Spel som du förmodligen gillar men som jag ogillar
”Jag älskar alla TV-spel!” Dessa ord skrev jag som slutkläm på förra årets äventyr, och de står jag för än idag. Även de dåliga spelen är viktiga för att vi ska ha kontrast till de som är bra. På samma sätt som en förälder kan älska alla sina trettio ungar och sjuttiofyra barnbarn, även dem som växte upp och blev drogmissbrukare. Men sen har vi de där ungarna som gör saker som, tja, inte är dåliga precis, men man själv inte riktigt förstår sig på. Barn—spel—som man borde älska, som många andra älskar, men som man själv aldrig lyckades skapa ett meningsfullt band till. Man försöker umgås med dem ett par gånger om året, men ingendera blir särskilt mycket gladare av upplevelsen i slutändan.
Kanske den största kategorin av spel som passar denna liknelse är för mig multiplayerspel. De gångerna jag fastnat för ett sådant kan räknas på en hand, och flera av dem är Super Smash Bros. Mycket av det ligger dessutom på nostalgi, minnen från när jag, min kusin och min bror spelade tillsammans på somrarna när vi var små. Men det är också ett lätt spel att sätta sig in i, något man kan spela så länge eller kort man vill. Detsamma kan man inte säga om Mario Party. Jag försökte låtsas som att jag gillade det, jag lovar! Men jag har sedan länge slutat. Till skillnad från Smash krävs väntetid. Till skillnad från Smash känns allting godtyckligt och slumpartat. Minispelen är förvisso grymma, men de är också över på ett kick. Och partiet pågår i evigheter! Jag kan inte minnas en omgång där jag inte kände en oerhörd lättnad när allt var slut. Brädspel har aldrig varit min grej rent allmänt, men det svider extra mycket när det här faktiskt är ett TV-spel, och som retar mig med genuint roliga spelmoment. Så nej, Mario Party kommer med 98% sannolikhet aldrig bli en del av mina spelkvällar.
Det finns dock en kategori som svider desto mer: när man ser fram emot ett spel, och det inte lever upp. En saga så gammal som sanden i Sahara, och ett färskt exempel är Yooka-Laylee: The Impossible Lair. Föregångaren lämnade blandade intryck, så varningstecknen fanns redan där, men liksom, utvecklarna var veteraner från Donkey Kong Country-spelen! David Wise var tillbaka! Allting verkade tyda på att de var på hemmaplan nu. Mycket riktigt, för många så blev det här årets spel, det inofficiella DKC4. För mig var det en sörja av medelmåttigt plattformande och dryga pussel. Jag kan inte ens förklara vad som egentligen är felet, det kändes bara inte... rätt. En bidragande faktor var nog att jag siktade på 100% komplettering, vilket spelet nästintill bestraffade genom att tvinga mig att spela om hela banor om man missar en gömma någonstans. Många onödiga points of no return. Eller så var banorna helt enkelt inte särskilt visuellt spännande rent designmässigt. Det ska också erkännas att min förväntningar var något orealistiska, en fälla jag hamnat i förr. Till exempel med Yoshi's Wooly World. Dess ulliga yttre lämnade mig kall inombords. Grafiken, guld, musiken, ljuvlig, bandesignen... meh. Det genuint förbryllar mig att konsensus för uppföljaren, Yoshi's Crafter World, är att det är det sämre spelet på alla plan; allt jag kan se är mer finurliga pussel, mer varierad visuell prägel, och framför allt mer kreativitet i speldesignen. Den kontrasten har nog gjort mig ännu mer bitter på Wooly World i efterhand.
Nåja, spel kommer och går, alla kan inte vara guds gåva till Nintendo. Man har heller inte tid att spela allt som kommer ut, så ofta slutar det med att man litar på just denna konsensus. Det leder ibland till att somliga spel uppnår rent av legendarisk status. Retrospel som avgudas av de som växte upp med dem, eller halvt obskyra spel som har en lojal skara följare. Tomba är definitivt ett exempel på det förstnämnda. Jag har aldrig skymtat en enda själ som har något ont att säga om det. Jag själv spelade det på demoskiva när jag var liten, och älskade det lika mycket själv. Kanske borde jag ha låtit minnen vara minnen, för när jag tog mig tid att spela det själv möttes jag av ett system som verkade aktivt kämpa emot mig. Förlorar man alla extraliv, då är spelet slut, Game Over, tillbaks till senaste sparfil... och om denna sparfil bara hade ett enda liv kvar, tough luck. Både extraliv och hälsa var mer än lovligt svårt att få tag på, och när jag fastnade i den situationen vid ett bergsområde som krävde precisionsplattformande—något spelet uppenbarligen inte var designat för—visste jag att det var dags att lägga ner spelet och gå vidare. Det gjorde inte saken bättre att progressionen i allmänhet kändes kryptiskt för sakens skull. Jag hör att en remaster är på väg, en ypperlig chans att lägga till quality of life-förbättringar som tvättar bort den bittra smaken från mina barndomsminnen.
Egentligen är det roligare att göra motsatta listor: spel andra hatar men som jag älskar. Men ibland är man bara människa, och frustrationen måste ut på något sätt. Å andra sidan skulle jag inte vara så frustrerad om jag inte brydde mig, och i slutändan tar jag hellre berg- och dalbanan av besvikelse och hajp än att leva i ett tillstånd av apati.
