Böcker och jag: en underlig kärlekshistoria

 

Jag växte upp i en familj där böcker var en självklarhet. Hyllor fulla till brädden var helt enkelt en naturlig del av husets dekoration, något jag trodde var likadant i alla hushåll. Min mamma läste Sagan om Ringen för mig när jag var i 10-årsåldern! Som ni kanske kan gissa så växte jag upp och blev världens största... besvikelse för bokmalar världen över! Man kan inte ens skylla på TV-spel, jag fick knappt ens spela när jag var liten, jag kunde helt enkelt inte få upp nog med intresse att välja Drakens Återkomst framför Bamse. Jag minns att jag fick hålla på med sådana där program på datorn som lär upp dyslexier att läsa snabbare. Och att jag inte var bra på det heller. Jag kanske helt enkelt inte var menad att gilla böcker.

 

Tre separata verk lyckades lyfta mig ur detta. Detta mycket förenklat, jag minns inte exakt när jag läste vad, men enligt mina minnen var den första riktiga bokserien jag fastnade för Sune. Det var relaterbart eftersom han gick i skolan, det var lättläst eftersom serien var skriven för barn som knappt hade nått tonåren, och den var rolig för, tja, jag hade knappt nått tonåren. Men det var knappast ett apan-framför-monoliten-moment, där ett helt ny värld av böcker öppnade upp min hjärna för dess oändliga potential; det skulle komma senare. Inte innan jag fick vantarna på Dragon Ball, som visserligen inte var böcker böcker, men volymerna var såpass tjocka att det kändes som det. De fick mig i varje fall att uppskatta långforms-historier på ett sätt jag dittills aldrig gjort. Blev något av ett startskottet till att börja vilja skriva själv. Lustigt nog hade jag redan fattat mer tycke till skrivande än läsande, men det var först efter Dragon Ball som de berättelserna började få bättre komplicerade handlingar, pacing, dramaturgi! För att vara en tolvåring. Med det inte sagt att jag hade blivit bättre på att läsa, ”riktiga” böcker förblev en uppförsbacke.

 

Tills en dag efter skolan då mamma räckte mig en gåva. ”Harry Potter och De Vises Sten” hette den visst. Hon försäkrade mig att jag skulle gilla den. Jag tänkte att, okej då, för hennes skull. Jag tar den i min egen takt, ingen brådska. Min egen takt skulle visa sig vara racerfart genom hela boken. Apan framför monoliten. Kunde böcker vara så här spännande? Det som vi alla trodde var dyslexi bara splittrades framför mina ögon. Jag ville genast ha nästa bok, vilket som tur var redan fanns utgiven; min mamma var mest bara glad att jag hade börjat läsa böcker, och köpte den mer än gärna. Den var ännu bättre! Karaktärerna kändes så verkliga, prosan så medryckande, slottet själv så fantasieggande! Alla har hört talas om Harry Potter, läst eller sett åtminstone en bok eller film, men i vårt hushåll var JK Rowling en husgud. När nästa bok kom ut, var det en stor händelse. Jag överdriver inte när jag säger att Order of the Phoenix påskyndade min egen förmåga att läsa på engelska, liksom vem orkar vänta på översättningar! I själva verket hade jag hunnit bli 16 när den sjätte boken kom ut där Harry också var det. Harry Potter lärde en hel generation att älska böcker, och jag var praktexemplet. När sista boken kom ut hade jag turen att vara på landet, utan tillgång till internet, så inte ett ord blev spoilat. Det är ovanligt att en serie blir så här stor, men att den också får avslutas på ett så värdigt sätt är ett smått mirakel. Jag har letat, men en bok med samma kvalitet som Harry Potter lär knappas komma igen på första taget.

 

Trots detta, trots att jag kan lovorda dessa böcker till skyarna, blev jag ingen bokmal. Återigen var det skrivarglöden som tändes, och under min gymnasietid bestämde jag mig att jag skulle bli författare när jag blev stor! De tre åren visade mig med full klarhet att det fanns få saker jag gillade mer. Jag prövade mina färdigheter på att skriva fanfics på Ragnarök Online, upptäckte utmana-dig-själv-eventet National Novel Writing Month (eller NaNoWriMo), försökte mig på noveller. Inte det att jag inte läste böcker alls, o nej; jag blev rekommenderad Nightrunners: Luck in the Shadow, vilket blev min första riktiga High Fantasy-roman jag läste på egen hand. Den andra var Eragon, som än idag är en favorit. Jag läste förstås mer och mer manga, men även lättromaner som började översättas, som Slayers, eller tie-in-romaner till Fullmetal Alchemist. Ändock, i det stora hela hade Harry Potter inte inspirerat mig nog för att fylla mina hyllor med böcker. Sedan började jag plugga japanska, och allt läsande gick åt till manga.

