Spelen räcker, men inte tiden

Jag smög likt Solid Snake genom vitrockarnas bas, jag förföljde dem likt Ezio genom Uppsala, jag infiltrerade deras hemliga möte likt… Solid Snake igen, och reste sedan likt gemene Far Cry-protagonist genom ett stort öppet landskap, där jag till sist hittade den borttappade dimensinsportalen som vitrockarna tänker utnyttja för sina egna onda planer. Jag befann mig i en plats fylld av mina egna vildaste, galnaste speldrömmar som jag förmodligen aldrig kommer ha tid eller orka att uppfylla. Vitrockarna förföljde mig hit; de får inte fånga mig, för då kommer de att använda portalens krafter till att skriva om verkligheten lagar, och se till att bara spel de vill ha blir gjorda, inte “fånlir” som Shenmue och Golden Sun. Och införa mikrotransationer i verkligheten. Likt Nathan Drake har jag inget annat val än att hoppa djupare ner i det okända.

Och nu befinner jag mig i… ett rum. Ett rum inte helt olikt mitt eget, men tittar jag ut genom fönstret ser jag att detta inte är där jag bor. Det här är mitt inne i stan, högt upp i ett höghus, med mäktig utsikt över hustaken. Jag ser en Webhallen precis nedanför, och en Elgiganten. När jag tittar närmare på rummet i sig märker jag först och främst TVn. Den är stor, groteskt stor, måste vara en 65-tummare. Framför den står en soffa, något längre bort än som jag har det nu, och bakom soffan står tre bokhyllor med ryggen mot, höga nog att jag kan ha en kudde som nackstöd. Runt TVn står två bokhyllor på varje sida, fyllda till bredden med spel, och hyllor har satts upp ovanför TVn, där diverse spel-memorabilia som uppradat. En del Amiibos, figurer jag köpt från Japan, mitt exemplar av Donkey Kong Country Tropical Freeze, signerat av David Wise… vänta nu. Då betyder det ju att det här är mitt rum! Mitt rum så som jag föreställer mig det i mina vildaste gamer-drömmar. Ytterligare två hyllor står bakom mig där diverse artbooks och soundtracks sitter stolt. En maffig gamer-dator är snyggt instoppad i en av de vertikal hylla i TV-hyllan. Vid ena hörnet står ett bord med en liten tjock-TV, retrokonsoler inkopplade via en scart-splitter.

Det ultimata spelrummet. Ett sådant som jag drömt om hela mitt liv, där jag skulle kunna tillbringa resten av det. Totalt optimerat till att spela, spela, och spela lite till. Ja, här skulle jag vara lycklig… så varför har jag inte tagit några steg mot att göra detta till verklighet? Jag är en vuxen människa, jag har en inkomst, vad stoppar mig? Är det utrymmet? Är det det faktum att jag är inneboende hos föräldrarna, och inte vill rotfästa mig alltför mycket innan det är dags att flytta? Eller att de förmodligen inte skulle uppskatta att jag borrar hål i väggen för hyllor? Kanske handlar det om att de pengarna jag skulle kunna använda för att frakta hit mer bokhyllor skulle kunna gå till fler spel. Nä, det där är bara ursäkter. Ny TV hade jag kunnat skaffa för länge sen, jag skulle lätt kunna möblera om så jag har plats med åtminstone en hylla till, och ett mysigare rum skulle absolut inte göra mig mindre ivrig på att flytta.

Å nej! Jag hör röster någonstans ifrån. Vitrockarna är på väg att hitta in hit! Bäst att jag gömmer mig under sängen här… nämen kolla, det finns faktiskt plats under sängen! Tänka sig, ett rum där jag inte behöver utnyttja varenda skrymsle. Nu ser jag att det finns också mer än en byrå, och lådorna är markerade: sladdar, handkontroller, diverse tillbehör, osv. Så här välorganiserat har jag bara drömt om att få ha det. Mitt hjärta värker av längtan. Tänk att jag skulle få bevittna ett så nästintill helt perfekt rum. Nästintill, för jag kan inte skaka känslan att någonting saknas. Men vad skulle det vara? Precis allt spel-relaterat jag kan tänka mig är representerat här, till och med en Sega Saturn, som jag aldrig ägde. Alla retrokonsoler är säkert moddade också, så att jag kan spela import. Nä, jag förvirrar säkert den här känslan med avund, och skam. Det är mitt verkliga rum som är otillräckligt. Det är jag som är otillräckligt, och därför har jag inte gjort detta rum till verklighet. Samma anledning till att jag inte gjort de där drömspelen: jag är för lat.

Å nej!! Där föll vitrockarna från en dimensionsreva i taket! De ser sig omkring. Tycks vara imponerade över rummet. Tja, det är inte särskillt stort; det är bara sekunder nu innan de hittar mig. Det här var kanske inte den smartaste planen jag haft. Jag trodde på nåt sätt att ju längre in i portalen jag gick, desto svårare skulle de ha att förfölja mig; det är ju min dimensionsportal! Så varför trampar de omkring som om de hör hemma här? I mina fantasier! Mina drömmar! Svaret är egentligen ganska enkelt: för att jag övergav dem. Mina spelidéer, och mitt drömrum. Kan jag ens kalla det för min inre värld längre? Fast vem bryr sig. Så fort de fångar mig, kommer de säkert att binda fast mig till en maskin eller nåt, få total kontroll över portalen. Jag ser den ena vitrockens ben. Oh well, dags att acceptera det grymma ödet, välkomna en värld där allting är som TV-spel hela tiden.

