Märkvärdiga spelupplevelser 2023
När julen står för dörren och stöket är i full gång finns inte mycket tid över att spela, men inför den sedvanliga perioden efter julafton, då allt ansvar magiskt försvinner och världen existerar enbart för TV-spel, är det inte utan att man blickar tillbaka på året som gått. Vissa beskriver detta som världens bästa år för spel, men även om jag själv inte skulle gå riktigt så långt, är det ingen tvivel om att det har varit, som man säger så här års, alldeles underbart. Dock som en total invers till detta har mina egna spelprestationer varit bland de lägsta sedan jag började notera hur många spel jag har klarat varje år. I skrivande stund: tjugo-fyra. När året är slut: förmodligen tjugo-fem. Okej att inte mindre än sex av dessa har varit gigantiska spel på 50-timmar-plus, men jag kan inte blunda de stora spelsvackorna jag haft. Nåja, 25 är väl inte så illa. Tillräckligt för att en och annan ska ha stuckit ut i satts sig som klister i mitt huvud. Det blir ingen regelrätt Topp 5 den här gången, utan snarare en lista av spel jag tyckte var märkvärdiga, lite inspirerat av My Life in Gaming.
År 2023 hade i själva verket ett tema. De Japanska RPG-ernas år, skulle det bli. Och det började bra med Tales of Vesperia. Helt på japanska, dessutom! Det var inte det lättaste att borsta av mina rostiga japanskakunskaper, men oj, vad det kändes härligt när det flöt på. Den känslan ville jag ha mer av, och det dröjde inte länge innan jag satte igång Final Fantasy 8. Utan röstskådespeleri var det dock svårare, speciellt när somliga textrutor dök upp och försvann hastigt automatiskt, utan tid att kolla upp ord. Mestadels i strid, men även under viktiga scener; ibland var det svårt att hänga med. Kanske ville hjärnan helt enkelt ta en paus, för detta var det sista japanska spelet jag spelade för i år. Mina dröm att spela Persona 5 förblev just så: en dröm. Likaså årets tema, för efter FF8 blev det inga mer klassiska japanska rollspel. Tja, eftersom man knappast kan kalla FF16 klassiskt. Med det inte sagt att det inte var en härlig upplevelse, eller att det inte kändes som ett äkta Final Fantasy i ton och tema, med det har gått rätt lång från vad man föreställer sig när man hör benämningen ”JRPG”. Även Cyberpunk 2077 och Starfield passar förstås inte termen, men jag hade roligt för det. Speciellt Cyberpunk var en upplevelse utöver det vanliga, för jag tror inget annat spel har träffat så rätt med att skildra känslan av en stad i ett spel. Hur alla sinnena anfalls på en gång och man känner sig som en myra.
Men låt oss gå tillbaka en stund till Starfield. Detta var nämligen ett av spelen i år som frustrerade mig mest. Bethesda har aldrig varit kända för sin mästerliga spelmekanik, de flesta spelar nog deras spel för världsbygget. Men när mekaniken känns så ogenomtänkt som den gjorde i Starfield, är det svårt att vara nådig i sin kritik. Gå till Gubbe A. Han säger åt dig att prata med Gubbe B, som är på andra sidan stan. Spring igenom fyra laddningsskärmar och prata med Gubbe B, som skickar tillbaka dig till Gubbe A. Fyra skärmar senare ska du prata med Gubbe C som är på en annan planet och... tja, ni fattar. Telefoner verkar inte existera i framtiden. Det vore mer förlåtligt om gubbarna hade roliga saker att säga, men manuset är den värsta biten av allt i det här spelet. Den synska tonen jag tagit mot manusförfattarskap i TV-spel har inte förbättrats sedan The Last of Us Part 2 drämde ner den marken år 2020, just tack vare spel som dessa! Ett manus som använder många ord för att säga extremt lite, och ge ännu mindre karaktärsbyggnad. Jag hör att Baldur's Gate 3 är rätt bra skrivet, borde kanske spela det istället.
Frustrationerna tog inte slut där: faktiskt det andra spelet jag spelade i år var ett spel vid namn Frögun. Nej, det handlar inte om tant Frögun som bor på en gård i västra Småland, man spelar som en liten tjej med en grod-pistol. Spelet ger mig klara Captain Toad-vibbar, med sina små men tight designade banor, förutom det att man kan hoppa. Och i mångt och mycket är det ett riktigt bra spel, om det inte vore för ett ödesdigert problem. Varje bana har nio (!) olika villkor för att ”klara” en bana, och alla ger dig en badge. Det handlar om saker som att klara banan utan att ta skada, klara det under en viss tid, hitta alla av de tre (!!) olika typer av samlarobjekt, osv. Med andra ord, en anti-tes till min filosofi om att linjära plattformsspel ska ha så lite att samla på som möjligt. I detta fall hade de kunnat skurit ner dessa till hälften, och främst av allt behålla time trial-delen, för det var det jag i slutändan gillade mest med spelet: hitta finurliga sätt att skippa stora delar av banorna, skära av millisekunder för att nätt och jämt klara tidsgränsen.
