Spelen räcker, men inte tiden

För en herrans massa år sedan svarade jag på frågan som får de flesta gämers att svettas och stamma. Vilka är dina favoritspel? Förutom att jag kanske möjligtvis skulle byta plats på Chrono Trigger och Celeste), har den listan hållit sig konstant. Betyder det att inga andra spel jag spelat sedan dessa kom ut varit mästerverk? Att TV-spel peakade på 90-talet? Inte då! Mina topp-fem hamnade där dels för att de är, tja, dels är bra spel, och dels för att de tilltalade mig precis på rätt sätt vid rätt tillfälle i livet, men tro inte att mitt hjärta är så litet att jag inte kan se storhet när jag ser det. Därför tänkte jag att det var dags att belysa ett gäng spel som, även om de inte når upp till topp tio, eller ens topp tjugo, står mig väldigt nära om hjärtat.

Först ut har vi ett spel som jag har blivit lite av en missionär för, som jag lyckats inspirera fyra olika människor att spela det på min rekommendation. Det handlar om Tinykin, vilket bäst kan beskrivas som att Banjo-Kazooie fick en unge med Toy Story 2, växte upp med sin bästa vän Pikmin och hade Hollow Knight som barnvakt. Du spelar som en liten astronautkrabat, som befinner sig i ett stort hus där talande insekter nu är den överlägsna livsformen. Varje bana är sitt eget rum, med sin egen insekt-civilisation, och att springa runt och samla guldpollen, gå igenom varenda skrymsle, gav mig samma härliga upptäckarglädje som att hitta pusselbitar i Banjo. Men det är inte insekterna som ger spelet sitt namn, utan från de små gynnarna som du samlar på dig likt Pikmin. Varje Tinykin har sin egen unika förmåga, saker som att spränga sig själva för att öppna upp gångar, eller stapla sig själva så du kan klättra högre upp. Allt detta bidrar till att skapa ett Collectathon i sin råaste form. Här finns inga strider att prata om, bara utforskande, pussel och samlande.

Om man däremot är sugen på något mer linjärt, men med lika nostalgiska vibbar, kan man inte gå fel med Freedom Planet. Ett och två. Tänk Sonic, fast med mer fokus på strid; du tar inte skada av att gå på fiender, bara deras attacker. Från den stund jag hörde musiken från första banan visste jag att det här var mer än bara ett hommage till Sonic, det här var en spirituell uppföljare! Spelmekaniken är unik nog att vara sin egen, likaså sitt asiatiskt inspirerade tema, men andan är direkt taget från Mega Drive-eran, och eftersom spelet kom ut under en period av Sonic-torka slukade jag spelet som en hungrig varg. Uppföljaren lät vänta på sig i sju långa år, men lyckligtvis levde det upp till hajpen. Denna gång kändes det mindre som en klon av inspirationskällan: banorna var längre, ej längre indelad i akter, med mer story. En story som snubblar lite grann på sina ställen. Tyvärr också sämre musik. Men desto bättre grafik! Herregud, mycket bättre än så här blir inte pixelgrafik!

Ja, grafik kan verkligen förgylla om världsdesignen är på topp. Så är fallet i Far Cry 5. Det enda Far Cry jag hade spelat innan var trean... på PS3. Med fps under 25 och screen tearing så in i bomben. Så att gå från det till silkeslena 60fps, på Ultra, var en fröjd. Det amerikanska skogslandskapet blev till en drömsk plats, med sina gyllengula solnedgångar och tronande berg. Somliga kanske kallar det vardagligt, men det är just det som gjorde det så häftigt: jag har aldrig varit i USA, aldrig sett denna typ av natur i mitt liv. Sedan att Ubisoft-mekanik inte är allas kopp té är förståeligt, men detta vill jag påstå är Ubisoft-modellen när den är som bäst. Målet är att besegra en ondskefull sekt, och detta gör du på flera olika sätt: befria utposter, förstöra deras resurser osv. Varje slag mot sekten fyller en mätare, så du har total frihet hur du spelar tills det är dags att gå vidare i storyn. Nog kan jag väl tycka att mätaren går upp lite för fort, så man kommer ofta vidare utan att man känner sig ”klar” i området. Jag vill inte heller låtsas som annat än att storyn är av blandad kvalitet; tre gånger under mätarens påfyllnad blir du kidnappad. Nio gånger under spelets lopp. Det börjar kännas lite löjligt efter ett tag, att sekten misslyckas med att ta kol på sin största fiende, gång på gång. Med detta sagt, slutet är fantastiskt. Ett sånt där slut som får allting du gjort i spelet att klaffa, och får dig att fundera på vad det innebar, långt efter du gått vidare till nya spel.

När jag spelar ett spel, förväntar jag mig inte att det ska toppa någon lista. Det är inte perfektion jag söker, bara en trevlig upplevelse, helst något som gör en specifik del extra bra. Vad jag kommer att minnas i slutändan är inte nödvändigtvis de spel som förtjänar tio av tio, utan de som levererade på sin vision och lämnade ett intryck.