Spelen räcker, men inte tiden

Där ser ni, jag kan också klick-bejta!

Men låt oss backa bandet. Åren var 2004-2010-ish, från början av mina gymnasiumår till då jag flyttade till min tredje bostad, och varje gång jag öppnade webbläsaren fanns det en sida i synnerhet som blev lite som ett digitalt hem. Gamereactor.se. Det kanske är svårt att tänka sig nuförtiden, men en gång i världen släppte de en fysisk gratistidning, fylld med artiklar, recensioner, och andra godbitar som jag, en spelentusiast utan egentligt utlopp, slukade med hull och hår. Tidningen blev en inkörsport för hemsidan, som jag besökte varje dag, och för en tid var Peter Hegevall, Jonas Mäki och Mikael Sundberg mina husgudar.

Men detta handlar inte om dem. Det handlar inte ens om problematiken som fick mig att till sist lämna dem bakom mig för alltid. Det handlar om hur jag, under denna period, började komma underfund med ett problem inom mig själv. Jag litade för mycket på recensioner.

Eller specifikt, på betygsiffran. Om någon från Gamereactor-gänget gav ett spel ett halvdassigt betyg, så färgade det av sig på min åsikt om spelet, även om jag inte fått chansen att spela det. Detta trots att jag redan visste med mig att deras åsikter inte alls var samma som mina; Petter avskydde till exempel Shadow of the Colossus, vilket är grund nog till att dumförklara allt han gör och säger för alltid låta mig själv vara skeptisk mot hans recensioner. Trots detta var det svårt att inte låta sig influeras: när Mäki sade att Fallout 3 endast förtjänade en 7a av 10, antog jag helt enkelt att det var ett mellanmjölk-spel, och det tog åratal innan jag insåg hur älskat det av de så många. Det motsatta är också sant: Mikael Sundberg gav Suikoden V en 9a och kallade det för mästerverk, och tack vare det satt jag och försökte övertyga mig själv att det inte var ett av de sämste spelen i sin genre.

Jag vill gå så långt som att hävda att det här inte enbart är ett problem inom mig själv. Det ligger även i 1-10-systemet, och svårigheten med att sammanfatta ett spels kvaliteter i en enda siffra. Recensioner är i sin natur extremt subjektiva grejer, och just därför krävs en text som förklarar och motiverar siffran, men när siffran bara finns där rakt upp-och-ner är det så mycket enklare att läsa det och nöja sig med det. Det blir problematiskt när man istället för att tänka ‘Jaha, skjutmekaniken i det här spelet är ganska basalt, men storyn är unik och intressant, så det kanske är något för mig ändå’ så tänker man ‘Nähä, 6 av 10, då är det med 78,2% säkerhet ingenting för mig”, trots att det i texten framgår att recensenten i fråga lägger mer vikt på skjutarmekaniken, och läsaren är mer av en story-driven spelare.

I inget annat exempel är detta tydligare än en ökänd recensionen av allas vår älskade internetkändis Jim Sterling. Breath of the Wild är i min och många andras mening är en solklar 10a, men han gav det en 7a. Vad man får komma ihåg är att karln har bokstavligt talat ingen smak i TV-spel baserar omdömet på sina egna värderingar om vad som gör ett spel bra, och lyssnar man på hans podcast förstår man att saker som atmosfär och stämning inte är lika för honom som viktigt som ren spelmekanik. Just stämning råkar vara det som, för egen del, gör det spelet så himla bra, så jag kan definitivt se att om man inte bryr sig lika mycket om den saken, finns inte lika mycket att hämta. Lägg till på det att han avskydde mekaniken med vapnena som gick sönder stup i kvarten. I slutändan är dock en sjua ett gott betyd, och själv är jag faktiskt bara glad att han gillade spelet överhuvudtaget; vi snackar trots allt om mannen som gav Batman: Arkham Knight och Mirror’s Edge båda 5 av 10. Två spel som också lever på sin atmosfär.

Poängen jag vill få fram är att 1-10-skalan är alldeles för oexakt och för lätt att missbruka. Jag förstår tjusningen: står man inne på GameStop, eller på en retrospelsmässa, är det lätt att ta fram telefonen och kolla vad Metacritic tycker, och basera sitt slösande därefter. Men den enas sopor är den andras skatt, och litar man för mycket på ett medelbetyg från en grupp människor som man aldrig har träffat eller har en uppfattning om, löper man risken att gå miste om riktiga läckerbitar, eller ge pengar till något man själv inte skulle uppskatta. Så vad skulle jag föreslå istället? Det finns inget perfekt svar, men personligen brukar jag tänka på spel i en fyra-gradersskala. Lite som det gamla gymnasiebetygskalan, IG, G, VG och MVG. Ett enda underkänt-betyg och tre godkända: G är ett acceptabelt spel med uppenbara brister, VG är ett jättebra spel med fåtal brister, och MVG är et mästerverk med försumbara brister. Spelbedömning är ingen exakt vetenskap, så ett inexakt betygsystem som detta—med utrymme att utöka skalan om man vill (exempelvis VG- och VG +)—skulle kännas ärligare.