Spelen räcker, men inte tiden

När det finns så många serier att se på, vad är då vitsen med att se om de man redan sett? Bredda dina vyer istället! Jag vill ju hinna se på Star Trek Next Generation nån gång innan jag dör! Det är ett starkt resonemang, livet på jorden är ju begränsat. Dock! Det finns vissa serier som helt enkelt är för bra för att lyda dessa konventionella regler. Serier där det vore helgerån att bara bevittna den en enda gång, från ett enda perspektiv. Det kan finnas detaljer som man missade under första titten, eller så måste man få mer tid att tänka på handlingens gömda mening. Eller så är den helt enkelt bäst! De här serierna är, om jag ska vara ärlig, inte så fasligt många, men oj vad de har satt sina spår!

Ingen annan serie har satt de djupare än The Simpsons. Det må vara det mest typiska svaret någonsin, som ca 82% av jordens befolkning också hade svarat, men av god anledning! Även här i de norra vidderna fick vi säsongerna samtidigt som de kom ut borta i staterna. Lustigt nog var min generation fortfarande rätt sent ute; vid det laget att jag började se serien vid 14-15-årsåldern, hade de redan nått upp till säsong 12. Med andra ord, början på den period som många refererar till som ”Zombie Simpsons”, då dess kvalitet tog en djupdykning. Det första avsnittet jag någonsin såg, om jag minns rätt, var den när Bart fick en racinghäst och alla hästjockeys visade sig vara magiska trollnissar som hotade med att käka Homers hjärna om han inte förlorade nästa tävling. Ingen relaterbar läxa om att sätta familjen först, bara ren och skär knas. Sedan dess har jag kollat igenom alla föregående säsonger minst 872631298 gånger om via repriser, och visst att säsonger 12-14 kanske inte är peak, men jag skulle aldrig inkludera dem i Zombie Simpsons. Det är först vid säsong 15 som serien börjar tappa ånga. Faktum är att jag en gång försökte jag ge mig på resten av serien, men jag kom endast till säsong 22 innan jag gav upp. Det ska dock sägas serien fick tillbaka sin charm där ett tag där runt säsonger 17-19. Tydligen ska detsamma gäller för de två senaste, 34 och 35. Eftersom samtliga avsnitt finns på Disney Plus, händer det än idag att jag jag går igenom ett par stycket då och då. Kanske ger jag de moderna säsongerna en andra chans en vacker dag.

Nu ska jag inte låtsas som om nostalgi inte spelar en stor del. Speciellt när anime kom med i bilden: en hel del av de serier jag såg då var inte ”bra” (hej Tokyo Underground, tjena Weiss Kreuz!), men de var först, så jag såg på dem igen och igen. Men det är bara en handfull som jag fortfarande ser på. Som Fullmetal Alchemist. Jag hade aldrig sett maken till känslosam drama. Till karaktärer jag fäste mig vid så hårt vid. Till och med min storebror var fast, och under en tid tittade vi slaviskt tillsammans! Så fort finalen var avslutad, började jag direkt om från början, och i princip vart fjärde eller femte år sedan dess har jag haft samma maraton. Jag pratar specifikt om 2003-versionen, men oftast får jag mersmak och går vidare till Brotherhood. Jag älskar hur världen känns äkta och bebodd, varje karaktär känns unik, för att inte tala om den perfekta blandningen av blodigt allvar och camp. En skyhög ribba att nå, men faktiskt inte en nödvändighet för att en serie ska få samma status. Ytterligare än favorit heter ”.hack//SIGN”, och är i princip proto-Sword Art Online. Minus den silkeslena animationen. Minus harem-vibbarna. Men båda har Yuki Kajiura som kompositör! Det som mest skiljer 2002-ditots version av ”fast i ett spel” från 2012s version är hur det förstnämnda fokuserar mer på interaktionerna karaktärer emellan. Musiken är lugnare, mer introspektivt, till en story som är mer ett mysterium än en actionrökare. Fler än en YouTubare har beskrivit den som tråkig, eftersom de i stort sätt bara sitter och snackar. Jag kan bara inte hålla med. Mycket tid går åt till allehanda vardags-grejer, sant, men det är också precis det man gör i ett MMO! De säger tråkigt, jag säger #relatable.

Och på tal om vardags-grejer har det format min smak mer än man kan tro. Slice-of-Life är nämligen en av mina favoritgenrer, för jag har alltid värdesatt karaktärer framför ren handling. Det enda jag kan tillägga om Lucky Star vid det här laget är att det förmodligen är den serien jag sett på flest gånger, om än genom klipp jag hittar på YouTube. Inte sällan klipp från dubben, som på senare år äntligen verkar ha fått den cred som den förtjänar. Men jag tror faktiskt jag kan ha hittat en serie som potentiellt kan stå på samma piedestal. Yuru-Camp är ytterligare en sån där serie jag bara var tvungen att se på en gång till efter sista avsnittet. En serie som får mig att vilja skaffa ett tält och bara ge mig iväg någonstans. Som får mig att vilja åka till Japan och bosätta mig där för alltid. Den liksom exemplifierar det som gör den här genren som jädrans tilltalande: hur den får ”den gråa vardagen” att verka så mysig, som om de vill säga att livet behöver inte vara fyllt av exploderande drakar för att vara spännande. Man behöver inte ens vara en femtonårig tjej i Japan, du har redan allt du behöver, så gå ut och gör det bara! Jag säger potentiellt samma piedestal, för jag såg aldrig om den efter den där andra titten. Och jag har ännu inte sett filmen. Men oj, vad det börjar klia i fingrarna!

Avslutningsvis: jag kan inte skriva om ett sånt här ämne utan att ta upp Avatar the Last Airbender. En av de mest filosofiskt fulländade, mest visionära, mest charmiga tecknade serierna man kan titta på. Legend of Korra går inte av för hackor den heller, faktiskt ser jag den som lite av en ritning på hur man bygger upp en Next Generation-historia på rätt sätt: ny era, nya problem, utan att trampa på föregångarens tår. Mycket likt FMA vet dessa när det ska vara roligt och när det är allvar, har ett gediget världsbygge med politiska intriger, och karaktärer jag skulle ta en kula för. Också likt FMA har den sina problem: humorn landar inte alltid, vissa karaktärer är bara jobbiga. Jag har sagt det förr och det tåls att upprepas: vad jag letar efter är inte perfektion, utan hjärta. Något som kan svepa in mig i en känsla som jag vill återvända till, gång på gång.