Året som försvann
Då har vi anlänt i 2020! Vi lämnar bakom oss ett härligt spelår 2019, och siktar blicken framåt, mot nya upplevelser. Jag ser grymt mycket fram emot att spela Cyberpunk nu i April, och jag känner det i märgen att The Last of Us Part 2 blir ett mästerverk inom historieberättande.
Vad för nåt va sa du?
Året är redan slut?!
Nåja, skämt åsido. Det är dock ingen alltför stor överdrift: det här året har gått fruktansvärt fort, och inspirationen att skriva vidare infann sig helt enkelt inte. Hipp som happ hade vi en global pandemi. Folk som tror att The Last of Us Part 2 hade en bra story. Och nånting om ett virus också, tydligen. Ja, mycket har hänt dessa tolv månader, så det kan vara lönt att gå igenom lite highlights, se vad det var som utmärkte 2020 i TV-spelsväg.
Fört och främst: ett gäng efterlängtade titlar såg dagens ljus. Tyvärr dröjde Cyberpunk till slutet av året, och jag hann aldrig köpa Ghost of Tsushima, men för Shantae and the Seven Sirens var jag där dag ett. Mer Shantae säger jag aldrig nej till, och detta var en välkommen återgång till regelrätt Metroidvania, men en något vassare story. Men det viktigaste spelet i år var ändå Final Fantasy VII: Remake. Och... ojoj, vilken tjusig! Midgar har återskapats med långt mer detaljrikedom än vad jag som 10-årig pöjk hade kunna tänka mig. Man fick en känsla för hur folk lever i denna värld bara genom den visuella designen. Karaktärsmodellerna var inte sämre dem, för att inte tala om dialogen. På ytan är det här en rörande comeback av älskade karaktärer... men i ärlighetens namn är själva historieberättandet lite wonky. Speciellt mot slutet. Och jag fastnade inte riktigt för stridssystemet. Ändock ser jag SJU-kt mycket fram emot fortsättningen, speciellt nu när jag även spelat om originalet.
The Last of Us Part 2 var en tröttsamt mörk, klumpigt berättad röra helt utan fingertoppskänsla. Moving on.
Innan året började hade jag utsatt ett tema: ”långa spel”. Och under de första månaderna höll jag mig ganska bra till det. Xenoblade Chronicles X blev först ut, och 80 timmar senare hade jag upplevt den bästa Strandsatt-På-En-Farlig-Planet-Och-Måste-Överleva-simulator jag varit med om. Monolith är, och var redan 2015, världsbäst på spelvärldar. Men Kojima Production är inte långt bakom med Death Stranding, även det ca 80 timmar. Man levererar paket. Springer över ödelandskap från punkt A till punkt B till punk C och tillbaka till punkt A. Och det är precis lika roligt som det inte låter. Man tvingas hitta strategier för att ta sig mellan stationerna på effektivaste sätt, vilket gör att man lär känna denna bedårande, Island-inspirerade värld på djupet. Lägg på det en psykedelisk story och stämningsfyllda smygsessioner förbi spökgestalter, så har du vad som retroaktivt blev mitt GOTY 2019.
Tyvärr föll temat isär efter det, och jag spelade istället en helt bunt 10-timmar-eller-under-spel. Bland dessa återupptäckte jag en genre som jag alltför länge ignorerat: visuella romaner. På en rea plockade jag upp Highway Blossoms och Love Ribbon, båda i den romantiska romans. Den sistnämnda var trash som förde tankarna till en Harlequin-roman, men Highway Blossoms blev en av mina största överraskningar för i år, då jag inte kan minnas när jag senast blev så rörd av ett spel. Kanske var det helt enkelt kontrasten mellan en sådan välskriven kärlekshistoria och, tja, den ensamhet jag kände just då. Ett par månader senare släpptes ytterligare en titel: A Summer's End: Hong Kong 1986, och även om den inte var fullt så vass i sin prosa så vägdes det upp av ett säreget soundtrack och visuell stil som bara osade personlighet. Mina ögon är återigen vidöppna för genren, och min Steam-önskelista har växt med ca 20 titlar.
På tal om Steam: 2020 var det år som PC Master Race satte klorna i mig, eftersom jag kopplade min dator till TVn via HDMI, vilket i princip har förvandlat den till en konsol. Helt plötsligt öppnades mitt Steam-biblotek upp, reorna började betyda något, jag kunde nyttja Game Pass med vettig prestanda! Det har inte alltid varit smidigt, jag har haft problem med både kontrollerna och bildkvaliteten, men när det fungerar, fungerar det bättre än jag kunnat drömma om. Jag kanske rent av väljer att skippa Xbox Series X, och satsar på ett nytt grafikkort istället.
Series X... just ja, nya konsoler! De som ingen av oss kan köpa pga produktionsbrist och scalpers! Det hjälper inte heller att mina pengar börjar sina, då jag jag spenderade det mesta av mina sparpengar på ett misslyckat försök till en yrkesutbildning i Karlshamn; lång historia. Med det sagt har jag hållit konstant koll på allt nytt kring både Xbox och Playstation, och har gottat mig ordentligt i ett konsolkrig som varit det mest rafflande på många generationer. Series X har Game Pass; PS5 har bättre exklusivitet. Series X har lite mer styrka; PS5 har en mer avancerad handkontroll. Båda två har verkligen gjort nästan allting rätt.
Världen i övrigt må ha sina problem just nu, men för TV-spel ser framtiden tämligen ljus ut. Okej att Cyberpunk släpptes med oförsvarbara buggar. Eller att TLOU2 vann Bästa Narrativ med ett manus som kändes lika sammanhängande som gemene NaNoWriMo-roman. Eller den skalpning som fortsätter att plåga de nya konsolerna. Men oavsett: strömmen lovande spel vägrar att sina, och jag förutspår redan nu att 2021 blir något utöver det vanliga. Jag menar kom igen: Metroid Prime 4!
