Anime och jag: de tidiga åren
Jadu, det där med att tiden inte räcker till har den olyckliga konsekvensen att jag tvingas välja noggrant vilka intressen som hamnar i fokus. TV-spel är, som ni har märkt, i särklass det största, men det betyder inte att andra områden i mitt liv har betytt mindre. Låt mig ta er tillbaka till en tid för länge, länge sedan. Då youtube bara var en dagdröm och det fräsigaste man kunde hitta i spelväg var en GameCube. Det var i dessa primitiva tider som jag upptäckte något fantastiskt. Någon som skulle forma den jag är som människa för alltid, och fördöma min plånbok till om möjligt ännu mer helvetiska kval. Anime.
Men det började faktiskt med manga. Jag var ju redan frelle på Lucky Luke och Tintin, så när min syster visade mig en liten seriepocket med titeln ”Dragon Ball” var jag genast nyfiken. Det dröjde inte länge förrän jag hade läst nästa volym också, och läst dem igen. Jag frågade systern min om hon hade något liknade, och min ringa engelska språkkunnighet till trots placerade hon i mina händer Magic Knight Rayearth. Jag var tolv, och detta var det djupaste jag någonsin sett. Och RPG-referenserna det roligaste. På den vägen gick det: Ranma, Inu-Yasha, Fushigi Yugi och i princip alla andra mangaserier som stod i min storasysters hylla slukades med hull och hår. Eller tja, tekniskt sett hade jag väl inte tillåtelse att läsa alla hennes serier, men hon hade åkt till Japan i den vevan och kunde inte stoppa mig!
Det är svårt att föreställa sig idag, men på den tiden var manga mer lättåtkomligt än anime. Amatörundertexter hade knappt hunnit bli en grej—eller ens bredband—men mangaböcker kunde man lätt få tag på från Science-Fiction-bokhandeln i Gamla stan, om än för en något dyr penning. Men min syster, hon hade vänner som också var nördar, och en av dem hade bemästrat den förbjudna tekniken av att kopiera över DVDer! Vilken serie var det min syster tog med sin hem en dag, om inte Trigun? Som första animeserie drog jag definitivt en vinstlott. Jag var tretton, och detta var det djupaste jag någonsin sett! Sättet som serien blandade knäpp humor med blodigt allvar öppnade mina ögon för vad som ens var möjligt i visuell media. Jag väntade ivrigt på nästa chans att få glo på anime, och jag tror, om minnet inte sviker, att det hände just under systers Japanvistelse. Jag upptäckte på hennes dator—andra tider, vi syskon delade på allt—att det fanns en animeversion av en serie jag redan älskade: Fushigi Yugi! Detta, mina damer och herrar, var den första animeserien jag faktiskt såg på alldeles själv.
Åren gick, och hushåll runtom i Sverige började få det där ”bredband” till sist. Det dröjde ett tag till innan det var vår tur, men syrrans kompisar kom återigen till undsättning. En dag kom hon nämligen hem med CD-skovor. Med anime! Det är få idag som minns GetBackers, men jag var fjorton, och för bövelen, detta var det djupaste jag någonsin sett! Så mycket inspirerade det mig att jag, när min skola hade så-kallad ”plojfoto”—där vi klädde oss i lustiga kostymer och tog klassfoto—valde jag att klä mig som Akabane från just den serien. De stavade namnet fel, ingen förstod referensen, och när jag tänker tillbaka på det halvt dör jag av cringe... men ändå! Anime-hajpen hade anlänt på riktigt till min familj, och hela skaran var ombord! Serier kom och gick, men ingen lämnade så stort intryck som Fullmetal Alchemist. Om Dragon Ball och Trigun öppnade mina ögon, så förändrade FMA hela min världsbild. Det perfekta sättet att introducera mörka koncept i historieberättande, utan att vara makaber, och som samtidigt väckte empati. Oj, vad långt vi hade kommit från Lucky Luke!
Sedan kom dagen. Jag hade precis börjat gymnasiet, och min mamma tog mig till OnOff (minns ni den?) för att plocka upp min allra första egna dator. En laptop av märket Acer, med 40GB lagringsutrymme. Mer än nog för all anime jag kunde tänka mig! Den här perioden av mitt liv ser jag tillbaka på som en gyllene tid. Gymnasiet hade inte hunnit gå åt pipan ännu, och jag hade tillgång till mer anime än någonsin förr. Jag minns hur jag låg i sängen med datorn och kollade på One Piece. Hur jag, efter att ha hjälpt mina kusiner flytta, fick använda deras ännu snabbare internet för att ladda ner ett sextiotal avsnitt av Naruto. Hur Tokyo Underground var... kanske inte det djupaste jag någonsin sett, men ändå häftigt! Prince of Tennis fick mig att gilla sport! Ragnarök the Animation fördjupade mig kärlek till MMOet jag nyligen börjat spela! Och jag har inte ens nämnt DVDerna! Anime var fortfarande dyrare än manga, som hade börjats säljas billigare pga nytt format, men två hundra femtion spänn för fyra avsnitt av Saiyuki var väl ändå helt okej, eller? Det var det när mamma betalade. Hon köpte också våra alldeles egna, officiella utgåvor av Trigun. Jag, å min sida, använda så stor del jag kunde av min månadspeng till att samla Azumanga Daioh, medan min något rikare storebror plockade på sig Excel Saga, Irresponsible Captain Tylor, FLCL, Giant Robo etc. Jag var i anime-tengoku.
Det är svårt att verkligen sätta ord på hur stort inflytande de här serierna hade på mig som person. Jag slukade allt jag fick vantarna på, och allting var bra, för det var ju anime! Och det som verkligen var bra förändrade mitt korta tonårsliv, gång på gång. Det lärde mig att aldrig ge upp, att se det goda i människor, nyanserna i livet. I sinom tid ledde det också till att jag tog det ultimata steget och lärde mig Japanska, i Japan, men det är en historia för en annan gång. Det glädjer mig enormt att de fördomar som präglat hobbyn har i stort sätt försvunnit, och nu kollar alla på anime! Svårt för kidsen att mobba någon för att gilla anime när Son-Goku är med i skjutarspelet de spelar varje dag.
