Sega Dreamcatch
Ni vet den där dimensionsportalen jag har råkat ut för några gånger nu? Den drog precis förbi mitt hus likt en tornado, och drog med mig till ännu en spännande parallell värld. En värld till synes precis på pricken lik vår egen, men jag har redan märkt en betydande skillnad. I den här världen gjorde Sega ett nytt försök att släppa en konsol. Jag har den här i rummet, och jag tänkte att det vore smartast att skriva ner allt jag kan innan dimensionsvirveln kommer tillbaka.
Tillåt mig att presentera: Sega Dreamcatch!
Tänk er att ni håller i en Dreamcast-handkontroll, fast större, plattare, och med en skärm i mitten som är lika stor som Switch Lite. Yes, detta är en bärbar konsol, men givetvis har den ett HDMI-uttag, så att man utan dockstation kan koppla den till sin TV. Prestandamässigt är den ungefär lika kraftfull som en Xbox 360, med arkitektur som nära liknar en vanlig PC, och batteritiden är den bästa sedan DS Lite, och räcker lätt i 8 timmar. Du får ingen handkontroll på köpet, men i princip vilken handkontroll som helst som har Bluetooth kommer funka på den här.
”Vänta nu”, säger ni kanske, ”vad gör den då annorlunda från en Switch?” Det är det som är grejen: den är inte särskilt annorlunda. Den är billigare. $150. 2000 kronor i Sverige. Den perfekta julklappen till Kidzen, med andra ord, och där har vi den största skillnaden: i en ödets ironi är denna Sega-maskin inte längre ”edgy och häftig”, utan ”rolig och familjevänlig”, på det sätt som Nintendo lite grann har tappat under åren. Sega har nämligen storsatsat på exklusiva spel som fyller det hål som maskot-kriget från forna dar fyllde, och har därför gått ner på djupet av alla de otaliga serier de äger. Rocket Knight Adventure och Ecco the Dolphin fick båda nytt liv under releasen, tillverkade av indie-utvecklare som älskade de serierna när de växte upp. På så sätt blev Sega Dreamcatch en hit för alla: barn älskar den för att vuxna faktiskt köper det till dem, vuxna älskar den för att det är nostalgiskt, och tonåringar älskar den för att både morsan och farsan och lillebror har så mycket skoj.
Men vänta, betyder inte det här att spel som Yakuza och 3D-Sonic, spel som behöver mer kräm än en Xbox 360, kommer att prioriteras bort, eller skalas ned? Nej, för Sega vill ha kakan och äta den: de serierna och fler kommer fortfarande till Playstation och Xbox. Det händer däremot att ett spel får två olika versioner, likt hur spel med samma titel fick olika spel till DS och Wii. Dreamcatch är helt enkelt till för de som bryr sig mer om spel än grafik, och till skillnad från Switch har nästan vem som helst råd, och någon drifting är det inte tal om. Under konsolens första år fick vi ett nytt stort Sega-spel från diverse serier varje månad, och de har redan lovat en lika tät line-upp för nästa... åh nej. Dimensionsvirveln kommer tillbaka! Stopp, jag är inte klar, jag har inte testat online-funk—
Jaha, då var jag tillbaka i min egen värld, där Dreamcast förblev Segakonsolernas svansång. Det hela får mig dock att undra: är det verkligen försent? Vad skulle egentligen krävas för att Sega skulle kunna göra en triumfartad återkomst? Skulle det som hände i den andra världen—som av en slump råkade reflektera mitt eget absoluta drömscenario—göra susen? Förmodligen inte. Men det är kul att drömma.
