Den bästa versionen av Nintendo?

 

Ända sedan jag föll genom den där dimensionsvirveln, och hamnade i den bästa tänkbara tidslinjen för TV-spel, har jag börjat se revor i tidsrymden lite överallt. Men för det mesta har jag hållit mig undan; jag vet att oavsett vilken parallell dimension jag hamnar i, kommer jag att sugas tillbaks till min egen så småningom. Varför utsätta mig för besvikelsen? Dock har nyfikenheten tagit över ibland, och jag kastar en snabb blick in i en och annan reva, för att se vad som kunde ha varit. Och inuti en av dessa såg jag något som fick mig att tänka till. Att kanske, trots att jag gillar det som Nintendo gör nu, så finns det nog ett alternativ jag till och med hade föredragit.

 

I denna verklighet floppade aldrig Wii U. Eller tja, Wii U kom aldrig till världen överhuvudtaget, för de döpte den aldrig till det: den fick heta Wii 2, vilket är en bättre ordvits till att börja med och förmedlar precis samma meddelande. Här var Nintendo nämligen något mer kompetent i sin marknadsföring, och de visste att det inte var nog att surfa på svallvågen från namnet Wii. Faktiskt gav de det hela så mycket mer tanke och förberedelse att de väntade ett helt halvår med att ge ut konsolen; dels så att online-delen skulle vara på plats och funktionsduglig, och dels så att de hade mer tid att lära sig att handskas med HD-grafik. För oj, vad den här maskinen bjuder på HD! Denna best är långt mer kraftfull än den Wii U vi fick, något de prioriterade över gamepadden. För att kunna sälja den för 3000kr—inga bas- eller premium-versioner här inte—snackar vi inte riktigt PS4-kvalitet, men ändå mer än tillräckligt för blåsa sockorna av stackars PS3 och Xbox 360.

 

Innan Wii 2 släpptes, beträdde de scenen vid E3 2013, där de visade trailer efter trailer på vad som komma skall. Mario 3D World lyser med sin frånvaro, och istället får vi något många hade suktat efter: Mario Galaxy 3. Samma motor, fast i HD, och gott om återanvända texturer lät dem färdigställa det i tid till launch. De annonserar stolt att de flesta spel är kompatibla med de Wiimote och nunchuck man redan har, men att konsolen skeppas med sin egen nya, traditionella kontroll, som ser ut som vår Pro Controller, fast med inbyggd gyro. Nintendo vinner E3 med hästlängder, och månaden därefter sitter vi alla och spelar Marios senaste äventyr. Alla omsläpp vi fick, som Mass Effect och Batman, finns även i detta scenario, och bjuder på i särklass bästa versionerna, nästan PC-kvalitet.

 

Gamepadden blev visserligen nedprioriterad, men inte bortglömd. Efter ett halvår till—lite för att tävla med PS4 och Xbox One som kommer ut ungefär då—släpper de den som ett nytt, revolutionerande tillbehör som låter dig spela konsolspel bärbart i ditt hem! Den kostar en tusenlapp, men då har den också en 720p-skärm, och man får spelet Nintendo Land på köpet. Folk får upp ögonen för asymmetrisk multiplayer, och eftersom funktionen får stå i fokus utan tvetydigheten runt konsolen själv, vågar fler utvecklare experimentera med potentialen i det. Nintendo Land blir en storsäljare, och ett år senare har vi saker som papper- och penna-rollspel i TV-spelsform, och en helt ny genre av 1 vs 4-fightingspel.

 

Vad betyder det här för Switch? Nja, Switch i den här världen blev aldrig verklighet, i alla fall inte på många år än. I gengäld satsade de mer på 3DS, och eftersom Wii 2 sålde som smör kände de sig aldrig manade att skapa New 3DS. Ändock håll den sig vid liv lika länge som sin föregångare, och fick större stöd under en längre tid, vilket resulterade i uppföljare till bland annat Mario 3D Land och Elite Beat Agent.

