Spelen räcker, men inte tiden

Med tanke på hur mycket jag har pratat om TV-spel här, är det inte lönt att försöka hålla det hemligt. Det är sant... jag äger en herrans massa spel. Jag till och med samlar på dem, om ni kan tro det. Från den dag jag fyllde sex år, då jag fick min första Game Boy med Mario Land 2, har jag behållit (nästan) vartenda spel jag fått labbarna på. Så fort jag haft pengar till övers, var det TV-spel jag sneglade på först och främst. Många spel har det blivit, helt enkelt… men hur många? I åratal har jag undvikit den frågan, kanske höftat på över fem hundra. Men inte längre! Det är färdighöftat! Idag, den åttonde september 2024, har jag tagit mig ann uppdraget att räkna ihop vartenda spel jag äger! Jag har stirrat mig blind på spelhyllorna, grävt fram alla de gamla samlingarna och sållat bort de som jag vet tillhör hela familjen och inte är 100% mina egna. Och tro inte att jag stannade där, o nej: jag har satt igång (och uppdaterat) samtliga konsoler för att räkna ihop alla mina digitala köp! Det har varit en riktig tidsresa, en som fått mig att reflektera över vad spelsamlandet betytt för mig.

Låt oss börja från den era då jag anser att jag blev samlare på riktigt: Xbox 360, PS3, Wii, DS och PSP. Som vi alla minns stod kampen mellan PS3 och Xbox 360, och medan min kusin och bror stod stolt på den förstnämndas sida, hade jag valt Xbox 360, mest på grund av spel som Naruto: Rise of a Ninja, Blue Dragon och Eternal Sonata. Till en början köpte jag därför förhållandevis få spel till dåtidens Next Gen, för liksom, varför lägga ner dyra pengar på spel till Xbox när min bror förmodligen hade det till Playstation i rummet bredvid, eller min kusin i sin över-hundra-spel stora samling? Resultatet blev att det var Wii, DS och PSP dit de flesta pengarna gick. Dels fanns en sida som hette AxelMusic (senare Planet Axel), som skeppade spel från Kanada till snorbilliga priser men hutlös frakt, och dels hade inte de svenska mainstream-butiker, GAME och GameStop, gått i graven ännu. Inte heller fanns någon Brexit som satte stopp för Amazon.uk-import. Min strategi var att plocka spelen där jag hittade dem, oavsett skick och utgåva, så länge jag kunde spela dem. I synnerhet DS växte exponentiellt; svarta eller genomskinliga fodral, spelade ingen roll; kanske inte en stilren hylla, men unik.

På den vägen gick det, och idag, efter otaliga mässor och en och annan Japanresa, ligger dessa samlingar på 106 spel till Nintendo DS, 52 spel till Wii och 50 spel till PSP. PS3 ligger idag endast på 41 spel, men Xbox 360 fick sig ett rejält uppsving, och är idag min största samling med 109 spel!

Men varför börjar jag vid sjunde generationen, och inte från början, vid NES och Game Boy? Tja, vid sex års ålder var jag knappast en samlare. Inte heller vid tolv eller femton; om inte mina syskon hade köpt det, var det emulatorer som gällde. En stor del av min retrospelssamling–NES, SNES, N64 och Game Boy–är av den anledningen egentligen inte mina; det är bara jag som håller dem i förvar, för att jag är den som bryr mig mest. Med det inte sagt att några av dessa inte faktiskt är mina: jag minns väl när jag fick både Super Metroid och A Link to the Past, likaså Turtles in Time och Bamse till Game Boy. Just Game Boy är något lättare att räkna på, min andel av samlingen blev ganska snabbt den största, och vad gäller Color och Advance var det bara jag som var intresserad. Tja, syrran hade en Advance, men hon hade sin egen lilla samling. I motsatta ända har vi N64, där jag inte började köpa egna spel förrän Retro Gathering blev en grej. Och NES, samt Mega Drive, vars samlingar jag knappt bidragit till, och om jag gjorde det så minns jag inte vilka de spelen var, så de båda uteblir från räkningen.

Tacka vet jag Playstation 1 och 2; där tog mina syskon med sig sina spel när de flyttade, så jag kan vara säker på att de som är kvar är mina. 9 spel till PS1 och 47 spel till PS2. SNES är faktiskt inte långt efter med 29 spel, och faktiskt blev det samma siffra med Game Boy: 29 spel. Game Boy Color (som i min värld är en egen separat konsol från Game Boy, fight me bruh) nådde endast upp till 23 spel, medan Game Boy Advance springer förbi alla andra retromaskiner med 56 spel. Till Gamecube blev det 12 spel, men till N64 äger jag endast fjuttiga 11 spel. Inte lika fjuttigt som Master Systems 5 spel dock. Eller Neo Geo Pocket Colors 2 spel. 

Alright, låt oss prata moderna tider. Det är nu det börjar bli komplicerat, med digitala spel på ett halvt dussin olika konsoler, samt diverse virtual console-släpp och remasters. Jag äger till exempel Skyrim tre gånger om, fyra om vi räknar PS5-versionen man får om man äger det fysiskt till PS4. Det var liksom nu det blev populärt att släppa om spel som bara var en enda generation gamla, hotta upp dem med några fler pixlar och ibland bildrutor i sekunden. I det stora hela laddade jag aldrig ner spel digitalt som jag kunde köpa fysiskt, men det spelade knappt någon roll, för nu var indie-revolutionen här. Reor på reor fyllde sakta men säkert upp mitt digitala bibliotek; jag har för syftets skulle gjort det såpass lätt för mig att jag räknar ihop alla digitala titlar från alla konsoler in i en enda pott, även virtual console. Många dubbletter blev det, men som sagt, jag har försökt sålla bort dem, såvida inte en version erbjuder något markant utöver en annan.

88 spel med PS4-loggan på, och 17 spel med PS5ans. 7 spel till Xbox One, 17 spel till Wii U, och helt respektabla 55 spel till 3DS. Och nu, de digitala… 387 spel!

Totalet? 1374 spel. Av dessa: 837 fysiska.

Ett tusen trehundra sjuttio fyra spel att spela! Det var mer än 500! Men faktum är att, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att siffran är ännu högre. Jag är ganska säker på att jag inte räknade med Grandia 1 och 2 som två separata spel i samlingen. Och de där förbaskade Mega Drive-samlingarna, där borde egentligen har räknat varje spel separat. På tal om Mega Drive, är det inte två eller tre spel i hyllan som är mina? Och hur räknar jag de spelen jag har tillgång till via NSO? De PC-spel som jag inte spelade via Steam, som A Short Hike? Fanspel som AM2R och Sonic Triple Trouble 16-bit? Det enda svaret jag kan komma på är… äsch! Det här får duga! Nej, det blev visst ingen absolut korrekt siffra, men är det någonting jag insett så är det att jag för mitt liv inte kan frammana den energin som skulle krävas för att uppnå en sådan. Det viktiga är inte siffran, utan de underbara känslan att kunna dra fram ett spel som betytt mycket för mig, stoppat in den i sin rätta konsol och kunna lira som om det vore 90-talet igen. Eller att hitta något helt nytt som man glömt bort att man köpte, som blir en ny favorit. Kanske får jag inspiration någon gång i framtiden, kanske skaffar ett sånt där databasprogram som håller koll på samlingen, men inte idag. Inte den åttonde September 2024, då min samling ligger på ungefär 1374!