Xbox Game Pass: så plågsamt nära
För ca två och en halv månader sedan, strax efter att jag kommit hem från min Japansemester, dök det upp ett dundererbjudande på min Xbox One. Tre månaders Xbox Game Pass för en tia. Jag som länge gått och funderat på om jag ville pröva tjänsten eller ej slog till direkt, och satte genast igång med att gå igenom utbudet. Och blev positivt överraskad. En stor andel kom från mindre utvecklare, och många var Microsofts egna titlar, men det fanns förvånansvärt mycket från större tredjepartsföretag, titlar med bara några år på nacken. Jag bestämde mig för att dra ner DMC Devil May Cry. Inte illa för priset av en kycklingburgare på McDonalds.
Egentligen kostar det förstås 99kr i månaden. Men även för det priset skulle jag påstå att Xbox Game Pass är ett vinnande koncept, åtminstone på papper. Alla har vi de där spelen vi liksom tänkte köpa, men aldrig kom oss för, och känslan att bara ha en hel uppsjö av dessa framför ögonen på en, redo att nedladdas när som helst, är en mäktig sådan. Möjligheterna öppnas upp att spela sånt som man annars inte hade orka bry sig om, och ännu bättre: man hittar pärlor som man annars inte hade vetat att de existerade. Lägg på det att de flesta Xbox-exklusiva spelen dyker upp direkt på release. Det är nog inte så svårt att intressera sig för minst tre spel i månaden, och då har de i princip kostat 33kr styck.
Men ack, som så ofta är fallet, är verkligheten mer komplicerad är på papper. Elefanten i rummet är ganska uppenbar: ägandeskapet kan du glömma. Ingenting som laddas ner via tjänsten får du behålla efter prenumerationen är slut. Men det är inte det som är det värsta: spel kan försvinna från tjänsten när som helst. Var du fyrtio timmar in i ett mastodont-RPG och precis inpå slutet? Sorry, hosta upp kosingen om du vill fortsätta. Det är lugnt, du får en generös prisnedsättning på tjugo hela procent... från de ockerpriser Microsoft har satt i den digitala shoppen. Det sägs att det ska finns en lista på spel som ryker snart, men att jag inte kan hitta den efter många minuters letande tyder ju på att den knappast är tillräckligt synlig. Eller tillgänglig i Europa, som jag misstänker är fallet.
En stor skamfläck i något som annars skulle ha kunnat blåsa nytt liv i spelindustrin. En förverkligad dröm om ett Netflix för spel, med tusentals titlar från de senaste två årtiondena. Det skulle uppmuntra upptäckande, gör det lättare att rekommendera spel till sina kompisar, och öka snacket runt gamla spel i allmänhet. Just nu känns det rent av olustigt att påbörja ett spel på tjänsten, för man ändå inte vet när det kommer sluta finnas där. Det är nästan som om de tar bort saker enbart för principens skulle, att de inte vill ge spelarna för mycket värde. Jag menar, varför ta bort Mega Man Collection 1, men ha kvar tvåan? Det pågår måhända en del byråkrati bakom stängda dörrar som ger sammanhang till galenskapet, men som simpel konsument ser det bara ut som—säg det med mig—ren inkompetens!
Nåja, skelettet är på plats. Jag hoppas jag bara att köttet är på väg.
