Mina drömmars omsläpp
För ett par månader sedan hände något jag aldrig trodde var möjligt. Något som får Shenmues återkomst att framstå som fjolåret Call of Duty. Ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna, ett spel som var fast bakom emulator och fanöversättning, släpptes på nytt, officiellt och på alla plattformar. Radical Dreamers. För mig var det nästan på samma nivå som utannonseringen av Metroid Dread. Jag har skrivit mig varm om varför jag känner att återsläpp och remakes i det stora hela är en positiv sak, och ett bombnedslag som denna får fantasin att gå på högvarv. Vad kan egentligen toppa detta? Har vi nått kulmen av återutgivning?
Inte än. Det finns en genre i synnerhet som—även om stora framsteg har gjorts—fortfarande har en bit kvar att växa: RPG. Star Ocean 1 kom till Switch, men var är tvåan? Med Xenoblande Chronicles 3 på horisonten, varför inte hylla serieskaparens rötter genom att släppa Xenogears? Exemplena är många, men det finns ett spel som toppar listan med råge. Ett spel som idag ligger på ca 9000 kronor på Ebay, och det om man har tur. Jag talar om Saturn-spelet Panzar Dragoon Saga. Jag vet egentligen inte ett dyft om vad det handlar om, hur det spelas, knappt ens hur det ser ut, förutom några sekunders videoklipp som kom med i något avsnitt av My Life in Gaming. Ett av mina storesyskon beskrev det en gång som ”lika bra som Xenogears,” men även det var varefter hörsägen. Jag har sedan dess hållit mig undan all annan information om spelet med flit, för vid det här laget har det blivit en legend. En gyllene skatt som jag själv måste ta del av. Men jag är inte dum: jag kommer aldrig någonsin att ha råd med nio tusen för ett enda spel. Vill jag inte bli pirat, är ett omsläpp i dagsläget min enda chans. Och när den dagen anländer, tänker jag släppa allt jag har för mig, stänga in mig i rummet och bli ett med legenden.
Sedan har vi spel som är såpass legendariska att de aldrig släpptes till att börja med. Detta var fallet med Star Fox 2: uppföljaren till SNES som i princip var färdigt, men som aldrig släpptes för att SNESen var för gammal vid det laget. Men det fick sin andra chans, och jag kan tänka mig andra exempel som skulle vara helt bonkers att se släppta idag. I synnerhet två Zelda-spel som, precis som Radical Dreamers, var exklusiva till SatellaView: det ena var ”BS Zelda”, en remake av ettan i samma anda som Mario All-Stars, och det andra, en uppföljare till A Link to the Past, långt innan 3DSen fick samma idé. Det återanvänder samma värld, och man fick bara spela en timme i veckan i mindre, uppdelade sektioner, men med bara lite tweaking skulle folk flockas till det som om det var nytt. Att dessa två spel inte har kunnat spelas legalt såhär länge är, för att dra ett helt och håller originellt skämt, BS. Kom igen, Nintendo, det är precis det sånt här som Nintendo Switch Online är perfekt för!
Andra legender hittar vi till exempel på Game Boy, i spelet Trip World. Det är inte bara RPG som skenar iväg med priser: detta låg en gång på otaliga tusenlappar, innan det till sist fick sitt återsläpp på 3DSens eShop. Tyvärr, som vi nog alla vet, betyder inte det att spelet är räddat: om endast ett par månader nu stängs denna digitala butiken för evigt, och ingen kan längre köpa spelet. Det, eller någon annan av de otaliga dyrgripar som är fast där. Zelda Oracle-spelen, Mega Man Xtreme-duon, samtliga Sonic-spel till Game Gear! Att spel aldrig släppts digitalt förut kan jag förlåta, men att släppa dem och sedan ta dem ifrån oss är inte acceptabelt på något plan. Sony var på god väg att göra samma sak, men lyssnade gudskelov på våra böner. Det visar dock fortfarande på att de har hjärtat är på fel ställe, och vi vet nu att dagarna då man kan billigt köpa Alundra, Toy Story 2 eller Tombi är räknade. De lär knappast lyssna en andra gång. Men det finns hopp: NSO och nya PS Plus är steg åt rätt håll, även om de båda har snubblat på dumma grejer, och i dagsläget inte erbjuder en bråkdel av vad vi brukade tillgång till. Det, om något, skulle vara min ultimata önskan som toppar Radical Dreamers: en snabb och effektiv omprioritering av hur företagen handskas med gamla spel. Att allt som vi kunde köpa då, kan köpas återigen. Och medan de håller på får de gärna sluta upp med att droppmata oss spel i oregelbundna intervaller.
Jag ser den åttonde generationen som en vattendelare. Nuförtiden har till och med Nintendo insett att det är mer värde i att ha spel bundna till konton, inte konsoler, och således upplever jag spel som släpptes under den föregående generation som ”räddade”. Vi kan med någorlunda säkerhet lita på att spel man köper på Switch kommer alltid kunna spelas på New Switch och Super New Switch, och vidare. Jag är medveten om att det släpps mer nya spel—bra nya spel—än vad vi någonsin kommer kunna spela, men det finns också fler spelare än vad vi kan föreställa oss, och just därför finns det värde i att ”rädda” så många gamla spel som möjligt. Det är någons nostalgi vi räddar, eller någons inkörsport till en genre. Sedan att räddningen sker långsamt, på många olika sätt, är såklart inte det ideala, men om det betyder att spel som Radical Dreamers får en andra chans, så ska jag inte klaga alltför högt.