Jag fick också chansen att spela en del spel som varit på väntelistan ett tag. Till exempel River City Girls 2. Jag skippade det när det begav sig, för jag ville inte betala över 400 spänn. Jag väntade på en rea... och väntade... och till sist blev jag less på att vänta och gav fullpris i alla fall. Var det värt det? Tja, typ? Spelmässigt är det lika bra som ettan, det är alltid lika läckert att plocka upp en snubbe och använda honom som en träplanka för att spöa upp en annan snubbe. Musiken är på topp, med ett gäng nya sånger som nu bor räntefritt i huvudet tillsammans med de från ettan. Men det kändes inte lika bra. Alla bitar är där, men liksom, de passar inte lika bra ihop. Storyn är ett nedköp, och både musik, områden och fiender återanvänds. Men som sagt, ett bra spel. Likadant kan man säga om Crusader of Centy, ett ganska sällsynt Mega Drive-spel som nyligen släpptes på NSO. I bästa Zelda-manér går man från område till område och löser problem för att kunna ta sig vidare. Gimmicken är att man tidigt i spelet lär sig prata med djur, och dessa blir ens förmågor: ett låter dig springa snabbare, ett annat låter dig styra svärdet när du kastar det, osv. Ett trevligt spel helt klart, men inget som mättade min törst för Zelda. Det som gjorde det desto mer var A Short Hike. En av min storebrors största rekommendationer, som jag skjutit upp i åratal. Det var värt det. Jag förväntade mig en linjär, kort resa på ca en timme, och fick ett Breath of the Wild i miniatyr som räckte över tre. Min brors rekommendation är nu också min rekommendation: spela detta. Ni kommer inte att ångra er.
Sedan får vi inte glömma de spel dök upp från ingenstans, som jag knappt hört talas om, men som jag ändå gav en chans. Här senast spelade jag igenom ett som heter ”A Highland Song”, som är ett 2D-spel med handritad grafik där du ska korsa den skotska vildmarken för att ta dig till en fyr vid havet. Det här spelet fick mig att känna att jag gjorde allting fel. Här fanns inga sparfiler, ingen möjlighet att ladda om. Gör du en miss, står du för den missen, och spelet är inte alltid kristallklar med sina regler. Du har också en tidsgräns. Detta låter som dålig design, men det är också exakt den känslan man har när man är ute i vildmarken. Man måste vara konstant vaksam, förberedd, läsa av området för att veta vart man ska ta vägen härnäst. På så vis lyckades spelet hålla mig på helspänn, och när jag faktiskt lyckades ta mig till fyren just i grevens tid kände jag en enorm lättnad. Nej, det här är inte Mario, mer en livssimulator, och en jäkligt trevlig sådan. I samma anda, men andra ändan av svårighetsgradspektrat, hittar vi Toem, som klart hade vunnit en plats på Topp 5-listan, om det inte vore för den lilla detaljen att det kom ut 2021. Du är en liten nisse av obestämt kön som springer runt i en svart-vit 3D-värld och löser folks problem genom att ta bilder med din kamera. Ett sånt där jag brukar kalla för Gömma Nyckel-spel: varenda detalj är viktig, så håll korpgluggarna öppna! Det är någonting visst med spel vars handling är inom vardagliga ramar, med vardagliga mål, och här ska du helt enkelt resa till ett berg för att se det som din farmor kallar ”Toem”. Det påminner oss att även här i den verkliga världen, som vanliga människor, kan vi uppleva betydelsefulla äventyr.
Som sagt, 25 spel är ändå rätt mycket att prata om. Men jag måste sätta stopp någonstans, så låt oss prata om det kanske viktigaste ämnet av allt: mina favoritspel som kom ut i år. Och faktiskt, gapet mellan mina topp två och nummer tre är ganska stort. Jag är lite ledsen över att jag inte hann med Spider-Man 2, och väldigt ledsen att jag inte spelade Alan Wake 2, som jag har längtat efter i över tio år. Men men, på tal om nummer två så är mitt nästa bästa spel år 2023 Tears of the Kingdom. Som jag skrev tidigare så var jag inte frelle till en början, men när det klickade blev det över 90 timmars speltid. Jag är lite sugen på att spela ännu mer, om jag ska vara ärlig. Speciellt slutet var fantastiskt: en episk strid som heter duga, med den perfekta slutklämmen. Nästan som om de ville sätta en värdig punkt på hela serien, vilket jag såklart hoppas inte var planen. Men okej, om inte Zelda var nummer ett, vad kan det vara?
Hogwarts Legacy. Zelda må vara bättre, men det här kändes rikare. I sin egen rätt var det ett helt kompetent actionspel med Ubisoft-liknande utforskande. Men musiken! Världsdesignen! Att flyga på en kvast! Allt är inte perfekt, såklart: all loot är i princip bara kostymer som man helst säljer vidare, och grottorna man hittar i världen är rätt ointressanta. Men det här spelet är definitionen av ”större än summan av sina delar”. Det känns bra att bara vara i den här världen, en känsla som räckte hela de femtio timmarna spelet bjöd på. Den enda skuggan över spelet är ju den där grejen med originalförfattaren, JK Rowling. Jag vill inte svepa det under mattan, det är viktigt att nämna det... att Rowling själv inte var med och skrev något för spelet. Storyn är tyvärr den svagaste länken. Fantastic Beast-filmerna var rätt kassa, ja, men manuset här var minst lika torrt som Starfield, och jag tror definitivt att hennes magiska touch för karaktärsskrivande kunde ha piffat upp spelet ännu mer. Tur i alla fall att det var den enda kontroversen, att ingen fick för sig att bojkotta Hogwarts Legacy av någon annan dum anledning. Jupp.
Temat för i år misslyckades visserligen totalt, men skam den som lär sig av sina misstag, jag försöker igen! Min stora plan för nästa år är att göra 2024 till det Episka Fantasy-året. Det sträcker sig bortom TV-spel: jag ska läsa minst 6 fantasy-böcker, skriva minst en fantasybok, och såklart, spela en hel del fantasy-spel, inte minst Elder Scrolls Oblivion. Hur det går får vi se. Mest av allt vill jag dock hinna med mer än tjugo-fem spel. Det, och att fokusera mer på spel jag redan äger, snarare än att köpa fler. Med andra ord borde det bara dags att spela Naughty Dogs eminenta Mega Drive-RPG, Rings of Power. Icke att förväxlas.
