelmaskiner, och under en lång tid var fysiska kopior det enda (lagliga) sättet att ens få tag på spel. Det öppnade mina ögon för den fröjds som var att se fodralen på bli fler och fler på hyllorna. Jag blev beroende av känslan, och det kändes främmande att jag någonsin skulle vilja gå tillbaka till digitalt. Men det fanns ett undantag: PS3. Eftersom både min kusin och bror befann sig i Sony-lägret hade jag deras samlingar att ta del av, vilket gjorde att jag knappt ägde något till konsolen själv. Likt digitala spel fanns inte ‘ägarskapet’ där, men jag upplevde aldrig det som ett problem. Som fjärde och yngsta barnet i familjen var jag redan van vid att de flesta spel i min närhet inte tillhörde mig, och har alltid nöjt mig med att ta del av spel där jag kan.

 

Därför är det lättare för mig att acceptera den digitala erans framfart. Samtidigt som det är svårt att ignorera min blodade tand för samlande. Än idag försöker jag klamra mig fast vid gamla anor... men som jag sa, sprickorna har börjat ta form. Till PS Vita övergav jag fysiskt för länge sedan, och det är inte utan att jag funderar på att göra detsamma med Switch. Mega Man 11 blir garanterat ett digitalt köp. Kanske även Smash Bros? Hur långt jag går återstår att ses, men en sak är säkert: fysiskt samlande kommer aldrig att försvinna. Mitt förråd av Wii, DS, Xbox 360 och PSP-spel har gott om utrymme att växa, för att inte tala om de indie-utvecklade pärlor som helt enkelt förtjänar en fysisk närvaro. Ni kan vara säkra på att Celeste ska bli mitt sekunden det får fodral.


"Det är bättre att ha ett förråd än att vara utan."

 

 

Min backlogg var en avgörande faktor till varför jag började skriva om spel på nätet. Bloggens titel är en direkt referens till den. För varje år som går blir samlingen bara större och större, och jag hinner nätt och jämt hålla fas. Eller om jag ska sluta ljuga för mig själv: jag hamnar bara mer och mer bakom.

 

Men det är okej. Det är mer än okej. Det är något uteslutande positivt!

 

Det är lätt att oja sig över alla spel man inte hunnit spelat än, och skämmas över att man lägger ner så mycket pengar på saker som bara ligger och samlar damm. Men ponera detta: hur många bokentusiaster har inte en bokhylla eller två, eller fem, fyllda till bredden med böcker som köptes för en herrans massa år sedan och aldrig lästs? Hur många modeinriktade människor har inte garderober fyllda med kläder för fler tillfällen än vad som är fysiskt möjligt? TV-spelsnördar är knappast unika i att spenderandet överstiger konsumtionen, och när allt kommer kring tror jag vi alla gör det av samma enkla anledning. Vi älskar det vi sysslar med, och det är bättre att ha ett förråd än att vara utan.

 

Det sista var ett citat från en försäljare jag träffad på förra årets RetroGathering, en av Sveriges största retrospelsmarknader. De enkla orden fick mig att tänka till. Nog stämmer det att de flesta spel jag jag köpte den dagen saknade omedelbart värde, men likväl kan man se dem som en långtidsinvestering. Och under året som gått sedan dess kan jag lugnt konstatera att den tesen har blivit bekräftad. Jag har varit luspank, tvungen att välja mina spelköp noga, sett otaliga releaser kommit och gått... men spelglädjen har aldrig sinat. Jag har ett förråd att återvända till: två hela bokhyllor fyllda till bredden med upplevelser som bara väntar på sin tur med handkontrollen.

 

Där har vi det sanna värdet i en spelsamling: sinnesfriden att alltid ha något nytt att ta del av. Det är därför det känns okej att kontinuerligt köpa nya spel. Det är därför jag älskar marknader som RetroGathering, där jag får chansen att plocka på mig det jag har missat under åren. Spel har inga bäst-före-datum, och det må dröja en månad, ett år eller fem år; kommer jag någon gång få glädje av spelen i hyllan, då har de varit värt pengarna. På så sätt har jag verkligen Spel Så Det Räcker Livet Ut.

 

Med detta sagt vill jag fira de här tillskotten till samlingen, köpta på RetroGathering 2018:

 

Advance Wars DS – Äger ettan och tvåan. Detta sägs vara det bästa.

 

Gargoyles Quest (GB) – Happy Video Game Nerd sa att det var bra, det räcker för mig.

