"Det är bättre att ha ett förråd än att vara utan."

 

 

Min backlogg var en avgörande faktor till varför jag började skriva om spel på nätet. Bloggens titel är en direkt referens till den. För varje år som går blir samlingen bara större och större, och jag hinner nätt och jämt hålla fas. Eller om jag ska sluta ljuga för mig själv: jag hamnar bara mer och mer bakom.

 

Men det är okej. Det är mer än okej. Det är något uteslutande positivt!

 

Det är lätt att oja sig över alla spel man inte hunnit spelat än, och skämmas över att man lägger ner så mycket pengar på saker som bara ligger och samlar damm. Men ponera detta: hur många bokentusiaster har inte en bokhylla eller två, eller fem, fyllda till bredden med böcker som köptes för en herrans massa år sedan och aldrig lästs? Hur många modeinriktade människor har inte garderober fyllda med kläder för fler tillfällen än vad som är fysiskt möjligt? TV-spelsnördar är knappast unika i att spenderandet överstiger konsumtionen, och när allt kommer kring tror jag vi alla gör det av samma enkla anledning. Vi älskar det vi sysslar med, och det är bättre att ha ett förråd än att vara utan.

 

Det sista var ett citat från en försäljare jag träffad på förra årets RetroGathering, en av Sveriges största retrospelsmarknader. De enkla orden fick mig att tänka till. Nog stämmer det att de flesta spel jag jag köpte den dagen saknade omedelbart värde, men likväl kan man se dem som en långtidsinvestering. Och under året som gått sedan dess kan jag lugnt konstatera att den tesen har blivit bekräftad. Jag har varit luspank, tvungen att välja mina spelköp noga, sett otaliga releaser kommit och gått... men spelglädjen har aldrig sinat. Jag har ett förråd att återvända till: två hela bokhyllor fyllda till bredden med upplevelser som bara väntar på sin tur med handkontrollen.

 

Där har vi det sanna värdet i en spelsamling: sinnesfriden att alltid ha något nytt att ta del av. Det är därför det känns okej att kontinuerligt köpa nya spel. Det är därför jag älskar marknader som RetroGathering, där jag får chansen att plocka på mig det jag har missat under åren. Spel har inga bäst-före-datum, och det må dröja en månad, ett år eller fem år; kommer jag någon gång få glädje av spelen i hyllan, då har de varit värt pengarna. På så sätt har jag verkligen Spel Så Det Räcker Livet Ut.

 

Med detta sagt vill jag fira de här tillskotten till samlingen, köpta på RetroGathering 2018:

 

Advance Wars DS – Äger ettan och tvåan. Detta sägs vara det bästa.

 

Gargoyles Quest (GB) – Happy Video Game Nerd sa att det var bra, det räcker för mig.

 

Trails in the Sky (PSP) – Specialversionen! Dagens bästa fynd, har letat länge efter detta.

 

Tomb Raider Anniversary (PSP) – Nyfiken på hur PSP-versionen jämför sig.

 

Harry Potter and the Chamber of Secrets (Xbox) – Samlar på HP-spelen.

 

Phantasy Star Universe (Xbox 360) – Har ett singelplayerläge, ska bli spännande.

 

Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge (Wii U) – Nu har jag alla tre moderna Ninja Gaiden-spel!

 

Star Ocean 5 (PS4) – Kostade hundringen, och nu äger jag samtliga Star Ocean-spel.

 

Lucky Luke (GB) – Köptes av Dave från GamingGrannar. Verkar kul.

 

Donkey Kong Country (GBC) – Denna gång har vi kollat att kassetten fungerar.

 

Dawn of Mana (PS2) – Hur kommer detta jämföras med Seikendensetsu 3?

 

The Lucky Dime Caper starring Donald Duck (Master System) – En rekommendation av Yesteryear Gamer, som åkte med på årets tripp.


Hur man lönnmördar en franchise

 
 
 

Visste ni att Assassin’s Creed och My Little Pony är i princip samma serie? Det är sant; vem kan glömma det skräckinjagande avsnittet där Celestia mördade Applejack med sitt horn för att få tag på Edens Äppelträdgård? Eller den hjärtvärmande scenen då Ezio ville muntra upp Leonardo da Vinci med ett partaj i Venedig?

 

Okej då. Likheterna ligger inte i storyn, utan i det att båda dessa serier gick samma öde till mötes. Båda hade något unikt, något våghalsigt, något som fick folk att flocka sig till dem och skapa oproportionerlig hype. Sedan fick de exekutiva producenterna nys om vad som hände... och fick panik. Tjäna pengar gjorde de visserligen, och var älskad av många, men inte på det sättet de hade bestämt. En tecknad ponnyserier som vuxna män uppskattade? En spelserie med en genomgående handling som kräver att man har spelat de tidigare delarna? Nej! Vik hädan! Till attack!

 

Och så blev det. Omstrukturering, omprioritering, omtänk. Båda två blev så söndertrampade att det idag är svårt att känna igen dem. Visst ser de sig lika ut på ytan, men själen är borta. MLP slutade vara vitsig, självmedveten och spännande, för det är ju inte det små flickor vill ha. AC slutade berätta en historia vi brydde oss om, för som vi vet måste precis alla spel som Ubisoft skapat kunna säljas till precis alla människor på jordklotet utan att förvirra dem. Idag, September 2018, ligger My Little Pony på sin åttonde säsong, och Assassin’s Creed på sitt tolfte spel—tretton med Odyssey—och det är ingen överdrift att säga att precis varenda korn av potential har schabblats bort. Case in point: Ubisoft valde att avsluta den övergripande handlingen i serietidningsformat. Jag skämtar inte.

