Spelen räcker, men inte tiden

Under min uppväxt var ”Ubisoft” inte precis ett hushållsnamn. Jag visste vem den där Rayman var, tvåan i synnerhet var en favorit, men jag hade ingen koll på det franska företaget som höll i hans öde. En kvick titt på Wikipedia-listan säger mig att deras tidiga år bestod av en jädrans massa spel till den gamla skolans speldatorer, som Commodore 64 och Amiga, men eftersom jag var för upptagen med att vara ett nyfött spädbarn utan en susning vad en Mario var för något, blev det inte förrän femton hela år senare då jag på riktigt fick upp ögonen för företaget.

Spelet hette Prince of Persia: The Sands of Time, och det förändrade min syn på vad action-spel för alltid. Vem hade trott att klättrande i spel kunde vara såhär kul? Lägg på det ett (för sin tid) djupt stridssystem, atmosfär upp i öronen, och pussel som tvingar spelaren att hålla koll på sin omgivning som aldrig förr. Och en välskriven story! Minst sagt gav mig det här spelet ett magiskt jullov. De där ”Ubisoft Montreal” var visst riktigt vassa, tänk om de kunde göra en uppföljare? Jovisst! Spelvärlden skulle komma att minnas Warrior Within som ett nedköp, men min tonårshjärna var i perfekt ålder för att uppskatta all dess edge och mörker, så jag såg bara ett spel som gav mig mer av allt jag ville ha: mer klättrande, mer atmosfär, ännu djupare strider! Inte kunde de väl göra det en tredje gång? Nämen kolla! Även The Two Thrones har fått sin kritik: det är kortare än tvåan, utvecklingen stördes av strul internt. Jag brydde mig noll, det här var lika kul en gång till! Men det fick bli sista gången på ett tag; både Ubisoft och jag kände att en trilogi var lagom. Och med dessa tre spel hade utvecklarna fått bli det där hushållsnamnet till sist.

Nä, jag brydde mig inte mycket om vad annars de höll på med; Far Cry var inte ens en blipp på radarn, det var innan jag började spela FPS, och diverse licensspel på Game Boy Advance kändes inte värt mitt begränsade studiebidrag. Jag lärde mig snabbt att det var just Montreal-delen av Ubisoft där magin hände. Jag hörde också talas om ett nytt projekt. Något som behöll de ”Arabiska” vibbarna, men som skulle vara mer realistisk, mer hårdkokt. En öppen värld där du har hela städer att utforska. Till de nya, fräsiga konsolerna dessutom, som precis hade börjat komma ut! Assassin's Creed levde upp till sin hajp och mer. Buggig PS3-version eller bristfällande uppdragsupplägg spelade ingen roll, en spelvärld hade aldrig känts så storslagen förut. Tvåan filade på bristerna och gav oss en tidlös klassiker. Ubisoft var inte längre ett hushållsnamn, de var husgudar. Deras spel fick vara så buggiga de ville, komma ut hur tätt som helst, jag brydde mig inte. Så inbiten var jag i den här serien att när Assassin's Creed 3 kom ut, och jag var i Japan, skaffade jag mig en PS3 och TV så att jag kunde spela det. Ironiskt då att det var Assassin's Creed 3 som krossade drömmen. Det spelet var början på slutet av min respekt till Ubisoft, som tydligen inte brydde sig om historieberättande längre... eller att lyssna på sina speltestare... eller spelarnas värdighet.

Mikrotransaktioner gjorde entre. Redan Ezio-trilogin hade doppat fötterna med minikapitel som såldes som DLC, men nu fanns en regelrätt onlinebutik. De ville att du först skulle köpa spelet, och sedan betala för att inte behöva spela det lika mycket. Eller få din figur att se lite annorlunda ut. Det företag jag för bara några år sedan lovordat visade en ny sida, en total transformation till en girigbuk som skulle få Joakim von Anka att rygga tillbaka. Det är förstås inte rättvist att enbart peka ut Ubisoft; det var den Stora Girighetens Era, då hela AAA-industrin tappade förståndet samtidigt, och man kan lätt argumentera att de inte har fått tillbaka det än. Men Ubisoft och Assassin's Creed illustrerar poängen bäst. Deras nästa spel, Black Flag, undvek förbannelsen och blev en fullträtt; förmodligen var det också under utveckling sedan innan förändringarna började ta fart. Men året därefter fick vi inte mindre än två spel i serien. Rogue blev, trots sitt ringa ett år i ugnen, rätt hyfsat ändå, men Unity, som varit under utveckling sedan Brotherhood 2010, var så långt ifrån färdigt att det får skeppet Vasa att framstå som Viking Line. Spelet gick närmare 20fps än 30, och det ända som var mer iögonfallande än buggarna (vi har alla sett ansiktet) var den smått absurda mängden mikrotransaktioner. Det blev tyvärr svårt, ens för de mest inbitna fansen, att tolka detta som annat än att Ubisofts prioritering inte längre var på rätt våglängd. Det gjorde inte saken bättre när Far Cry kom med i bilden, och folk insåg att ”Ubisoft-modellen” var en ritning till nästan allt de tillverkade.

Detta var 2014. Har läget förändrats under dessa tio åren? På ett sätt, ingenting. De kör fortfarande full fart med mikrotransaktioner, deras historieberättande lider, för att inte tala om deras nuvarande rykte om att ha främjat en minst sagt giftig arbetsmiljö för utvecklarna, speciellt för kvinnor. På ett annat sätt: allt. Förbättringarna är subtila; Ubisoft-modellen används fortfarande, men spelen känns mer polerade, och faktiskt något mer unika från varandra. Spelen kommer inte ut riktigt lika tätt inpå varandra. Och ska jag vara helt ärlig... de har faktiskt varit bra. Nästan hela bunten. Jag utnämnde Assassin's Creed Odyssey till ett av mina tio bästa spel förra årtiondet! Far Cry 5, som tidigare etablerat, är ett mästerverk i sin egen rätt. Immortal: Fenyx Rising verkar vara, av det lilla jag spelade som en kortare, en mer kondenserad version av Breath of the Wild. Men den största överraskningen, det som fick mig att vilja skriva allt det här, är det nya Prince of Persia. Var Search Action den genren jag ville att serien skulle bli? Nej, men herrejösses vad kul jag har! Fokuset på klättring har översatts perfekt till 2D, striderna likaså (även om jag själv suger på att parera)! Spelet flyter på felfritt på samtliga konsoler! Minimalt med buggar! Bäst av allt, det märks att spelet hade en stark vision, skapat med passion. Och det kostar 500 kronor! Det är nästan så att jag gnuggar mig för ögonen; vadå ”Ubisoft Original”, det här är så långt ifrån det moderna Ubisoft man kan komma! Tror ni mig inte? Hör på det här: inga mikrotransaktioner!

För allt som Ubisoft gjort galet, står det klart för mig att de fortfarande har talang. Någonstans inuti det ogenomträngliga fortet av girighet bultar ett kreativt hjärta, och även i sina mest generiska verk lyser det igenom. Ta till exempel den framtida remaken på Sands of Time: istället för att ge ut ett hafsverk, har de tagit sin tid, till och med gett tillbaka projektet till original-skaparna Ubisoft Montreal, likt Metroid Prime 4 och Retro Studios. Vi lever i en tid då kapitalism har blivit ett monster, där människors levebröd och artistisk integritet offras på dollartecknets altare, så det ger mig hopp att se hur kreativitet kan frodas även hos det största och mest giriga företaget. Om det kommer att fortsätta så, eller om aktieägarna lyckas krossa alla skaparglöden till FIFA-doftande damm, det får framtiden utvisa.