Att lida för det man älskar
Jag fick vänta i sju år mellan Golden Sun 2 och 3. Det tog åtta år för Sonic att återgå till ett (bra) 2D-spel, från Sonic Advance 2 till Sonic 4. Kingdom Hearts 3, beroende på hur man räknar, tog antingen sju eller tretton år på sig. Det är något visst när ett hett efterlängtat spel börjar nalkas, och man vet att snart, efter alla dessa år, är det dags att spela något legendariskt.
Men det kan också vara smärtsamt.
Shenmue 3 tog arton år. Bokstavligen så lång tid det tar för en nyfödd bäbis att bli myndig. Aldrig förr i mitt liv har jag varit mer hajp, mer nyfiken på hur ett spel skulle bli. Och aldrig förr har pressen varit så enorm. Hade jag fått styra verkligheten efter egen smak, hade jag från sekunden det kom ut sett till att jag fick sitta med det i minst en vecka, utan några som helst skyldigheter, och utan risk att någon annan människa kan störa. Helst i ett ensligt slott i Småland, på en 55”-OLED-TV och PS4 Pro, i ett rum med perfekt ljusförutsättningar, och fönster med bedårande utsikt där själen får vila efter jag suttit 8 timmar i sträck. Självfallet med den godaste och nyttigaste maten till mitt förfogande, lagade av mästerkockar i förväg.
Istället fick jag det en dag för sent, och spelade det här hemma i föräldrarnas hus. Föräldrar som när som helst kan ropa, och jobb som kan ringa. Just då julstöket börjar ta fart och stressen sätts igång.
Arton år. Shenmue. Jag tror inte ett spelsläpp kan bli mycket mer episkt än såhär. Det skapade en strömvirvel av hajp där allt från mitt spelschema till mitt vardagsliv kretsade kring Ryo Hazuki och hans hämndresa. Samtidigt, när atmosfären hemma blev för stressig, ville jag inte spela det alls, av rädsla att förstöra upplevelsen. Den kontrasten var svår att hantera. Det kändes som att jag var skyldig spelet en viss typ av sinnesstämning jag inte alltid kunde tillgodose. Och jag vet hur löjligt det låter: spel finns till för spelaren, inte tvärt om. Det borde vara precis lika njutbart oavsett när det spelas. Men då ignorerar man den känslomässiga investeringen. Shenmue har gett mig ovärderliga minnen, och jag vill vara dessa minnen värdig. Allt annat vore lite som att fria till sin älskade på McDonalds.
Att se fram emot spel är kul. Hajp som slår in kan förgylla upplevelsen ordentligt. Men det är ett tveeggat svärd, och kan lika gärna bli en mörk fläck över hur man kommer ihåg spelet i framtiden. Därför har jag kommit fram till ett tidigt nyårslöfte. Från och med 2020 ska jag vara mindre petig med att spela allt jag ser fram emot på releasedagen. Hajpen finns kvar, men håller jag till exempel på med ett spel innan FF7-remaken kommer ut, då spelar jag klart det innan jag ger mig på det. Det blir mer rättvist för både spelet och min egen sinnesstämning.
Fast vi får se hur jag känner när Golden Sun 4 dyker upp.