 

MLP slopade jag efter sex säsonger. Och med facit i hand önskar jag att jag hade slopat AC efter det sjätte spelet. Istället för att låta mitt hjärta läka, flytta blicken till något bättre, hängde jag kvar likt en dåre ända fram tills nu. Jag fick bära vittne till tågolyckan som i ultrarapid. Hur trean ‘avslutade’ en viss karaktärs ark på värsta tänkbara sätt. Hur de överkompenserade med flashiga actionscener med Unity. Deras hånfullt tunna presentation i Syndicate. Ända fram till den omtalade ‘mjukomstarten’ med Origins. Om serien någonsin hade kunnat återhämtat sig, så hade det varit nu, men likt de stora pyramiderna blev det istället en gravplats till något som en gång dyrkades av så många. Stort och imponerande, men tomt och livlöst.

 

Många är fortfarande ledsna över att Firefly blev nedlagd. Själv sitter jag fortfarande och väntar i evigheter på att Golden Sun ska fortsätta. Och dessa kan fortfarande hända. Men för Assassin’s Creed är det slut. Ty det finns bara ett sätt att på riktigt ta död på en serie, och Ubisoft har bemästrat det likt en konstform. Behåll det ytliga, få det att se ut som samma sak, men plocka bort alla beståndsdelar som gjorde det unikt. My Little Pony var åtminstone en slice of life, och flera av säsongerna passar utmärkt som tillfredställande avslut i sig. Assassin’s Creed följde upp cliffhangers med total apati.

 

Requiescat in pace.

 

(bilden är snodd från DiscordTheGE på Deviantart)


Varför spelar vi dåliga spel?

Man lider för det man älskar, heter det ju, och ärligt talat kan jag inte tänka mig en hobby där det stämmer bättre än just TV-spel. Visst har jag tvingat mig igenom min beskärda del av dålig anime, och har bokstavligt talat korsat träsk och nästan ogenomträngliga berg för en geocaches skull, men detta överskuggas total av det antalet urusla spel jag klarat, spelat igenom bara för att jag måste, för att anledningar. Det är rent av pinsamt. Varför gör vi så? Varför är TV-spelare så benägen till självplågeri?

 

En anledning kan vara att vi helt enkelt vill att spelet vi lagt ner tid och pengar på ska vara bra. Det kanske finns en bra del av spelet, en ådra av briljans som håller en kvar, trots att resten av helheten slänger digitalt koskit i ditt digitala ansikte. Som Watch Dogs. Ojoj, vad världen är vackert uppbyggd! Det var något magiskt med att gå runt på gatorna, supa in stadsatmosfären, kolla ut över havet medan solen går ner, och för det var värt att följa en handling om nån emo-edgelord som är arg och vill ha hämnd. Så kändes det i alla fall i början. Vid slutet av spelet var jag hälften människa, hälften kristalliserad frustration, men ändock klamrade jag mig fast. ‘Jag måste! Jag har ändå mestadels roligt! Eller?’ Att jag under sluttexten kände mer lättnad än för glädje borde väl svara på den frågan.

 

Fast i slutändan tror jag att det handlar om stolthet. Spelar man TV-spel så mycket som jag gör, då bygger hjärnan upp oskrivna regler som vägrar släppa. ‘Banne mig, jag ska spela ut spelet till punkt! Jag ska ta alla achievements, och jag ska inte dra ner svårighetsgraden, oavsett hur mycket jag lider!’ Man känner att ens identitet och självvärdering sitter i hur bra man presterar. Och i grunden det är egentligen inget fel på det: man antar en utmaning, överstiger sina egna begränsningar, vässar sina sinnen och växter som människa. Men det finns en livsviktig ingrediens i formeln: tillfredsställelse. Och är spelet så frustrerande att allt sådant rinner bort, kan stoltheten övertyga en att bara akten att ‘besegra’ spelet är tillfredsställande nog. Vid det laget blir det den enda kompensation man någonsin kommer att få för mödan.

 

Kan det i själva verket ha att göra med en avsaknaden av tillräcklig gjädje i övriga delar av livet? Att TV-spelens värld har roffat åt sig en så stor del av ens existens att, om man faktiskt skulle släpper taget, så tvingas man att komma öga mot öga med den stora tomheten som gömmer sig i sitt hjärta? TV-spel som verklighetsflykt, kosta vad det kosta vill?

 

Svaret är inte att sluta med TV-spel. Jag tror stenhårt på det positiva inflytandet mediet kan ha, oavsett hur livssituationen ser ut. Men vad som helst kan gå i överstyr, och jag tror det är viktigt att påminna sig själv då och då: det är okej att lägga ner ett spel som inte ger tillräckligt. Det spelar ingen roll vad vi har för egna ‘regler’, vi måste alla komma ihåg grundregeln: TV-spel är tillfredsställelse. Så länge den känslan finns, i någon form, är allt som det ska. Annars finns det ingen vits.

 

Jag kollar på dig, .hack//G.U.!


Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0