PlayStation 4, Post-Mortem
Jag var i Japan. Min närvaro i skolan var i princip hundra procent, men idag var jag hemma utan lov, så att jag kunde titta på årets E3-presentation. Både Microsoft och Sony skulle visa upp sina nya konsoler, och även om jag försökte vara så opartisk som möjligt, var det svårt att inte inse att PlayStation 4 redan hade vunnit den här generationen. Microsofts misstag var för stora och för många, och Sony gjorde allt rätt för att använde deras PR-mardröm som språngbräda. Väl hemma i Sverige, när November var kommen, var det... inte dags. Hade varken jobb eller pengar. Det var först till sommaren nästa år då jag fick vantarna på den mytomspunna maskinen, och det var en stor dag för mig. Jag kunde äntligen spela spel med grafik som min sketna PS3a aldrig ens kunde drömma om. Jag spelade Axiom Verge.
Skämt åsido, PS4 var stora grejer, och inte bara för den grafiska skillnaden. På många sätt var det här Sonys nystart. PS3 hade sin ökända Cellprocessor som gjorde livet surt för utvecklarna, men den här gången var det samma arkitektur som PC som gällde. Redan under 2013s E3-presentation underströks vikten att stödja indie-utvecklare, och det löftet gjorde Playstation till en grogrund för unika, experimentella spel som i princip var exklusiva till konsol, eller i många fall överhuvudtaget. Axiom Verge, Everybody's Gone To The Rapture, Resogun, Octodad; listan är lång. Microsofts å sin sida, ovanpå allt annat fjasko, hade fortfarande inte tagit bort den skumma regel som gjorde att digitala spel inte fick släppas på Xbox, om de redan dykt upp en gång på en annan konsol. Det gjorde sitt för att ytterligare ge PlayStation en knuff på vägen.
Med detta sagt vill jag inte påstå att den grafiska skillnaden inte var betydande. Det första spelet jag spelade som faktiskt utnyttjade hårdvaran var Batman: Arkham Knight, och min haka låg på golvet. Ljussättningen, regneffekten, texturerna; äntligen hade vi bytt upp oss en generation! Samtidigt var Arkhamn Knight rena rama 3DS-spelet jämfört med Uncharted 4. Det var som att åka på digital sightseeing runtom i världen! Och Assassin's Creed Unity! Knappast det bästa i serien, men Paris är—som youtubaren Whitelight [https://youtu.be/Z5dOporS8IY] uttryckte det—”öppen-värld-städernas Mona Lisa”. Det är en av de få spel min far återvänder till igen och igen. Min ringa åsikt är att hoppet från PS3 och PS4, om än inte lika högt, ändock tog oss över en lika meningsfull klyfta: PS4an hade precis så mycket extra kräm som behövdes för att de visioner som nätt och jämt kunde utföras på PS3 nu kunde realiseras fullt ut.
Det var också med hjälp av denna kraft som PlayStation 4s exklusiva titlar började skapa sin egen identitet. Ofta fokus på design och atmosfär, ofta sedda från ovan axeln. Om den utvecklingen var en positiv sådan kan dock debatteras: en del menar på att det gjorde Sonys spel mindre unika. Och visst, jag kan hålla med. Men det stör mig inte. Atmosfär över gameplay, har jag alltid sagt, och hur liknande kameravinklarna än är mellan God of War och The Last of Us, är de två helt skilda i var de får mig att känna. Kraften hos PS4 möjliggjorde större grafisk variation än någonsin tidigare, och även här hamnade Xbox i back då, efter att de lade mer budget på Kinect än hårdvara, hade flera terraflops mindre att leka med, och jag tror det spelade stor roll i hur tredjepartsutvecklare villigt och ivrigt underkastade sig PlayStation. Det gav oss för en tid exklusivitet till både indie-utveckade spel som Rime och Axiom Verge, så väl som mastodonttitlar som FF7 Remake och Persona 5.
Ja, PlayStation 4 var sannerligen en konsol för alla, oavsett vad du ville spela: högbudget eller litet, indie-utvecklat eller Ubisofts senaste. Men som alla gyllene tider kan det inte vara för alltid. PS5 släpptes mitt i en global pandemi, och detta i samband med okontrollerbar hype satte stora bromsar i försäljningstakten. Än idag kan de inte skicka iväg enheter till butiker snabbt nog. Inte det att PS5 inte säljer snuskigt bra ändå, men faktum är att detsamma gäller Xbox Series X/S. Vid senaste mätning låg Xbox endast några hundra tusen enheter efter PS5 i försäljning, och det utan att man ens behöver boxen för att spela Microsofts exklusiva spel längre. De är mer intresserade av att sälja Game Pass-prenumerationer än konsoler, och är mer än glada att sig dig gejma på PC istället. Något som Sony nyligen också börjat inse, så om du vill köpa God of War, är PlayStation numera överflödig. Man undrar ju hur länge exklusiviteter kommer finnas kvar vid det här laget. Är dessa moderna maskiner början av det sista skedet av det vi en gång kallade ”generationer”?
Oavsett vad, kan vi åtminstone säga en sak med säkerhet. Utan PlayStation 4 hade Sony inte stått i arenan idag. Ironiskt nog är det också den maskin jag kommer att använda minst hädanefter. Tidigare generationer kommer alltid ha spel kvar att återvända till som bara går att spela på just den enheten, men PS5ans bakåtkompatibilitet är total, och med bättre prestanda och laddningstider på köpet. Men även om min gamla trotjänare får leva ut resten av sin pension i en låda någonstans, kommer dess minne att fortsätta forma mina förväntningar till namnet PlayStation. Ett namn som en gång betydde spelglädje i renaste form.
