Spelen räcker, men inte tiden

Som ni alla minns fick jag ett skumt meddelande på posten som lockade mig till en nedgången gammal TV-spelsbutik, där jag blev kidnappad av vetenskapsmän som ville knäcka hemligheten om varför dimensionsportaler verkar förfölja mig. I min fångenskap tänkte jag på olika typer av världar jag gillar i TV-spel, och just då dök en sådan portal upp framför mig. Hellre det än att vara fånge, tänkte jag, så... här är jag! På en gräsplätt, bredvid en grusväg. Det hoppar runt... slembobbor? Och där kom en kille i tunika och splattade den med en kniv. Vänta nu, var det där en riddare på en kyckling? Och nu när jag ser mig omkring ser jag en folkmassa utanför en stadsmur...

Det här är ju Ragnarök Online! Jag har blivit isekai'ad till Rune Midgard! Jag visste det: spelet var baserat på en sann historia hela tiden! Hmm, portalen dök upp precis när jag satt och tänkte på spelet: coincidence?! Nåja, jag är hellre fast här en på ett bord i ett rum någonstans.

Och liksom, det här är väl inte så annorlunda från då jag faktiskt spelade Ragnarök Online. I början av min gymnasietid var det här spelet mitt liv. Medan resten av världen var fängslade av World of Warcraft, ville jag hellre vara en anime pretty boy och döda slembobbar—Poring—för att ta mig vidare till nästa nivå. Det var det enda spelet egentligen gick ut på: grinda järnet och levla upp. Såhär i efterhand är det lätt att se hur tradigt spelet egentligen var: döda samma fiender om och om igen på löpande band, ingen story att snack om... men jag älskade det med hela mitt hjärta, av en simpel anledning. Folket. Alla som spelade hade samma enkla mål, och (nästan) alla var mer än villiga att hjälpa till, för om man spelade tillsammans i grupp fick man mer exp. På den tiden var jag en skygg och tillbakadragen människa, och det här spelet gav mig utlopp för en social sida jag knappt visste att jag hade. Jag var rättfram, pratglad, ivrig att lära känna folk på djupet. Som om jag var någon annan, men samtidigt mer mig själv än någonsin förr. Den känslan av befrielse går inte att förklara med ord.

Okej, jag pratade precis med en av kvinnorna från teleporteringsföretaget Kafra—som tycktes acceptera Visa-kort—och begav mig till Geffen. En mer ikonisk mötesplats får man leta efter. Jag spelade visserligen aldrig som magiker, men den här staden var den närmsta till Orc Dungeon, där de flesta spelare tillbringade otaliga timmar. Jag håller mig undan den här gången, då jag inte ens har ett svärd, men bara att sitta här på en bänk får minnen att flöda...

Efter första året av gymnasiet surnade min tillvaro, då folk i klassen började känna varandra bättre, och bestämt sig för att jag inte var värd att hänga med... eller tja, det var väl ömsesidigt; de var ju inga weebs, och jag får erkänna att jag var nog lite väl bedömande på den tiden. Oavsett anledning blev Ragnarök Online den enda platsen jag hade vänner. Det var i den vevan, under mitt andra år i spelet, då jag gick med i det gille jag än idag minns som den bästa MMO-upplevelsen jag någonsin haft. Amplified Rage. Som dyster 17-åring passade ju namnet utmärkt, men när jag spelade med dem var jag allt annat än arg. Kazeku, Trasildigar, Akkaiyan, Mai, Rideik, Kia, ChronoXIII, Uther... att jag minns så många namn talar för hur mycket de betydde för mig. Fast det har kanske också att göra med att vi hade ett forum utanför spelet, där jag var aktiv i princip varje dag. Jag blev så insvept i denna vängrupp att jag... och det här är lite pinsamt att erkänna... jag började skriva fanfic. Om mina vänners karaktärer i Ragnarök. Specifikt om strider medlemmar emellan. Men om någon tyckte att det var lika cringe som jag ser det nu, var det ingen som gav det intrycket. Mig veterligen tyckte alla det var jättekul, och mer än en person började följa mitt exempel. Jag överdriver inte när jag säger att, på samma sätt som Harry Potter födde min kärlek till att läsa, så födde Ragnarök Online min kärlek till att skriva.

Ursäkta, jag är lite andfådd, jag bestämde mig nämligen för att riskera livet trots allt, och sprang precis ifrån ett gäng monster. Jag var bara tvungen att ta mig till Hugel, en mysig liten fiskarstad i de nordligaste delarna av kartan, och vidare till en för mig mycket speciell plats i Ragnaröks värld. Jag står just nu och blickar ut över en krater fylld med vatten, med en liten ö i mitten. Inte bara det att jag har grindat här, det var på denna karta som min mest ambitiösa fanfic under den eran ägde rum...

Ingenting varar för evigt, och vår ledare, Kia Malificent, hamnat till sist i storbråk med sin dåvarande partner, och det slutade med att gillet blev omorganiserat under ett nytt namn: Exiled Spirits. Jag skulle kunna vara dramatisk och säga att detta var början på slutet, att vi gradvis drogs isär av drama, men i verkligheten är jag rätt säker på att vi höll ihop åtminstone ett halvår till. Slutet kom av att vi tröttnade, inget mer, och jag minns den dagen när vi satt i någon stad någonstans och räknade ner tills det var dags för gillet att lösas upp, och det var egentligen ingen domedagskänsla. Vänskapen vi fostrat i spelet skulle leva vidare under en lång tid framöver. Så jag fortsatte att skriva mina berättelser. Forumet var tomt och övergivet, men jag mejlade jag mina spelkamrater om att jag hade ett sista mastodontprojekt i görningen. Resultatet blev en femton tusen ord lång historia om den ultimata karaktärsstriden mellan två av gillets främsta medlemmar, där alla jag lärt känna i gillet fick var med! Det blev superattacker galore, prosa i bästa (värsta) animemanér och, framför allt, ett känslosamt farväl till en underbar era.

I efterhand var det nog ett rätt bra ställe att sluta spela, men ack, jag var fast under hela 2007, och en lång bit inpå 2008, innan jag insåg att spelet hade gjort sitt. Jag fortsatte att chatta med en del av medlemmarna faktiskt ända fram till att jag åkte till Japan 2012, men har sedan dess inte hört ett pip. Jag hade behövt deras hjälp nu, fast i spelvärlden som jag är. Jag har lyckats ta mig tillbaka till stadens säkerhet, teleporterat mig tillbaka till Prontera... och precis som på sommaren året efter jag tog studenten, börjar jag känna att det här inte är roligt längre. Jag älskar nostalgi, och jag är för evigt tack skyldig Gravity, som skapade spelet. Men för mycket av det goda leder till vemod, och ju mer jag vandrar dessa Poring-fyllda ängar, desto mer smärtsam blir påminnelsen av det goda har tagit slut. Det var roligt att få se Rune Midgard med egna ögon, men om jag stannar mycket längre till kommer det här mörkret i mitt hjärta bara att växa. Känslan av att jag vandrar i en ödemark. Så det vore oerhört tacksamt om en sån där dimensionsport kunde dyka upp och—

Waaah! Uff! Jaha ja, som på beställning. Rymden kröktes framför näsan på mig innan jag hann reagera. Nu är det bara för mig att lyfta blicken och se var jag hamnade härnäst... milda makter!

(Bilden är tagen från en recension på sidan MMOHuts)