Spelen räcker, men inte tiden

Breath of the Wild är sex och ett halvt år gammalt. Ändå är det precis lika bedårande, beroendeframkallande, episkt, tillsätt-storståtligt-adjektiv-här som det var när det släpptes. Det tyckte däremot inte Nintendo, som de senaste sex åren har filat på något relativt ovanligt inom Zelda: en regelrätt uppföljare. Samma karaktärer, samma grafikstil, samma värld att utforska. Fast MER! Större! Bättre! Du är Mulle Meck nu, gå ut och besegra Moblins med din svävarskoter!

Tears of the Kingdom är givetvis en 10 av 10. Men det var faktiskt inte så jag kände från början. Efter en spännande start bland svävande öar var jag nere på marken igen, och där var det svårt att skaka av sig känslan av ”jaha, nu är jag här igen”. Storyn är ny, de har uppenbarligen lagt mycket möda på bygg-mekaniken, shrine-pusslen är bättre än någonsin... men wow-känslan vägrade infinna sig. Jag hade kul, men sockorna förblev oblåsta. Fram tills det klickade. Jag tror det hände efter att jag klarade min första riktiga ”dungeon”, och det berodde till stor del på att jag äntligen släppte taget om mina förväntningar. Spelet fick min tillåtelse att inte vara den revolution jag väntat på i sex år. Och plötsligt hade jag svinkul! Nittio timmar in kände jag mig redo att ge mig på slutbossen, och belönades med ett av de mest tillfredsställande slutsekvenserna Zelda har haft sedan... Wind Waker? Om detta vinner GOTY kommer ingen att tappa andan.

Till saken hör att jag nyligen såg en recension på YouTube för spelet, och kritiken var inte nådig. Ett mediokert Zelda med allt för mycket fluff, knappt fungerande byggmekanik och bristande upptäckarglädje. Det hjälpte inte att skaka min näve åt skärmen, snubben fortsatte att trampa på mina känslor genom att inte hålla med mig om detta obestridliga mästerverk... tills det slog mig att, vänta nu, jag håller ju med allt han säger! All kritik han tar upp var saker jag själv störde mig på! Den enda egentliga skillnaden är att jag kunde förlåta dem, och han kunde det inte. Visst, två korok-frön är en fjuttig belöning för de där eskort-uppdragen, och definitivt känns undervärlden ganska tomt om jämförelse med ytan. Men eskorterna var också kul! Och undervärlden som koncept apballt! Jag har tidigare predikat om hur betygskalan är skräp och borde försvinna, men ärligt talat fick den här recensionen mig att tänka på det hela från en annan synvinkel. Ibland handlar det inte bara om att recensenten under/över-värderar något man gillar eller ogillar, utan en ovilja att möta spelet halvvägs. En vloggare jag följer sågade Final Fantasy 16 av anledningen att man spelar som ensam karaktär och att ”gruppdynamik tummar man inte på i ett Final Fantasy!” En god vän till mig ansåg River City Girls vara en sexa pga underliga perspektiv och ”tung” fysik i strid. Jag håller med båda två. Observationerna, men inte slutsatsen.

”Livet är för kort för att ägna tid åt sånt som är halvbra”, sägs det, men samtidigt undrar jag hur många spel man hade älskat som blivit begravda under den filosofi. Där någon har spytt helt rättfärdig galla på tillkortakommanden som man själv inte alls skulle bli lika kränkt på. Rebooten av Prince of Persia år 2008 fick en sjua av Gamereactor, och med all rätt: intetsägande striderna, tradig backtracking, obefintlig svårighetsgrad sätter stopp på det roliga för många. För mig är det en favorit till Xbox 360, för ovan minuspoäng kunde jag lätt vifta bort så att jag kunde ta del av dess tillfredställande parkour-flöde och chilla atmosfär. Ja ja, folk har subjektiva åsikter, stoppa pressarna, men lite som en anti-tes till ovan länkande inlägg vill jag rent av säga att betyg, av just den här anledningen, ändå kan vara rätt spännande! De sanna mästerverken, kultklassikerna, bör man leta efter bland sjuor och sexor. De kanske saknar vettig inlärningskurva eller har glitchar som stryk när man kör bil, men förutom det kan det vara gömda pärlor som passar just dig som handen i handsken. För all del, läs recensioner i förväg, men glöm inte bort vad du gillar som spelare.

Jag tar upp detta mest som en påminnelse till mig själv. Flera gånger har jag varit alltför lättpåverkad av de där jämrans siffrorna. Så nu vill jag utmana mig själv, göra en medveten ansträngning att leta upp och spela det som klassats som ”halvbra”. Typ som i bilden ovan. Det är nämligen en viss skillnad på ”mediokert” och ”bra och dåligt på samma gång.”