YouTube och Jag genom historien
Året var 2007, jag hade precis gått ut Gymnasiet, flyttat in i en liten lägenhet där jag vantrivdes etc etc.; den ramsan har jag pratat mig varm om redan. Mitt intresse för Ragnarök Online må ha svalnat, men internet förblev min oas från verkligheten, speciellt nu när verkligheten var fullt av buller och avgaser utanför fönstret. Gamereactor, Anime News Network och anime.se fortsatte att vara grundpelare till min bostad online, men jag tror inte jag har understrukit nog ännu hur stor del av denna bostad bestod av YouTube. Det blev mitt riktiga fönster till världen utanför, genom linsen av ett mer primitivt YouTube, där algoritmen inte var lika allvetande, censuren var nästan icke-existerande, memes var herren på täppan, och vem som helst med en tillräckligt galen idé och mod i barn kunde bli stor. Vadå bildkvalitet? Vadå smakfullt? YouTube var den ultimata sandlådan för idéer, ibland på gott, ibland på herregud-vad-tusan-var-det-jag-såg?
Såhär i efterhand kan mycket av det jag såg klassas som både och. Jag minns så väl den första ”animetubern” jag någonsin såg, även om konceptet inte fanns ännu. Hela grejen med att helt casual prata framför kameran om saker man var intresserad av, fostra en kommunity runt sig själv på det sättet, var nytt och fräscht, och hans brittiska dialekt klingade gott i öronen. Han gillade Phoenix Wright, Haruhi Suzumiya, Sonic, Kingdom Hearts, allt det som jag gillade ju! Och han var en av de mest trångsynta, överkänsliga och allmänt tradiga människorna man kan tänka sig. Väldigt säker på sin sak, slog gärna tillbaka först på folk som potentiellt inte höll med (”Apollo Justice är huvudpersonen nu, vi får aldrig spela som Phoenix igen, deal with it!”). Men också väldigt osäker på sig själv, varje gång han pratade om animekaraktärer kände han sig manad att peka ut att de här figurerna inte är på riktigt. Kritik? Sög upp det som en tvättsvamp, gjorde ett flertal videor om hur han hatade sina hatare. Jag käkade det hela med hull och hår. Ensamhet gör en blind, och jag kände igen mig i hans smått klumpiga utföranden, hans kreativitet, och framför allt hans passion till allt animenördigt. Ibland kom jag till och med på mig själv att tänka på anime i hans röst. Men tålamodet hade sina gränser, och efter den andra (tredje?) härdsmältan mot sina kritiker såg jag honom äntligen för vad han var. När jag tog bort min prenumeration kändes det som en milstolpe i mitt vuxenliv, att jag äntligen lyckats utveckla det där mytomspunna grejen som tonåringar endast kan drömma om: standard.
Han var lyckligtvis inte den enda som jag kände en parasocial relation till. En av de allra första videorna som drog med till YouTube var The Mean Kitty Song. En 24-årig snubbe vid namn Cory Williams ville visa sin nya bostad för sina vänner och familj, men istället för vanliga gamla foton gjorde han en hel musikvideo om sin vilda lilla kisse. Videon blev en megahit som satte Cory och hans SMP Films på kartan, fick mig och många andra att gå tillbaka och kolla upp hans katalog av videor. Allt var inte guldkorn, mycket kiss och bajshumor, men också en hel del introspektiva kortfilmer om hur tiden marscherar framåt, hur man handskas när livet ändras fundamentalt. Ni kan ju gissa hur nära hjärtat det träffade på mig. Jag har varit prenumerant sedan dess, följt hans resa genom YouTube med intresse. Och vilken resa! Hans flytter, hans kärleksliv, hans kreativa verk både djupa och meme-artade. Några år in började han även vlogga. Bättre reality-show kunde jag inte bett om. Likt huset i the Simpsons kändes det som om jag kunde hans bostad utan och innan. Detta innan han träffade sin nya flickvän, nu fru, och flyttade till Alaska. Jag har träffat en och annan kändis i mitt liv, blivit mer än lovligt star struck, men om jag någonsin träffar Cory Williams ska jag se om han minns det han sa under de där tidiga åren, att vem som helst av hans fans kan komma fram till honom och säga ”dude, where's my epic man hug!”
Allt mitt YouTubande gick dock inte ut på att följa intressanta människor. När jag inte kände för att reflektera över livet längre var det dags för gammal hederlig brain rot. Namnet på den största kategorin av dessa var, passande nog, YouTube Poop. I korthet: ta en video, vilken video som helst, och editera om det så det blir ”roligt”. Notera citattecknen, ofta var det inte roligare än blinkande färger och videosnuttar som gick i loop. Eller att spränga trumhinnorna. Eller att klippa in filmklipp där de svär. Men en underkategori som jag snabbt fastnade för var de som använde de ökända Zelda-spelen till CD-i för att klippa ihop ny dialog från det som redan fanns, så-kallad sentence mixing. En typ av humor jag alltid tyckt är oproportionerligt roligt. För varje guldkorn var jag tvungen att vada igenom en åker av halvdassiga försök som knappt gav mig ett enda fniss, men banne mig, det var värt det! Jag delade det med mina syskon, och jag har goda minnen av när vi satt på landet och skrattade åt dem tillsammans. Det var också fascinerande att se kvaliteten ständigt öka ständigt; från att blanda alla karaktärernas röster till att sätta rätt röst på rätt karaktär. Från movie-maker-swipes till faktiska specialeffekter. Från det här till det här.Trenden är förbi, men YouTube Poops kommer att förbli lika odödlig som Zelda-serien själv.
Det är omöjligt att sammanfatta precis allt som YouTube gjorde för mig, ens om jag skulle ha kommit ihåg det. Jag har inte nämnt wonderingmind42, en lärare i USA som pratade om varför vi måste ta klimatförändringen på allvar. Eller Itsjustsomerandomguy, som gjorde skits med superhjälte-leksaker. Eller Yu-Gi-Oh: The Abridged Series, en parodidubb som blev mer populär än förlagan! Det var också i det här skedet som gaming-youtube startade, men det har jag skrivit en hel del om. Det är av god anledning som jag använder YouTube lika flitigt nu som då, trots dess växande brister. Men jag saknar känslan av det otämjda, det råa, som sidan bjöd på förr. Att få växa upp och forma sin identitet samtidigt som YouTube själv tycktes göra det är en känsla som blir svårare för kidsen idag att fånga.