 

Förmodligen fick även 3DS sin uppföljare, men det var här jag slet ögonen från dimensionsrevan. Det hela fick mig att känna mig lite vemodig. Sanningen är att jag fortfarande älskar Wii U. Den representerar en tid av hopp och drömmar för ett Nintendo som hade all chans i världen att ta spelindustrin med storm. Att de blev bländade av alla pengar som Wii tjänade dem, och begick alla tänkbara misstag, tar inte ifrån maskinen dess grundläggande potential. Switch är toppenfenomenal, men Wii U hade en viss gnista av magi som inte kunde efterliknas.

 

Kanske är jag bara nostalgisk för den där harmoniska ljudslingan i menyn. Och Virtual Console.


Årets Klarade Spel 2018

 

Super Smash Bros Ultimate. God of War. Bloodstained: Curse of the Moon. Assassin’s Creed Odyssey. Celeste. Detta, från lägst till högst, är mina fem bästa spel som kom ut 2018. Men mycket fler än så spelade jag faktiskt inte. En regelrätt topp-5 känns därför inte särskilt spännande, så istället tänkte jag bjuda på en annan variant av Årets spel. Årets spel jag spelade oavsett när det kom ut. De fem bästa av de tjugonio spel jag faktiskt klarade under årets lopp. Dessa tjugonio är, i spelande ordning:

 

Blossom Tale

Persona 4

Kingdom Hearts

Celeste

Kingdom Hearts: Chain of Memories

Kingdom Hearts 2

God of War 2018

Luigi’s Mansion 2

Kingdom Hearts: Birth by Sleep

Mario Odyssey till 100% (tyst, det räknas!)

Shantae

Another Code: Two Memories

Bloodstained: Curse of the Moon

Pokemon Sun

Hollow Knight

Sonic Forces

Dishonored 2

God of War: Ghost of Sparta

Assassin’s Creed: Origins

Super Metroid

Super Mario 3D World

Fallout New Vegas

Abzu

Grow Home

Gone Home

Unravel

Oxenfree

GRIS

Assassin’s Creed Odyssey

 

Celeste åker ut, det är för uppenbart. Omspelningar, som Another Code och Super Metroid, får också ryka, men förutom det kröner jag följande till Årets Spelupplevelser 2018:

 

5.

Den enda som faktiskt delar GOTY-listan måste bli Hoppa-Från-Höga-Berg-simulatorn 2018: AC Odyssey. Det gjorde så mycket rätt, fick till exakt den känslan jag ville ha från ett episkt äventyrsspel, att jag har mer överseende med dess brister än jag hade kunnat ana. Gamla Grekland må renderas i en 1:25 skala, men det känns som man utforskar en nästan ändlös värld, fylld med faror och skatter. Det får mig att tycka att även om meta-storyn i sig aldrig kan återhämta sig, så kan jag fortsätta ha kul med kommande spel i serien. Jag väntar ivrigt på mitt Assassin’s Creed: Ragnarök som utspelar sig i Stockholm.

 

4.

Folk har sagt till mig i evigheter att spela Gone Home. Det är ju precis den typ av spel jag gillar. Men hajp är ett tveeggat svärd, och som med så många andra lovordade titlar blev jag rädd att spelet i sig inte skulle kunna leva upp till förväntningarna. Men nu äntligen slängde jag händerna i vädret och utbrast ‘äsch, bära eller brista’, och var kanske mitt bästa beslut hela året. Vissa detaljer blev förvisso spoilade för mig, men atmosfären var så tät att det knappt gjorde mig något. Spel som tar det vardagliga och gör något intressant av det är ambrosia i spelform för mig, och Gone Home fick mig att vilja kolla igenom varenda bokhylla, öppna alla skåp, så jag kunde suga åt mig minsta detalj om huset jag befann mig i.

 

3.