 

Men så köpte jag en iPad. Året var 2013, jag var 24, bodde i Japan, och hade precis utnyttjat den låga yennen till att köpa denna sprillans nya tingest till stöldpris. Jag trodde jag skulle använda den mest för spel. Jag använde den mest för böcker. De var ju så billiga på iBooks! Och att läsa på skärmen var så otroligt mycket smidigare än på papper. Inga bokmärken som kan komma bort, konstant baklyse, den där obehagliga känslan att hålla i papper borta, förmågan att kolla upp ord genom att bara trycka på det! I samband med att jag upptäckte podcasten Writing Excuses gav jag min in i Brandon Sandersons första verk, Elantris. Sedan Mistborn. Någonstans där läste jag även ut den sista Eragon-boken, äntligen. Renässansen var äntligen här. Över tio år efter att Harry Potter gav mig läslust var jag konverterad. En digital bokmal, visserligen, men ändå en bokmal.

 

Psyche! Nog för att jag läste mer böcker än någonsin förr, men det antalet sjönk därefter år efter år. Skrivandet tog istället över på allvar. Jag märker av en trend: bokintresset svalnar, sedan går det upp explosivt, men istället för att jag fortsätta med det tar skrivandet över. Det var i detta skede som jag gick med i en skrivarcirkel, där vi kritiserade varandras texter. Jag saknar dem ibland. Bra människor, lärde mig väldigt mycket. Jag gick därefter med i en mer generell författarcirkel via Meetup.com, ledd av medlemmar jag lärt känna från NaNoWriMo, något jag vid det här laget i princip slutat med för att fokusera på mina egna originella berättelser året om. Under en tid läste jag ett fåtal böcker om året, men så tog det också slut: jag har inte läst sedan dess, och skrivandet är nu min enda koppling till litteratur...

 

Psyche igen! Låt mig presentera Audible, världens ledande säljare av ljudböcker, med över 180000 böcker att... ja, jag har i princip blivit en vandrande reklam för tjänsten, med två huvudsakliga anledningar: jag kan lyssna medan jag vandrar, lagar mat och sitter på tåget, och jag har alltid varit förtjust i röstskådespeleri. Detta har lett till en andra (tredje?) renässans. Förra året lyssnade ut på inte mindre än 12 böcker! Långa böcker, som Wheel of Time, eller deckar-romanerna av Robert Galbraith... eller som hon annars är känd som: JK Rowling! Det kan man kalla poesi: när min favoritförfattare behövdes som mest, kom hon tillbaka. Inte med mysiga slice-of-life-Fantasy den här gången, utan råa, hårdkokta deckare om livets alla ondskor. Men fingertoppskänslan för historieberättande är intakt! Få författare lyckas få mig känna så mycket med sin prosa som hon. Deckare har varit en genre jag nästan fnös åt, inte en enda drake eller trollstav, men Rowling visade mig hur samma magiska känsla kan uppnås enbart genom bra karaktärer och story. Påminde mig om den oändliga potentialen som böcker kan ha.

 

De senaste månaderna har mina ambitioner för fiktion dessvärre varit i svacka, all mitt fokus har hamnat, well, här: att skriva om spel och annat skoj på internet. Men jag känner att lusten för historieberättande börjar komma tillbaka! Eftersom ljudböcker oftast konsumeras under ”dötid” och inte krockar med mina andra sysslor, känns det fullt möjligt att båda behålla den litterära tårtan och samtidigt käka den. Inga garantier dock; min historia har utvisat att man aldrig kan vara säker med mig och böcker. Förmodligen kommer jag aldrig att bli en äkta bokmal, älska dem på samma sätt jag gör spel. Men jag kommer förmodligen inte heller att överge dem. Och trots alla svackor och prokrastineringar, tror jag på att chansen att jag en dag gör bokdebut är förhållandevis hög.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0