Spelen räcker, men inte tiden

”Jag trodde en sån här fin jul bara fanns i fantasin, men nu vet jag att den finns på riktigt”. Så sa Astrid Olsson i allas vår favorit-julkalender Mysteriet på Greveholm. Ett minnesvärt citat från en tid då julafton faktiskt var den där magiska stunden då drömmar gick i uppfyllelse och hjärtat var fyllt av kärlek och glädje. Men alla barn måste växa upp. Med tiden inser man att dessa dagar aldrig kommer igen, att magi inte finns och att man måste slåss för allt man har för att uppnå även sina minsta drömmar... eller?!?!?!?!

Icke! Alla barn måste växa upp, men magin försvinner inte! Kärleken och glädjen lever vidare, det kräver bara rätt sak för att locka ut dem. Och det är just vad årets RetroGathering åstadkommande för mig. Likt jular från förr hade jag sett fram emot detta i flera månader, förberett mig, drömt om hur det skulle bli. Också likt julafton tillbringades denna dag tillsammans med nära och kära: om inte sin familj, så de människor som nästintill blivit det genom det delade intresset av TV-spel. Även främlingar man mötte på golvet kändes som avlägsna släktingar man träffar någon gång vartannat år. Och kanske viktigast av allt, på samma sätt som julafton innebar att man äntligen fick det där spelet man väntat på, ger jakten inne på mässgolvet, när man ser ett efterlängtat spel där framme på bordet, samma känsla som att få sitt namn uppropat under julklappsutdelningen. Skillnaden är att nu är man själv inne och rotar i tomtens säck, och det är upp till en själv att hitta det man vill ha. Magin finns kvar, men med vuxen prägel.

Med allt detta sagt är det inte alla år som magin infinner sig till fullo. Somliga år har jag inte haft pengar, eller så har det inte funnits mycket av det jag vill ha. I år var inte ett av dessa år. I år föll alla bitarna på plats, alla stjärnor i Mario Galaxy radades upp just för mig. En sal till höger, en till vänster: vi började traditionsenligt med den högra, och vid det första bordet vi såg hittade jag min första skatt. En fullt fungerande rosa DS Lite. Min har släpningseffekt med färgerna, ett känt problem för Lite-modellen, så jag har letat efter en där problemet inte är lika påtaglig. Längre fram hittade jag Djungelboken till GBA; en god vän till mig som streamar på Twitch spelade en del spel från serien för ett tag sedan, så varför inte? Folkmassan tycktes tätna för varje minut, och jag blev snabbt neddragen till nästa bord, och vad fick jag syn på där om inte Sonic Classic Collection till DS, samt Pokémon Ultra Moon? Det hade knappt gått fem minuter, och jag var redan nästan en tusenlapp fattigare. Detta blev till ett tusen ett hundra när jag dessutom snappade upp en The Duke-kontroll till original-Xbox.

Vidare till nästa rum. Till skillnad från förra året fanns det nog med säljare att fylla hela salen. Nåja, en tusenlapp nere, jag hade trots allt tre tusen fem hundra att leka med, här ska handlas! Vad jag dock inte hade räknat med var att jag snart skulle sätta siktet på en riktig dyrgrip. Pokémon Platinum. Ett tusen tre hundra ville han ha för det. Jag fick det för en tusenlapp. Jag hade inte försökt om han inte rättfram sa att prutande var okej, och även då erkänner jag att jag var lite väl snål. I en sån här atmosfär lockas girigbuken inom mig fram. Jag kan bara tacka och bocka såhär i efterhand att jag fick tag på det spelet för ett sånt underbart pris. Glad i hågen plockade jag på mig en 8Bitdo-kontroll för hundrafemtio, Duke Nukem: Planet of the Babes för en hundring... sedan hände det. Turen såsom jag sällan upplever den svepte över mig, och jag skymtade en bekant, blå gestalt i hörnet. Sonic 1 till Master System har varit på min köplista varje år sedan jag började gå på de här mässorna, och där satt den! Två hundra kronor, helt rättvist! Det är det enda spelet av allt jag köpte som jag hittills faktiskt spelat igenom. Inte det mest ovanliga spelet i världen, men jag växte upp med spelet till Game Gear, så för mig var Master System-versionen lite av en helig gral.

Också traditionsenligt tog vi en rast tillsammans med en gemensam vän och stack till Sushi Yama, där vi jämförde vår loot. Sen tillbaks till gruvan. Inte för att det fanns mycket kvar att hitta nu, med tanke på att halva dagen hade gått och ingen människa kan ha så tur som... pfft, jag kan inte ens avsluta meningen. För liksom, glöm Princess Peach: Showtime, Super Princess Peach till DS är det som jag har längtat på att få spela. Alla år har jag letat, och alla år har hon hållit sig gömd. Men se, nästan bredvid där jag hittade Sonic till Master System, där låg hon. Trehundra kronor. Det kändes inte värt att pruta.

Pokémon Platinum, Sonic till Master System, Super Princess Peach. Jag hade kunnat gå hem där och då. Det kändes overkligt att ha så många personliga skatter i min ryggsäck, och delar av mig var rädd att det på något sätt skulle bli ogjort. Att jag skulle bli rånad på vägen hem. Det blev jag inte, och dagen var ännu inte slut. Fram och tillbaka gick vi. De där 3500 var snart ett minne blott, men jag sträckte min budget ytterligare några hundringar. Jag köpte en GBA-kasett med två Hitta Nemo-spel. Jag prutade ner mig till åttio kronor på Star Wars Episod III, också till GBA. Jag plockade på mig Djungelboken till Game Boy... och sedan råkade av misstag köpa ytterligare ett exemplar av GBA-ditot, eftersom det första spelet låg i en låda av tvåan. Japanska Tales of Destiny 2 till PS2, ja tack! Och på tal om PS2, varför inte en fet-PS2a; ni vet, original-modellen? Egentligen helt onödigt, men det var en sån min bror hade när vi var små, så den känns helt enkelt mer rätt än en slim. Till sist blev det två Xbox 360-spel: Risen (icke att förväxlas med chokladkolan) och Pirate's of the Caribbean: At World's End.

Ända till stängningsdags var vi där. Det kändes i benen, och det drog i plånboken. I slutändan hade jag nog gjort av mig närmare fyra tusen, men jag ångrar ingenting. Förutom att jag inte la undan ännu mer pengar, och framför allt sparade lite till den där sista halvtimmen, då säljare var som mest prutbara. När jag satt i bilen på vägen hem, upplevde jag känslan av att idag var en sån där speciell dag man sällan får uppleva som vuxen. Julafton kan vara stressig, fylld av måsten jobbiga stunder, men årets RetroGathering var ren glädje rakt igenom. Och nu vet jag att sådana dagar finns på riktigt.