Jag hade fått för mig att Unravel skulle vara av typen ‘skärm-till-skärm’, dvs. en utmaning i taget med gradvis svårare pussel. Vad jag fick var något som mer i stil med Donkey Kong Country blandat med Little Big Planet, och utspelar sig i en svensk skog. Spelmekaniken må vara 2D, men grafiken är så 3D som det kan bli, och det renderar en så trogen kopia av Sverige att man nästan kan lukta barrskogen genom skärmen. Jag kan inte komma på något annat spel som kommer ens i närheten av att representera mitt hemland i sådan detaljrikedom, men räcker inte det som anledning att älska Unravel, så har vi också de kluriga plattformsmomenten, och de snåriga pusslen som skulle få självaste Professor Layton att gnugga huvudet. Och ett hjärtvärmande budskap, som åtminstone fick mig att falla en tår. Kort och gott: det här spelet innehåller mer hjärta i en enda bana än vad de mesta annat EA-publicerat har i sina hela spel, inklusive DLC.

 

2.

En av de huvudsakliga ting jag söker i spel är en bra story. Jag har hör många se ner på mediet som historieberättarform, med det uttjatade argumentet att ‘jamän vill man ha en bra handling så läser man en bok!’, och mitt svar är att peka på spel som Oxenfree. Det finns många spel som låter dig välja dialog och handskas med konsekvenserna, men desto färre som låter dig välja dialog i realtid, medan karaktärerna pratar. Den här gången är det inte bara vad du säger som spelar roll, utan när du säger det. Gör du dialogvalet för snabbt kanske du pratar i mun på någon annan och missar dialog, men väntar du för länge så missar du kanske chansen att prata alls, för tystnad är i sig ett val. Det hela känns så äkta, och ger en grad av inlevelse sällan skådad i varken nutidens eller dåtidens äventyrsspel. Mycket tack vare ett allmänt välskrivet manus, karaktärer jag bryr mig om, handling som ger kalla kårar och musik som binder allt samman. Dessa utvecklare ska jag hålla ett nära öga på.

 

1.

PS Vita är, för mig, en prototyp till Nintendo Switch: en kraftfull portabel maskin med en ögonblicklig sleep-funktion och som (i senare varianter) kunde kopplas till TVn. Tyvärr tappade Sony intresset, och den föll i glömska... förutom för oss som gillar spel med japansk animeprägel, för i det avseendet är Vita kungen på täppan. Ett av maskinens kanske största slagskepp i den kategorin är Persona 4; visserligen ett omsläpp från PS2, men efter 68 timmar i sängen, soffan och bönkudden i vardagsrummet kan jag inte föreställa mig att spela detta på något annat sätt än bärbart. Det handlar om en livssimulator, ett RPG och en visuell roman hoprullad i ett, och det är precis så beroendeframkallande som det låter. Handlingen må vara ytterst japansk, och något förutsägbar för alla som kallar sig animefantaster, men sättet man hamnar karaktärerna inpå skinnet—bokstavligt talat när romansmöjligheterna dyker upp—gör det till ett rent konstverk. Såhär inne i ett rollspel har jag inte varit sedan Golden Sun, och det trots att jag fann själva dungeon- och stridssystemet halvtråkig.

 

Må 2019 bli lika minnesvärd! För i år ska backloggen väck! Eller, öh, mindskas med mer än vad den ökas. Hoppas jag.


Julspel

 

Julen, för mig, är synonymt med TV-spel. Som barn var det ju en av de få tillfällena under året då jag faktiskt kunde få tag på nya spel. Och inte nog med det, under jullovet lyftes mitt spelförbud! Dessa två veckor, fyllda av godis och TV-spel, har etsats sig fast i mitt psyke såpass att än idag, som vuxen med pengar, har jag hållit mig fast vid traditionen. Jag väljer ut ett eller två spel jag mest sett fram emot under hösten, ser till att hålla mellandagarna relativt jobbfria, och tillåter mig själv att tillbringa efterjulstiden i spelnirvana, i ett konstant tillstånd av sockerförgiftning. Året lider mot sitt slut och jag känner mig nostalgisk, så varför inte blicka tillbaka på gångna åren, se vilka spel som har format mina jular?

