Kingdom Hearts är dåliga spel, men jag älskar dem
Vem kan egentligen höra “Final Fantasy-karaktärer i Disney-världar” och tycka att det låter något annat än helt fantastiskt? Ingen. Eller tja, tråkiga personer, men förutom dem, ingen alls. Kingdom Hearts som koncept är vetenskapligt och objektivt ett rent genidrag, och hör sen!
Som koncept, alltså. Berättelsen och atmosfärupplevelsen i denna serie är på topp... men som spel betraktat är det en möglig brödbit från botten av soptunnan! En styggelse som måste ha programmerats av apor från den djupaste... nåja. Riktigt så extremt är det inte. Hack and slash-mekaniken fungerar bra för det mesta, och är till och med riktigt beroendeframkallande. Men vart och ett av dessa spel har så många idiotiska moment att jag undrar hur många kaffepauser speltestarna tog egentligen. Men låt oss börja från början.
Redan som tonåring, som spelade ettan när det begav sig, märkte jag hur vissa moment kändes... ogenomtänkta. Kryptiska av ingen anledning, med på tok för mycket tyngd på trial and error. Jag minns hur jag var fast i Traverse Town för att jag inte visste hur spelet ville att jag skulle gå igenom områdena. Hur jag Alice i Underlandet-världen sprang runt förbryllad och utan någon vägledning alls förutom “hitta de här grejorna”. Hos Tarzan var jag tvungen att backtracka upp och ner för träden för att fortskrider storyn. Det slog mig ganska fort att det här är ett spel man utmanar på spelets egna villkor, och för att få komma åt den där intressanta storyn var man tvungen att förlåta rätt så mycket.
I år har jag bestämt mig för att spela igenom samtliga spel i serien som förberedelse inför Kingdom Hearts 3. Således återupplevde jag del ett för bara några månader sedan, och tja, hur i allsin dar tog jag mig igenom den här sörjan utan att vända mig till internet? Mitt yngre jag hade väl mer tålamod. Fast egentligen inte, för sedan blev det dags att ta sig an Chain of Memories; mitt första varv någonsin. Återanvända världar, repetitiv och tillkrånglat stridssystem, och en story vars enda syfte är att ställa kryptiska frågor till del två. En komplett måltid av grinding och frustration som jag endast rekommenderar till de mest inbitna fansen. Och jag, som vuxen människa med annat att göra, spelade igenom det till sluttext. Nu var jag åtminstone förberedd att spela tvåan, vilket är ett mycket bättre spel: inte fullt så kryptiskt, och handlingen blir mer intensiv. Men det lider fortfarande av samma problem som ettan i att det förutsätter att spelaren redan är med i spelets tänk, speciellt när det kommer till bossarna.
Efter tvåan blev Kingdom Hearts uteslutande bärbart. Två DS-spel och ett till PSP; jag gillade det första till DS—365/2 Days—när det begav sig; det är repetitivt, men det är en tematiskt passande repetition, och handlingen gör det värt det. Med det sagt hade jag vid det här laget använt upp mitt tålamod på Chain of Memories, så jag kollade på den officiella sammanfattningsfilmen istället. Det andra DS-spelet, Re:Coded, sägs vara bättre, och det ska spelas när jag får tag på det för ett vettigt pris.
Men innan dess: Birth by Sleep. Herrejösses, Birth by Sleep. Det är sällan jag är så förtjust i ett spel som samtidigt gör mig så fly förbannad. Problem nummer 1: spelet är uppdelat i tre korta kampanjer istället för en lång, vilket innebär att lusten att göra sin karaktär till den starkaste någonsin blir helt bortspolad. Vad är vitsen, när man ändå måste börja om från början snart? Problem nummer 2: balanseringen är helt vrickad; man måste springa runt och göra sin karaktär starkare om man vill komma förbi vissa partier. Problem nummer 3: det riktiga slutet är gömt bakom en fetch quest. Missar någon av de hemliga rapporterna är det bara att gå tillbaka in i karaktärens sparfil, springa runt tills man hittar den, och spöa sista bossen igen! Men vänta, det var inte det riktiga riktiga slutet. För att se det måste man spela på svårare svårhetsgrader.
Inget av detta är viktigt nog att berätta uttryckligen, tycker spelet. Så jag föll tillbaka på en av mina grundregler: om spelet fuskar, då får jag fuska. Jag kollade på det riktiga riktiga slutet på Youtube. Jag blev bara ännu ledsnare: Birth by Sleep har ju det bästa slutet av alla, och jag fick aldrig ens se det när jag spelade det på PSP för åtta år sedan!
Jag må klaga, men sanningen är att atmosfären gör det mödan värt. Att se Sora snacka med mina Disney-barndomshjältar är lika roligt varje gång. Och jag ser fram emot Kingdom Hearts 3 så det sprängs. Dag ett-köp, utan tvekan. Men jag hoppas innerligt att Square Enix har lärt sig ett och annat om speldesign under årens lopp. Teamet bakom har bevisat gång på gång att de kan göra fina grejor om de bara vill. De spelen jag har kvar lär väl ge mig ett hum om huruvida de har utvecklats.
Som Kingdom Hearts 0.2: Birth by Sleep: A Fragmentory Passage. Vad kan gå fel?