Vänta nu. Grymt öde? Var inte problemet att de ville hindra Shenmue 4 och andra spel jag ville ha från att någonsin bli gjorda? Deras plan att införa mikrotransaktioner i verkligheten var ju whatever, så varför tar det emot när jag föreställer mig en spelifierad verklighet? Har jag inte själv ofta tänkt att livet är som ett TV-spel? Jo, men inte bokstavligt. Inte spelmekaniskt. När jag tänker efter har jag aldrig varit förtjust i appar och sånt som spelifierar din vardag: vandra tio kilometer om dan för att gå upp i level, skriv två tusen ord om dan för att få en achievement. Achievements! Jag har ju aldrig riktigt jagat efter dem heller!

Jag ser en av vitrockarna plocka upp ett spel spel från PS4-samlingen. Det är .hack//GU. Han skakar på huvudet och muttrar något som låter som “weeb-skräp.”

I det ögonblicket hukar sig den första vitrocken ner, och tittar under sängen. Våra ögon möts. Men det är för sent. Med en blick av förvåning och skräck ramlar han omkull, liksom dras upp i luften, tillbaka mot dimensionsrevan. För nu förstår jag. Ända sedan jag satta fot här innan har något känts off, och nu vet jag varför. Och med den insikten har jag blivit ett med denna fantasivärld.

Weeb-skräp! Anime, manga! Inte bara det: filmer, böcker att både läsa och skriva! Vitrockarna vill skapa en värld där man kan köpa sig till att hoppa högt, springa snabbt och överleva höga fall, och ja, det verkar svinkul, men skulle det objektivt göra livet roligare? Är livet så tråkigt att endast TV-spelsmakanik kan liva upp det? För den delen, är ren spelmekanik det allra viktigaste ens i TV-spel? Om ni tror att jag skulle svara ja på den frågan, då har ni inte läst ett ord av vad jag har skrivit hittills. Det jag söker med spel är en känsla, ett äventyr… och TV-spel är inte det enda sättet att uppnå det. Missförstå mig rätt, TV-spel är och förblir en av mina favoritsätt att få dessa, men jag har blivit minst lika berörd av filmer, böcker; tja, till och med när jag varit på utflykt och sett en grym utsikt.

Jag gav aldrig upp på drömmen om ett spelrum. Det vara bara det att ett rum enbart för spel, som ignorerar allt annat gott i livet, var aldrig en dröm till att börja med. Den här portalen smet sin kos, för jag vågade inte inse detta. Jag är ju “gamer”. Att fullkomligt dyka ner i spelens värld, utesluta allt annat, måste ju vara min ultimata dröm… eller?

Verkligheten börjar skimra, medan vitrockarna spolas ut ur rummet likt en upp-och-nervänd toalett. När den sista försvinner, blir allting lungt igen. Jag kryper ut från under sängen… och ser att jag befinner mig i ett annat rum. Soffan är kvar, även båda TV-apparaterna. Hyllorna som omringar dem är fortfarande full av spel, men i de övriga står nu uppställt mina böcker, manga, DVDer och Blu-Rays. Kolla, där är mina japanska läroböcker! Ett skrivbort har poppat upp i hörnet, och det är där datorn nu står, inkopplad till TVn via HDMI-sladd längst väggen. På väggen bakom skrivbordet hänger en vit tavla där jag har skrivit upp alla möjliga galna idéer till romaner. Utsikten utanför är inte längre en stadsutsikt, utan ett lummigt skogsområde. Jag ser en sjö längre bort. I fjärran hör jag ljudet av tåget mot Stockholm. Jag har också en garderob, och där hittar jag diverse utomhusutrustning: tält, sovsäck, några jackor, skor. 

Ett rum som jag på riktigt drömt om hela livet.

Men ack, detta är ju bara en fantasi. Kanske är det dags att börja jobba mot en motsvarande verklighet. Med den tanken försvann rummet, och med ens är jag tillbaka i grottan där jag hittade portalen. Den har stängts och återvänt till min själ där den hör hemma. Skogen utanför känns sval, men oj, så frisk. Vitrockarna måste ha gett upp, eller så blev de tillbakaskickade dit de kom ifrån. Nåja. Dags att starta den långa resan hem till mitt riktiga spelrum… fast jag kanske tar en omväg till Östersund först, det ska finnas grymma hiking-leder. Och sedan svänga förbi en bokhandel och köpa den senaste Brandon Sanderson-boken. Det är rent allmänt hög tid att jag återvände till litteraturens värld, skriver klart projektet jag höll på med. Utan att glömma bort TV-spel, såklart. En dag, när jag är redo och viljan infinner sig, vill jag fortfarande pröva det där med spelutveckling. Tills dess håller jag till godo med att lira dem; God of War Ragnarök och The Great Ace Attorney har båda fått vänta i åratal nu.

Ja du, spelen räcker, men inte tiden.