Mina djupaste drömmars spel - Jakten på den borttappade portalen, del 5
Jag smög, jag förföljde, jag infiltrerade, och sedan reste jag till de norrländska skogarna, och nu har jag precis hoppat ner i den borttappade dimensionsportalen. Jag omringas av en vit rymd, så långt ögat kan se... men snart börjar former uppenbara sig. Pixliga former, men också polygoner. Förrenderade bakgrunder? Allt verkar så himla bekant också, som om de kommer från spel jag spelat i mitt huvud, men inte... jaha, nu fattar jag! Portalen visar mig visioner av spel jag själv skulle vilja göra, om jag fick chansen!
Se där, ett plattformsspel i 2D, där du spelar som... en jordgubbe. Det är en fullkomligt realiserad version av Jewel Syndrom, det som jag en gång skrev om. Detta skulle bli likt ett Metroidvania, men med indelade banor; mer ett collectathon som Banjo-Kazooie, fast i 2D, och varje område har en ny gameplay-gimmick som sedan blir relevant för backtracking. Storyn är helskruvad men tar sig själv på fullaste allvar. Plattformandet är polerat, banteman är varierade, och spelet ser rätt så tjusigt ut med sin pixelgrafik i SNES-stil. Men varför just Jewel Sydrome? Varför skulle jag envisas med att göra ett spel om just jordgubben, då spelet hade haft bättre chanser med en mer traditionell maskot? Därför att jag finner något fint, något heligt, i att kunna förverkliga barndomsdrömmar på det här sättet. På samma sätt som Lauren Faust baserade den moderna My Little Pony till stor del på sina egna lekar som barn. Plus att jag finner det ändlöst fascinerade när koncept som inte borde funka faktiskt kan stå på egna ben tack vare rätt typ av galna genier.
Jag har många sådana idéer, de flesta utan en klar vision. I synnerhet på landet flödade fantasin fritt; jag och mina kusiner hade en lek vi baserade på Zelda, Terranigma, Golden Sun och liknande, där vi helt enkelt sprang runt och viftade med pinnar och låtsades som att vi räddade världen. Jag satt också och funderade på hur landstället som sådant kunde förvandlats till ett spel. Teknologin var knappast redo för fotorealism, men foto hade i ju, och jag var ett fan av Myst och Riven. Den tanken hade jag svårt att skaka av mig: om man skulle ta foton runtom i området, och på något sätt programmera så att man kunde vandra runt som i Myst, interagera med saker, lösa ett mysterium. Självklart hände det aldrig, hur sjutton gör man något sånt med Klik & Play? Kamerorna vi hade var inte digitala till att börja med. Men nu när jag beskådar alla de bilderna i denna vita rymd, önskar jag att jag hade tagit chansen, om inte annat som en tidskapsel för var sommarstället var som barn. För att inte tala i huset där jag växte upp; att ha ett helt spel baserat på det vore den ultimata hyllningen. Rent allmänt skulle jag vara förtjust i att göra ett spel i påhittat hus, begränsad spelyta, men otroligt detaljerat, och en story som får spelaren att lära känna platsen utan och innan.
Oj, där försvann den vita rymden, och jag står... i en stad? Är det här Stockholm? I vilket fall är det en rätt mysig stad, mycket träd och grönska, och jag påminns om att de spelen jag gärna vill göra egentligen inte bygger på ren gameplay. Om jag skulle få chansen att leda ett AAA-projekt, skulle det inte bygga på strid, utan handling. Det skulle utspela sig i en stad som denna, i en så nära verklig skala som möjligt; en helt enorm stad. Men spelet i sig skulle bara vara i kanske fem timmar. Per runda. Jag föreställer mig nämligen ett spel med hundratals olika folk att möta, scenarior att snubbla in i, och beroende på var du är i vilken tid så får du en ny berättelse. Ett spel som är gjort för att spelas om, utforska nya möjligheter. Den ultimata slice-of-life-upplevelsen där man aldrig riktigt vet vad livet har att erbjuda. Då menar jag inte med hjälp av AI-genererad dialog och utseenden, allt måste vara handgjort av människor. Jag räds av tanken av hur komplext ett sånt projekt skulle bli, och hur många författare man skulle behöva anställa. Jag har svårt att tänka mig stora företag idag ens ta risken på ett sånt galet koncept.
Det är egentligen bara att inse att ett sådant spel aldrig kommer att skapas, eller rättare sagt, inte av mig. Jag vet inte ens var jag skulle börja. Till och med Jewel Syndrome skulle kräva kompositörer, programmerare, massvis med folk som har talang jag sakna. Jag har inte glömt vad jag skrev förut, att man inte ska vara rädd att skapa för skapandets skull, men vissa idéer är för stora. Det börjar klicka nu. Den här portalen leder till just de där allra största drömmarna jag inte vågar tänka för mycket på, de som jag vet med mig är utanför verklighetens ramar att någonsin besannas. Det är nog därför den smet när jag stängde alla andra dimensionsportar, jag ville helt enkelt inte erkänna att den fanns där. Ja, det är minst sagt en bitterljuv känsla att stå här och...
Oh snap, vitrockar klockan tolv! Har de redan hittat hit? Jag försöker den här gränden... nej de är här också. Måste hitta ut härifrån... oj, en portal till! Leder den ut? Nej, den leder ännu längre in i den här dimensionen, jag känner det på mig. Förhoppningsvis till ett bättre ställe att gömma sig.
