Remakens vara eller icke vara
Och jag älskar det. Låt mig förklara.
Till att börja med: TV-spel som media är olikt andra konstformer i det att det ofta kräver sin egen specialutrustning för att kunna avnjutas, utrustning som bara blir äldre och mindre funktionella för varje år som går. Och även om man faktiskt behållit denna utrustning, kan det vara ett projekt i sig att hitta en värdig skärm att spela på. Ett projekt jag själv anser vara värd sin tid och research, men jag är å andra sidan den som fortfarande har sitt Wii U inkopplat tillsammans med sin PS4a. Även jag finner ett extra jobb i att dra fram mitt PS1, koppla den till tjock-TVn, dra fram en stol som egentligen inte passar in i rummets flöde, bara för att kunna uppleva Grandia igen. Om bara spelet fanns till en modernare konsol, där jag kan spela med högre upplösning, widescreen och VÄNTA LITE NU!
För mig representerar Grandia HD Collection och dess like det bästa med en remaster. Inte nog med att det har anpassats för moderna TV-apparater, de lägger inte sällan till extra funktioner som saknades när det begav sig, i det här fallet japanska röster. Final Fantasy 7, 8 och 9 låter dig snabba upp striderna om du vill, vilket i det sistnämnda—i min ringa mening—är nästintill ett krav för att kunna avnjuta spelet överhuvudtaget. En remaster, med andra ord, ger tillfälle att rätta till jobbiga skavanker som originalet hade, ge det en extra omgång polering, och skapa den ultimata utgåvan. För att inte tala om att ge det ett extra lyft i popularitet, påminna folk om att spelet faktiskt existerar. Glöm bort ebay-priser för över tusenlappen; när vem som helst kan få tag på det till ett vettigt pris, minskar risken att det slukas av tidens svallvågor.
Men ibland är det idéerna bakom som lockar, snarare än spelet i sig. Svaret är en remake: rita om grafiken, skriv ny musik, designa om banorna. Här kan jag dock ha förståelse för nej-sägarnas perspektiv. Jag anser personligen att Metroid 2 till Game Boy är en fullt spelbar pärla som fångar Metroid-känslan bättre än något annat i serien, men likväl existerar två separata remake, och för många betyder det att originalet är numera irrelevant. Spelhistoria blir bortglömd och försummad. Om en remaster kan liknas till ett nytt utkast av en bok, är en remake som att skriva om boken helt och hållet. Som om Harry Potter-böckerna plötsligt skulle anses för gamla efter tio år, och omarbetas från grunden. Helt befängt, eller hur?
Men samtidigt. Resident Evil, Pokemon Heart Gold/Soul Silver, Black Mesa. Ett hån mot spelhistorien, eller en hyllning till ett vinnande koncept? Jag tror ytterst få blad de som faktiskt spelat någon av dessa skulle svara det förstnämnda. Bra spel är bra spel, oavsett om idéerna har använts förut. I själva verket ser jag mer värde i det justdärför att det är ett gammalt koncept. Både Samus Returns och AM2R är unika tolkningar av en viktig del av Metroid-sagan, och jag finner det så otroligt fascinerande att vi kan uppleva den på tre olika sätt. Ja, det kan svida ibland när originalet “glöms bort”, men i gengäld får idéerna svängrum att utforskas till fullo. Och i en perfekt värld, bana väg för en uppföljare vi annars inte sett röken av. På samma sätt som Samus Returns ledde till Metroid Dread.
Med allt detta sagt: om jag själv fick bestämma skulle det finnas ett gigantiskt digitalt bibliotek där alla spel genom historien är arkiverade, och kan lätt spelas på tillgänglig hårdvara. Men i avsaknad av (en laglig version av) något sådant välkomnar jag remakes och remasters med öppna armar. Jag förnekar inte att det handlar om girighet från företagens sida. Sex hundra kronor för ett fem år gammalt spel är i de flesta fall oförsvarbart, och ju mindre som sägs om Warcraft 3: Reforged, desto bättre. Men jag vill ändå tro att det till sist kommer leda till en värld där Panzer Dragoon Saga finns att spela på min Switch. Där Monolith Soft får stå för en komplett reboot av Golden Sun, så att sagan äntligen kan få ett ordentligt slut. Det är därför jag blir uppspelt över gamla spel. De banar väg för framtiden.
