Spelen räcker, men inte tiden

Efter gymnasiet flyttade jag från den stad jag hade bott i hela mitt nittonåriga liv. Jag minns inte längre varför, men jag hade länge sett fram emot att lämna den gamla hålan. Föräldrarna var på jakt efter ny boning, och jag följde mer än gärna med, så jag kunde fantisera om alla nya möjligheter till ett nytt liv. Där vi till sist hamnade var en lite lägenhet på tre rum och kök. Ganska centralt i Nacka, ljudisolerat, nära till ett stort köpcenter. Två problem uppstod ganska snabbt. Vi var fyra pers i en trea, en ganska stor nedgradering från den sexa med stor trädgård vi lämnat bakom oss. Och jag vantrivdes till tusen. Resterande familjemedlemmar tycktes digga det nya hemmet, medan jag... tja, jag minns den natten då det verkligen sjönk in att min tid i Åkersberga var till ända, och att det här instängda, unkna rummet—med stanken från väg 222 mot Nacka precis utanför fönstret—var mitt liv nu. En natt fylld av tårar. Det hjälpte inte heller att jag kände mig helt vilsen rent karriärmässigt. Redan då hade jag fått det i skallen att jag skulle skriva böcker, banne mig, och livnära mig på det så småningom om... men orken fanns inte där, eller motivationen.

Ja, livet hade artat sig annorlunda om jag faktiskt hade tillåtit mig själv att fokuserat på vad som var min Stora Dröm. Istället flydde jag in i anime.

Okej, nu vill jag inte mena att allt var pest och pina. Med ett stort köpcenter och Ica Maxi bara fem minuter bort var det faktiskt ett rätt behagligt liv som insnöad ensamvarg. Jag hade forumet anime.se att bolla tankar med, en stadig inkomst via CSN-pengar—jag studerade Engelska på universitetet—och anime-industrin som sådan höll på gå igenom spännande förändringar. Enkel-DVDer fasades ut, och ersattes med half- eller helsäsongsboxar. Fansubbarnas era sjöng på sin sista refrängen, då Crunchyroll gjorde sig redo för sin entré. Men kanske den mest överraskande förändringen skedde inom mig själv, när jag kom på mig själv att glo på anime på det där andra språket; ni vet, icke-japanska! Engelska dubbar! De två orden frammanade bara för några år sedan en känsla av renaste obehag: okej att kanske någon enstaka dubb möjligtvis kunde vara bra, men 98% av alla försök att översätta de japanska ljudspåren till engelska var ju skräp, det visste väl alla!

Inte länge till. Hipp som happ hade jag snubblat över var jag endast kan beskriva som anime-dubbarnas renässans. Från början ville jag bara höra hur dåligt det lät ”for teh lulz”, och valde en serie jag i mångt och mycket hade tröttnat på: Lucky Star. Vänta nu, Kagami var ju en dryg och gnällig karaktär, varför låter hon inte dryg och gnällig längre? Varför skrattar jag, de här skämten var väl inte roliga? Varför... bryr jag mig om karaktärerna? På den vägen blev jag varse om att engelska tolkningar av japanska verk kunde ge mig en helt annan upplevelse från originalet. Ibland en bättre upplevelse. Det gjorde mig helt dille på dubbar. Jag fick järnkoll på amerikanska röstskådespelare, kollade upp deras paneler på amerikanska mässor, såg fram emot deras kommande roller i nya serier. Jag gjorde research på vilka tidigare dubbar som ansågs vara bra, och såg om ett flertal serier från gymnasie-eran. Japanska var och förblev mitt fortfarande mitt huvudsakliga animespråk, men ett tag där var det nästan 50-50. Code Geass? Dubbat! Kimi Ga Nozomu Eien? Nää, jag föredrar ”Rumbling Hearts”.

