En fara för min plånbok
En tanke gör mig ledsen ibland. Om jag bara hade hållit i mina pengar, istället för att lägga dem på skräp jag inte behövde, då hade jag haft råd att köpa en PS5 vid det här laget. Självfallet inte ett helt vattentätt argument, jag hade aldrig kunna hålla mig tills PS5an kom ut… men i vilket fall, det går inte att förneka att mycket av mina surt förvärvade pengar under åren hade varit bättre spenderade på de där hutlöst dyra färdigmackorna på Stockholms Universitet.
Det började redan när jag var liten. Precis som alla andra ungar tyckte jag väl att Gameboy Color-skärmen var för mörk, så jag pungade ut för ett sånt där förstoringsglas med lampa på man sätter fast på maskinen. Det gjorde bara att dammkornen syntes tydligare, och lampan gav speglingar. Några år senare var jag på en loppmarknad, och fick för första gången i mitt liv syn på en ”100-spel-i-ett!”-kassett till Game Boy Advance. Min naiva hjärna blev helt till sig: hela hundra spel! Hundra NES-romhack, där generiska plattformsspel hade fått karaktärerna utbytta till Pokemon, och där Mario sprang runt med snoppen ut (jag skämtar inte). Några pengar tillbaka ville försäljaren inte veta av, så jag fick leva med att inte längre ha de 300 kronorna.
Visserligen blev jag äldre, men inte mycket visare. År 2011 fick min kära Xbox 360 röd ring för sista gången, och jag fick lägga ner dyra pengar på en ny. Detta i sig var väl okej, men varför i hela fridens namn köpte jag en adapter för att föra över filerna från ena maskinen till den andra? Ja, det var smidigt, bara att koppla in hårddisken i adaptern, som sedan förde över allt till den nya… men jag hade lika gärna kunnat ha laddat ner allt jag hade från Xbox Live, och sparfilerna fanns ju i molnet. De hundralapparna sparade mig kanske några timmar, och nu ligger mackapären i en låda någonstans, bortglömd och utan syfte. I samma kategori ingår min LAN-adapter till Wii, som jag behövde den enstaka gången jag bodde utan WiFi. Men nåja, dessa utförde åtminstone sitt syfte... vilket är mer än vad man kan säga om ett par HDMI-splitters jag importerade från Kina.
Sedan finns det tillfällen då man ångrar sitt köp, även om prylen i fråga både fungerar och är användbar. Jag äger numera en rätt så bra gäming-dator, och min go-to-handkontroll har länge varit 8Bitdo-dosan SN30 Pro+. Men den fungerade inte till Game Pass! Trodde jag. Tyvärr hann jag köpa en adapter som lät mig använda min Xbox One-dosan till Windows innan jag insåg mitt misstag. Det är najs att ha möjligheten… men 230 kronors najs? Jag kan åtminstone trösta mig med att en simpel handkontroll är mindre pengar än en hel konsol, vilket jag fick ångra bittert med min Retron 5. På pappret, briljant: NES; SNES, Mega Drive och alla former av Game Boy, lättåtkomligt i HD. Komplett med input lag och ljudfördröjning på alla format förutom original-Game Boy samt Color. Till dess försvar är det ett bra sätt att spela just de två… men jag hade hellre velat ha mina två tusen kronor. Och gärna även de åtta hundra kronor för den Retro-Duo jag köpte och sedan aldrig använde.
Listan fortsätter. När jag var i Japan tyckte jag att jag behövde en PS3 och TV. Jag var bara tvungen att skaffa en extra Game Boy Color! Men som sagt, det gör mig bara ledsen. Att jag skriver om det här tyder förhoppningsvis på att läxan kommer att sitta: bara för att TV-spel är en stor passion, betyder det inte att allt relevant för intresset är fritt fram för plånboken.
