Den bästa versionen av Nintendo?
Ända sedan jag föll genom den där dimensionsvirveln, och hamnade i den bästa tänkbara tidslinjen för TV-spel, har jag börjat se revor i tidsrymden lite överallt. Men för det mesta har jag hållit mig undan; jag vet att oavsett vilken parallell dimension jag hamnar i, kommer jag att sugas tillbaks till min egen så småningom. Varför utsätta mig för besvikelsen? Dock har nyfikenheten tagit över ibland, och jag kastar en snabb blick in i en och annan reva, för att se vad som kunde ha varit. Och inuti en av dessa såg jag något som fick mig att tänka till. Att kanske, trots att jag gillar det som Nintendo gör nu, så finns det nog ett alternativ jag till och med hade föredragit.
I denna verklighet floppade aldrig Wii U. Eller tja, Wii U kom aldrig till världen överhuvudtaget, för de döpte den aldrig till det: den fick heta Wii 2, vilket är en bättre ordvits till att börja med och förmedlar precis samma meddelande. Här var Nintendo nämligen något mer kompetent i sin marknadsföring, och de visste att det inte var nog att surfa på svallvågen från namnet Wii. Faktiskt gav de det hela så mycket mer tanke och förberedelse att de väntade ett helt halvår med att ge ut konsolen; dels så att online-delen skulle vara på plats och funktionsduglig, och dels så att de hade mer tid att lära sig att handskas med HD-grafik. För oj, vad den här maskinen bjuder på HD! Denna best är långt mer kraftfull än den Wii U vi fick, något de prioriterade över gamepadden. För att kunna sälja den för 3000kr—inga bas- eller premium-versioner här inte—snackar vi inte riktigt PS4-kvalitet, men ändå mer än tillräckligt för blåsa sockorna av stackars PS3 och Xbox 360.
Innan Wii 2 släpptes, beträdde de scenen vid E3 2013, där de visade trailer efter trailer på vad som komma skall. Mario 3D World lyser med sin frånvaro, och istället får vi något många hade suktat efter: Mario Galaxy 3. Samma motor, fast i HD, och gott om återanvända texturer lät dem färdigställa det i tid till launch. De annonserar stolt att de flesta spel är kompatibla med de Wiimote och nunchuck man redan har, men att konsolen skeppas med sin egen nya, traditionella kontroll, som ser ut som vår Pro Controller, fast med inbyggd gyro. Nintendo vinner E3 med hästlängder, och månaden därefter sitter vi alla och spelar Marios senaste äventyr. Alla omsläpp vi fick, som Mass Effect och Batman, finns även i detta scenario, och bjuder på i särklass bästa versionerna, nästan PC-kvalitet.
Gamepadden blev visserligen nedprioriterad, men inte bortglömd. Efter ett halvår till—lite för att tävla med PS4 och Xbox One som kommer ut ungefär då—släpper de den som ett nytt, revolutionerande tillbehör som låter dig spela konsolspel bärbart i ditt hem! Den kostar en tusenlapp, men då har den också en 720p-skärm, och man får spelet Nintendo Land på köpet. Folk får upp ögonen för asymmetrisk multiplayer, och eftersom funktionen får stå i fokus utan tvetydigheten runt konsolen själv, vågar fler utvecklare experimentera med potentialen i det. Nintendo Land blir en storsäljare, och ett år senare har vi saker som papper- och penna-rollspel i TV-spelsform, och en helt ny genre av 1 vs 4-fightingspel.
Vad betyder det här för Switch? Nja, Switch i den här världen blev aldrig verklighet, i alla fall inte på många år än. I gengäld satsade de mer på 3DS, och eftersom Wii 2 sålde som smör kände de sig aldrig manade att skapa New 3DS. Ändock håll den sig vid liv lika länge som sin föregångare, och fick större stöd under en längre tid, vilket resulterade i uppföljare till bland annat Mario 3D Land och Elite Beat Agent.
Förmodligen fick även 3DS sin uppföljare, men det var här jag slet ögonen från dimensionsrevan. Det hela fick mig att känna mig lite vemodig. Sanningen är att jag fortfarande älskar Wii U. Den representerar en tid av hopp och drömmar för ett Nintendo som hade all chans i världen att ta spelindustrin med storm. Att de blev bländade av alla pengar som Wii tjänade dem, och begick alla tänkbara misstag, tar inte ifrån maskinen dess grundläggande potential. Switch är toppenfenomenal, men Wii U hade en viss gnista av magi som inte kunde efterliknas.
Kanske är jag bara nostalgisk för den där harmoniska ljudslingan i menyn. Och Virtual Console.
