Spelen räcker, men inte tiden

Det där med tycke och smak är ett av livets stora mysterier. Hur en människa kan spela ett spel som Myst och bli helt insvept i dess värld, medan en annan beskriver det som tråkigt. Hur de flesta vettiga människor ser Fullmetal Alchemist som ett mästerverk, medan andra rötägg kallar det för en förutsägbar röra utan karatärsutveckling... ahem. Jag medger fullt ut att jag under min ungdom ibland kunde ha svårt att greppa det här konceptet; asså vad tusan menar du med att Mario Sunshine är skräp?!?! Det är väl något man får med sig av att växa upp med tre åsiktsstarka storasyskon. Jag har i alla fall gjort mitt bästa sedan dess för att bryta den cirkeln, bli mer öppensinnad, medveten om mina egna fördomar. Och framför allt, tillåta mig själv att faktiskt ha min egen åsikt, för i grund och botten har det nog handlat mycket om personlig osäkerhet. En värdefull förmåga att ha, för än idag stöter jag på situationer då jag spel/ser/läser något, jag beger mig glad i hågen till internet för att se hur andra också har lovordat det, bara för att mötas av en vägg av hat och kritik.

För att börja med spel så är ju Mario Sunshine en klassiker. Ett spel jag älskade med hela mitt hjärta när jag växte upp; jag tyckte aldrig att semester-vibbarna kändes off-brand, och heller inte att bandesignen var sämre än i Mario 64; tvärt om diggade jag den ”vardagliga” feelen, fast i Mario-tappning. De blåa mynten var förvisso störande, och ja det finns buggar och lite dålig design, men detta är bara en bråkdel av upplevelsen. Men på internet tycks det nästan som att det är dessa som definierar spelet! Kritiken är berättigad, men för mig lyser den glada musiken och grafiken, det tillfredsställande sättet att styra Mario med FLUDD, mycket starkare. En liknande historia har vi med Sonic Adventure 2. Många beskriver det som rent ut sagt dåligt. Taskig fiendeplacering, hjärndött lätt bandesign, oförlåtlig fysik... que? I vilken verklighet då? Som om internet har hyperfixerat på svagheterna, att de bara ser spelet för vad de vill att det ska vara, inte för vad det är. ”Mecka och/eller Knuckles-delarna är tråkiga, det borde finnas en hubbvärld som i Sonic Adventure 1!” Jag ser problemet, men detta är inte Sonic Adventure 1, och jag vill mena att båda stilarna av icke-Sonics banor har mycket att erbjuda på sina egna villkor.

På sina egna villkor. Se det för vad det är. Det är för mig en grundpelare när jag bedömer verk av alla de slag. Vad försökte skaparna göra, och känns det som om de lyckats med sin vision? Inte det att just jag är världsbäst på att bedöma detta, jag har som sagt mina egna fördomar, men det synsättet hjälper mig att se det bästa i kreativa verk. När jag, till exempel, fick reda på att det fanns en viss populär fantasy-bok skriven av en 15-åring, var min reaktion den motsatta från de flesta runtomkring mig. ”Intressant!” sa jag, och läste Eragon över en sommar. Jag blev djupt imponerad över Paolinis prosa, hur lätt han drar mig in i hans fantastiskt värld. Jag förnekar inte att de första böckerna är Star Wars i High Fantasy; han skrev det han gillade och försökte inte dölja sina inspirationer. Jag vill bara påpeka att de är mer än så under ytan. Magisystemet, som i princip fungerar som magisk programmering, var för mig något nytt. Drakar som kompanjoner likaså, i alla fall på den tiden. Paolini är helt enkelt bra på att rakt av sno etablerade koncept, och sedan göra nya spännande saker med dem. Kanske många finner det tradigt att behöva vada igenom trötta klyschor för att komma dit, speciellt om man inte gillar hans skrivstil till att börja med. Men det gör jag, så för mig är det en fröjd rakt igenom.

På tal om fröjd. Låt mig ta er tillbaka till 2019. Jag hade precis lämnat biografen efter att ha sett Star Wars: Rise of Skywalker. Vilken film! Lätt spoilervarning, men damn, jag visste inte hur sjutton de hade tänkt sluta den nya trilogin efter att kapitel åtta satte rebellerna i ett sånt extremt underläge, men en desperat jakt på ett sista hopp, efter att den onda sidan visat upp sin ultimata plan, var för mig inte ett dåligt sätt att göra det på. Ray, Finn och Poe var tillbaka som den gyllene trion, deras kemi kändes rätt, utmaningarna de tampades med spännande, med en konstant känsla av att den mörka sidan var hack i häl. Och sedan kom scenen som fick mig att tappa andan. Dödsstjärnans vrak ute på havet. Liket från en svunnen era vars spöke fortfarande hemsöker galaxen. När Ray klättrade upp för dess krossade innandöme, och nådde kejsarens rum... kårar. Peak Star Wars. Och slutstriden. Slutstriden! ”Men hur kunde kejsaren ha tusen Star Destroyers lika starka som Dödsstjärnan?” Rule of cool! Star Wars är trots allt fantasy i rymden! Kejsarens återkomst i synnerhet är en grej filmen sågas för mest, men ärligt talat tycker jag att cinematografin gjorde mycket av det tunga lyftet. Allt från ljussättningen till designen på Exegol fick mig att känna att kejsaren uppenbarligen inte var helt vid sina fulla sinnens bruk. En skugga av sitt forna jag... ett spöke. Nej, vi får inte veta mycket om hur han kom tillbaka, men på ett sätt bidrar det till skräcken. Kloningsmaskiner. Folk med svarta kåpor. Onaturlig mörk magi. ”Somehow, Palpatine has returned”. Huga.

Alla tycks hata den här filmen. På pricken alla jag känner som gillar Star Wars har bara kritik att ge. Och faktum är att jag kan hålla med om det mesta de säger. Filmen kunde ha varit så mycket bättre. Många delar kändes rushade, även bland de ”bra” scenerna, och viktiga moment blev inte tillräckligt etablerade i förväg. De rentav ignorerade foreshadowing från de tidiga filmerna! Nej, jag håller med, moderna Star Wars är ingen bra trilogi. Tre bra filmer som nöjer sig med att vara bra en för sig. Men likt förbannat! Ibland kommer ett verk vars tillkortakommanden må vara omöjliga att ignorera, men som gör vissa delar precis rätt, delar som känns gjorda specifikt för en själv! Det är sådana verk som tenderar att bli mina favoriter. Tyvärr kan samma princip leda till att andra, som inte värdesätter just samma styrkor, hatar det desto mer. Min kärlek till Rise of Skywalker har dumförklarat mina åsikter i allmänhet mer än en gång.

Kanske är hela den här texten bara en ursäkt att skriva av mig och klaga på dåliga åsikter som korkade människor sagt med sina FELAKTIGA HJÄ—ahem! Ursäkta mig. Helt enkelt, man gillar det man gillar. Också ogillar det man ogillar, och det måste också få vara okej. Viktigare för mig är att det finns tanke bakom åsikterna, faktiska anledningar till varför man är positivt eller negativt inställd. Och att dessa anledningar mottas med värdighet. Så hata Sonic Adventure 2 så mycket ni vill! Jag kontrar med den förbjudna konsten att hålla med om att inte hålla med!