Vad det hela ledde till var en nytändning för anime som sådant. Och Lucky Star, med engelska stämmor, blev den serien som allra mest genomsyrade mitt liv under höstmånaderna år 2008. Dubben var så trevlig, hela grejen att jag nu gillade en serie jag annars inte föll för var så spännande, att jag såg om avsnitten igen och igen... tills jag började upptäcka en grej. Såhär i efterhand är det både fascinerande och lite pinsamt hur djupt nere i träsket jag hamnade. Long story short, det var såhär jag upptäckte yuri. Ni vet, lesbisk romans i anime. För asså, Kagami är totes dökär i Konata jue! Ser ni inte blickarna hon ger henne? Hur förkrossad hon var att hamna i en annan klass?!?!?! Tja, man behöver nog inte vara Freud för att förstå att det hela hade rötter i hur fundamentalt ensam jag kände mig på den tiden. Jag såg mig själv i Kagami, som också bar på en form av ensamhet, trots att hon hade nära och kära vänner av det slag jag endast kunde drömma om i gymnasiet. Denna bländande vänskap, tillsammans med min egen isolering, skapade en kontrast för stor för min själ att hantera. Så jag liksom svepte Lucky Star runtom mig som en filt, för att värma mig från verklighetens kyla.

Inte helt orelaterat var att i denna tidsera fanns en importbutik som hette AxelMusic—senare Planet Axel—som inte bara hade ett helt sinnessjukt utbud av allt vad gällde både anime och spel, det var också det i särklass billigaste alternativet, även inräknat den smått absurda fraktkostnaden. Jag insåg nog själv att jag kanske var en smula för besatt av just Lucky Star, så lite som ett försök att variera mig blev det en naturlig följd att lägga ner pengar på andra serier. Gurren Lagann fick således sin beskärda del uppmärksamhet, likaså Ouran High School Host Club. Air, Hare+Guu, Fullmetal Panic, Gundam Seed; min DVD-samling så det knakade. Resultatet blev en period av runt ett halvår då jag grottade ner mig i anime mer än jag någonsin gjort förr, och aldrig har gjort sedan dess. Jag besökte Anime News Network varje dag, gjorde anime.se till min startsida, stannade inte sällan uppe till 3 på natten och scrollade fanart...

Början på slutet av denna besatthet var, ironiskt nog, då jag bestämde mig för att lära mig japanska. Jag hade vid det laget sakta men säkert rört mig bort från dubbad anime, mycket tack vare Crunchyroll. Det är svårt att tänka sig idag, men på den tiden var det ett smått underverk att kunna se på anime lagligt för en enkel månadsavgift! Sidan var full av bufferproblem, hade förvirrande layout, utbudet var taskigt och en del av serierna var bokstavligt talat bara videofiler från fansubb-grupper. Men jag älskade det. Shugo Chara blev en stor favorit, likaså Gintama. Inget var på engelska, och det var okej. Jag hade också letat upp—nästan i förebyggande syfte för studierna—samtliga avsnitt av Pokemon på japanska, vilket blev min drug of choice i några månader. Att lära mig japanska på riktigt, och att en dag bo i Japan, hade länge varit min andra Stora Dröm, och nu, efter att ha tvingat mig igenom en tämligen ointressant C-uppsats om Emily Dickinson, var tiden mogen. Jag hade ett mål i livet, och detta i kombination av att föräldrarna började på allvar fundera på att flytta, fick mig att känna att skärseldens tidsålder var över.

År 2010, endast tre år efter vi flyttade in till stan, flyttade vi ut till förorterna igen, denna gång till en ännu mindre stad än förut. En befrielse utan dess like, för egen del. Det är klart att livet inte har varit en dans på rosor under de tretton år som gått sedan dess, men den känslan av isolering har jag aldrig varit med om sedan dess. Jag har många gånger haft vägarna förbi det det höghuset uppe på kullen i Nacka, och när jag blickar mot fönstret som en gång tillhörde mitt rum, är det inte utan att jag grips av skam. Hur kunde jag hamna så djupt nere i träsket? Varför, varför fokuserade jag inte istället på min skrivkonst? Men jag har kommit fram till att det är fel sätt att tänka. Omständigheterna var som de var. Jag gjorde så gott jag kunde med den mentala hälsan jag hade. Om jag inte hade haft anime... om jag inte blivit så plötsligt intresserad av fiktiva karaktärers kärleksliv... hade jag kanske blivit en bitter gubbe utan kapacitet till kärlek själv. Eller inte. Nu är jag melodramatisk för dramaturgisk effekt. Men jag kan inte förneka att anime hjälpte mig enormt, och att även dessa minnen är en värdefull skatt, cringe och allt.