 

Trails in the Sky (PSP) – Specialversionen! Dagens bästa fynd, har letat länge efter detta.

 

Tomb Raider Anniversary (PSP) – Nyfiken på hur PSP-versionen jämför sig.

 

Harry Potter and the Chamber of Secrets (Xbox) – Samlar på HP-spelen.

 

Phantasy Star Universe (Xbox 360) – Har ett singelplayerläge, ska bli spännande.

 

Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge (Wii U) – Nu har jag alla tre moderna Ninja Gaiden-spel!

 

Star Ocean 5 (PS4) – Kostade hundringen, och nu äger jag samtliga Star Ocean-spel.

 

Lucky Luke (GB) – Köptes av Dave från GamingGrannar. Verkar kul.

 

Donkey Kong Country (GBC) – Denna gång har vi kollat att kassetten fungerar.

 

Dawn of Mana (PS2) – Hur kommer detta jämföras med Seikendensetsu 3?

 

The Lucky Dime Caper starring Donald Duck (Master System) – En rekommendation av Yesteryear Gamer, som åkte med på årets tripp.


Hur man lönnmördar en franchise

 
 
 

Visste ni att Assassin’s Creed och My Little Pony är i princip samma serie? Det är sant; vem kan glömma det skräckinjagande avsnittet där Celestia mördade Applejack med sitt horn för att få tag på Edens Äppelträdgård? Eller den hjärtvärmande scenen då Ezio ville muntra upp Leonardo da Vinci med ett partaj i Venedig?

 

Okej då. Likheterna ligger inte i storyn, utan i det att båda dessa serier gick samma öde till mötes. Båda hade något unikt, något våghalsigt, något som fick folk att flocka sig till dem och skapa oproportionerlig hype. Sedan fick de exekutiva producenterna nys om vad som hände... och fick panik. Tjäna pengar gjorde de visserligen, och var älskad av många, men inte på det sättet de hade bestämt. En tecknad ponnyserier som vuxna män uppskattade? En spelserie med en genomgående handling som kräver att man har spelat de tidigare delarna? Nej! Vik hädan! Till attack!

 

Och så blev det. Omstrukturering, omprioritering, omtänk. Båda två blev så söndertrampade att det idag är svårt att känna igen dem. Visst ser de sig lika ut på ytan, men själen är borta. MLP slutade vara vitsig, självmedveten och spännande, för det är ju inte det små flickor vill ha. AC slutade berätta en historia vi brydde oss om, för som vi vet måste precis alla spel som Ubisoft skapat kunna säljas till precis alla människor på jordklotet utan att förvirra dem. Idag, September 2018, ligger My Little Pony på sin åttonde säsong, och Assassin’s Creed på sitt tolfte spel—tretton med Odyssey—och det är ingen överdrift att säga att precis varenda korn av potential har schabblats bort. Case in point: Ubisoft valde att avsluta den övergripande handlingen i serietidningsformat. Jag skämtar inte.

 

MLP slopade jag efter sex säsonger. Och med facit i hand önskar jag att jag hade slopat AC efter det sjätte spelet. Istället för att låta mitt hjärta läka, flytta blicken till något bättre, hängde jag kvar likt en dåre ända fram tills nu. Jag fick bära vittne till tågolyckan som i ultrarapid. Hur trean ‘avslutade’ en viss karaktärs ark på värsta tänkbara sätt. Hur de överkompenserade med flashiga actionscener med Unity. Deras hånfullt tunna presentation i Syndicate. Ända fram till den omtalade ‘mjukomstarten’ med Origins. Om serien någonsin hade kunnat återhämtat sig, så hade det varit nu, men likt de stora pyramiderna blev det istället en gravplats till något som en gång dyrkades av så många. Stort och imponerande, men tomt och livlöst.

 

Många är fortfarande ledsna över att Firefly blev nedlagd. Själv sitter jag fortfarande och väntar i evigheter på att Golden Sun ska fortsätta. Och dessa kan fortfarande hända. Men för Assassin’s Creed är det slut. Ty det finns bara ett sätt att på riktigt ta död på en serie, och Ubisoft har bemästrat det likt en konstform. Behåll det ytliga, få det att se ut som samma sak, men plocka bort alla beståndsdelar som gjorde det unikt. My Little Pony var åtminstone en slice of life, och flera av säsongerna passar utmärkt som tillfredställande avslut i sig. Assassin’s Creed följde upp cliffhangers med total apati.

 

Requiescat in pace.

 

(bilden är snodd från DiscordTheGE på Deviantart)


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0