Årtiondets spel: tröstpriset
Visste ni att nästa år är början på ett nytt decennium? Helt absurt, eller hur? Tiden marscherar framåt, och likaså TV-spelsindustrin, och vid en så här viktig milstolpe vore det en skam att inte blicka tillbaka och reflektera över vilka spel som gjorde mig gladast de senaste tio åren.
Det var inte lätt... skulle jag vilja säga, men faktum är att valen var mer självklara än jag trodde. Ett femtontal spel sticker ut mer än andra, och därifrån var det ganska logiskt vilka som skulle få ligga på topp. Men innan vi går igenom den listan, vill jag först hedra de som inte kom med. 10-talet har verkligen varit en magisk tid för elektronisk underhållning, så det är inte mer än rätt att jag ärar de som äras bör i en ”spel-som-kunde-ha-varit-topp-tio-men-som-inte-riktigt-nådde-ända-fram”-lista. Ni vet, den klassiska SSKHVTTMSIRNÄF-listan.
Först upp, och ett ganska nytt tillskott: Dragon Quest 11. Det lyckades med konststycket att göra mig frelle på en serie jag haft väldigt svårt att ta mig in i. Ja, spelet är fortfarande lite för kär i sin egen historia, och visst, även med orkester är Sugiyamas musik inte min kopp té. Även storyn tog underliga vändningar vid tillfällen. Men tack vare sin episka stämning, dess ultrapolerade presentation, och sättet den bevisar att japanska RPG fortfarande tillhör mina favoritgenrer, gör att jag aldrig kommer att glömma det.
Tillbaka några år i tiden, 2015, hittar vi The Witcher 3. Som stolt konsol-bonde visste jag knappt något alls om serien, men hajpen kring trean fick mig att gå och kolla på en sammanfattningsfilm från del ett och två, för att sedan kasta mig in i de polska skogarna. Och herrejösses, vad tjusigt! Pre-Breath of the Wild var det den snyggaste spelvärld jag sett. Sedan att musiken är grym och världsbygget något jag genuint bryr mig om gör ju inte saken sämre. Min enda kritik ligger i att storyn ibland har svårt att skylta sina twistar, vilket gjorde mig förvirrad när dagen räddades av saker jag inte visste kunde göras.
Men nu är det inte bara de stora företagen som ska få beröm, för detta var årtiondet då de mindre, oberoende utvecklarna kom fram och förkunnade att rå kreativitet alltid kommer att vinna över antalet polygoner. Och även när de tar inspiration från andra serier, kan resultatet bli något alldeles eget och speciellt, som exempelvis Ittle Dew. Fast här vill jag prata om uppföljaren, Ittle Dew 2, som mer än någon annan Zelda-klon lyckades leva upp till sin förlaga. Det handlar visserligen om parodi, men skämtet funkar just därför att det är så välgjort, samtidigt som det har sin egen identitet genom att fokusera mer på pussel.
Sedan får man inte glömma spelet som nästintill ledde indie-vågen: Shovel Knight. Det inte bara lånar från gamla Nintendo-spel, i allt annat än namn och teknikalitet är det ett gammalt Nintendo-spel. Första banans temalåt får mig att vilja greppa spaden, gå ut i tomten och leka att jag hoppar på drakar som om jag var tio. Likt Dragon Quest 11 för japanska RPG är Shovel Knight beviset på att 2D-plattformsspel är för evigt. Om jag mot pistolhot tvingas kritisera det, skulle det vara att jag inte är helt förtjust i grejen att behöva gå tillbaks till där man dog för att plocka upp det man tappade.
Men på tal om klassiska temalåtar, kan man omöjligt undgå Uncharted. Inte mindre än fyra av seriens sex titlar kom ut detta årtionde, och vilken av dem som landar på topp är en fråga varken vetenskapen eller de stora filosoferna kan svara. Men om man pratar om personlig inverkan på mig själv, och omständigheterna då jag spelade det, får det bli Uncharted 3. För i min smått kontroversiella åsikt toppar det till och med tvåan, både i områdesvariation och ren wow-faktor. Del fyra må vara snyggare än verkligheten själv på sina ställen, men del tre kändes tätare i sitt berättande, och blandningen mellan klätter och skjutande kändes mer fulländad.
Naughty Dogs skulle däremot senare fullända sitt berättande ytterligare med The Last of Us. Än idag har ingen annan TV-spelsstory gett mig en sådan ruskig bild av apokalypsen. De dagar jag spelade det, drömde mardrömmar om dess värld. Ändå var jag fast, för spelet blir aldrig så dystert att jag sluter bry mig. Likt Uncharted är det också bedårande vackert, och i 60fps på PS4. Jag håller tummarna för att del två håller standarden, även om jag avtänds en aning av att tidiga trailers pekar på en större lutning mot grymt-mörkt-död-elende.
Som alltid, ett axplock. Också värt att understryka är att det här handlar enbart om spel jag faktiskt spelat. Ni kommer inte att se något Dark Souls, Nier Automata, Undertale eller Read Dead Redemption 2. Och självklart inte Woodle Tree Adventure, som är diskad från början, för inget spel kan tävla mot sådan total och obestridlig perfektion.