 

2013

Det är inte varje år man får ett nytt Zelda till jul, och se där, A Link Between World vad precis rätt klapp att väga upp 2012s ensliga jul i Japan. Visserligen hade det bara gått två år sedan vi fick ett Zelda, men med tanke på den besvikelse Skyward Sword var, kändes detta ett skänk från ovan, en garanti på att serien fortfarande hade krut i sig. Det tog mig ända till årets första dag 2014 att klara det, och efter det flyttade jag snabbt till den andra spelklappen: Assassin’s Creed 4. Fortfarande ett av de bästa i serien, och jag var så fastklistrad i soffan att katterna oftare kom till mig än jag kom till dem.

 

2014

Shovel Knight gör entré! PC-versionen hade varit ute ett tag, men till konsol—i detta fall Wii U—fick jag vänta till vintern, så jag tänkte, varför inte vänta lite till? Det blev en tidlös klassiker som gjorde julledigheten rättvisa och lite till. Dock en aning kort, och några dagar senare satt jag där utan spel... om jag inte hade förberett en plan B. Ett okänt kort jag hade plockat på eShoppen för en hundring, vid namn Ittle Dew. Inte särskilt långt det heller, men oj vad naggande gott: en Zeldaklon som helt visste med sig att det var en Zeldaklon, och lyckades både leverera och parodiera samma typ av glädje.

 

2015

Efter att ha tagit några års paus från AssCred bestämde jag mig för att ge det en andra chans, samla på mig alla spel som kommit ut sedan fyran, och köra ett ett maraton. Eftersom inget annat krävde min uppmärksamhet just då, började jag helt enkelt på mellandagarna, så mitt julspel blev... Assassin’s Creed Liberation. Med hela 4 fps och röstskådespeleri på samma klass som Zelda på CDi. Inte min stoltaste jul, men till mitt försvar hade jag för avsikt att spela Pokemon Sun. Bara det att det inte hann dyka upp förrän en bit efter nyår.

 

2016

Även i år var det ont om kända storspel under hösten, så jag siktade istället in mig på något lite otippat som damp ner i PSN bara någon månad tidigare. En uppföljare till 2014s Ittle Dew! Det visade sig vara precis rätt val, för Ittle Dew 2 är allt som ettan kunde ha varit och mer. Det kändes inte längre som en Zelda-parodi, utan som ett äkta Zelda-spel. Sämre julmirakel har det ju funnits. Jag var helt och hållet fast, tänkte klara det till 100% innan nyår... men så blev jag drabbad av influensan. Helt knockad i mer än två veckor. Ittle Dew 2 representerar därför både ett underbart avslut på 2016, och en bedrövlig start på 2017.

 

2017

Har ni hört talas om A Hat in Time? Jag tror mig visst ha nämnt det förut. En underbar upplevelse från början till slut, och att det var mitt julspel 2017 gjorde inte saken sämre. Helt uppriktigt, jag tror inte jag har haft riktigt såhär mysigt under mellandagarna sedan julen vi fick Mario Sunshine. Inte lika långt eller polerat, men med jakten på alla Time Pieces och troféer blev det ändå ett tiotal timmar jag aldrig kommer att glömma. Inte ens den hafsiga PS4-portningen—som fick den bästa bossen i spelet att kännas helt trasig—kunde ändra på det. I jämförelse kändes Assassin’s Creed Origins, mitt andra julspel, som ett klart nedköp.

 

Och årets? Tja, det liknar mer 2015 än något annat. Hela december har jag varit fast i AC Odyssey, och det var först igår i skrivande stund jag klarade ut det. Såhär i efterhand känner jag att jag hade kunnat hantera julen avsevärt bättre i år. Jag kunde ha valt Spider-Man, eller Read Dead Redemption 2. Jag kunde ha väntat med Smash, delat hajpen med mina syskon. Men nope, övermänsklig legosoldat i gamla Grekland hela vägen. Eller, inte riktigt hela vägen; jag tog faktiskt en paus och drog igenom en liten pärla vid namn GRIS. Som till skillnad från årets traditionella marsipan-gris gav en underbar eftersmak. Lite som Journey, fast i 2D och utan onlinedelen.

 

Det är bara att hoppas på stordåd nästa år. Metroid Prime 4 plz?


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0