Mina fem favoritspel

Har man spelat TV-spel hela sitt liv, då har man förmodligen också en mental lista på vilka som är ens favoriter genom tiderna. Det är definitivt ingen lätt lista att komma på, och för många varierar den från dag till dag. Men personligen är jag relativt säker på mina topp 5, och vilken ordning de ligger. Inte hundra procent satt i sten; mina nummer ett och två shiftar fram och tillbaka, och ibland kommer jag på att, nä just ja, det spelet gillar jag ju bättre än det där andra. Med det sagt, låt oss försöka gå igenom dem i bakvänd ordning.

 

Nummer fem måste nog ändå vara Chrono Trigger. Minnena jag har av att köra igenom spelet otaliga gånger på emulator (kom inte till europa, vet ni) är några av mina finaste tonårsminnen. Ett genomgående tema för alla spel på listan är musiken, och Chrono Trigger levererar äkta, kristalliserad nostalgi med varenda ton. Jag har svårt att lyssna på sluttemat utan att få tårar i ögonen. Men det är inte bara nostalgi som gör ett bra spel: stridssystemet, karaktärerna och storyn håller lika väl idag som för 23 år sedan. Japanska rollspel har aldrig varit så bra som de var på SNES-tiden, och Chrono Trigger är min personliga favorit. PC-porten ska dock skys som pesten. Jag rekommenderar DS-versionen.

 

På tal om nostalgi så är lätt att tro att listor av det här slaget oundvikligen kommer att vinklas av just detta. I många fall stämmer det nog, men inte med min nummer fyra, Elite Beat Agents; i in ringa mening ett mästerverk i rytmspelsgenren. Visst kan man peka på den japanska förlagan—Osu! Tatakae! Ouendan!—som ett bättre spel om man vill, men det vill jag inte. Att ta j-pop som jag ändå skulle tycka om och göra ett bra spel av det är en sak, men EBA tar Madonna och Aviril Lavigne och får mig att digga dem; det är finess! Och på det, ett stort hjärta. Varje bana tillför en liten historia, och för ett spel som handlar dansande agenter i kostym och solbrillor finns här en del riktigt känslosamma scener. Detta kombinerat med beroendeframkallande mekanik och helknäpp japansk humor när den är som bäst, gör detta till en pärla.

 

Nummer tre är ännu nyare ändå. Ett spel som kom, såg och segrade från absolut ingenstans för bara några månader sedan, och jag har inte kunnat sluta tänka på det sedan dess. Celeste. Hjärtat av dess magi ligger i hur den väver samman smart men benhård plattformsmekanik och handling på ett sätt som kompletterar varandra och växer till något större än summan av sina delar. Jag vill inte skriva för mycket och förstöra upplevelsen, men låt mig bara säga det här: Celeste må vara ett plattformsspel med pixelgrafik, dubbelhopp och dödliga taggar, men det har en av de mest jordnära, relaterbara berättelserna jag någonsin upplevt i ett TV-spel. Gillar du genren är du dig själv skyldig att lägga till Celeste i din backlog.

 

Sedan kommer mina topp två, som i mina ögon båda är nummer ett. Dessa är The Legend of Zelda: Link’s Awakening och Sonic 3 & Knuckles. Om jag i skrivande stunds skulle tvingas välja en under pistolhot skulle jag nog luta mer åt Zelda, men vissa dagar är det tvärt om. Dessa spel som definierade min barndom vad gäller TV-spel. Jag minns hur alla vi fyra syskon satt runt den lilla Gameboy-skärmen och tillsammans försökte lista ut hur vi skulle hitta kraftarmbandet i Zelda. Lika väl minns jag varenda del av varenda bana i Sonic, som vi barn spelade igenom ca 2081239423 var. Och såklart, musiken i båda fall hör till mina favoritsoundtrack. Att lista allt vad de här spelen betyder för mig kan lätt täcka ett separat inlägg, så för stunder räcker det att säga att precis allt med dessa två är påminnelser om varför jag tycker om TV-spel. De är portaler tillbaka till den där simplare tiden i sitt liv.

 

Det finns många andra som är uppe och nosar på de här platserna. Tropical Freeze. Breath of the Wild. Mario 64. Men en topp-tio lista blir det nog aldrig för min del; det finns helt enkelt för många spel som jag fullkomligt älskar. Fem är svårt nog. Och om Celeste är något att gå efter kan man aldrig veta när eller varifrån nästa dunderhit kommer ifrån.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0