Internet och jag: de tidiga åren
Jag är gammal. När jag säger detta är det många som höjer ögonbrynen, för visst, jag kanske inte har rynkor, mitt hår har inte hunnit vitna. Men med internets mått mätt är jag en fossil. Jag är trettiofem år gammal, trettiosex om mindre än två månader. Internet, så som vi känner det, är avsevärt yngre. Just det: jag är en av dem som har varit med (nästan) från början. Jag har sett programmen komma och gå, trender passera, MSN dö och YouTube uppstå. Jag minns en tid då World of Warcraft existerade endast på ett reklamblad man fick tillsammans med Warcraft 2!
Min familj var nämligen rätt snabba på bollen vad gäller ny teknologi. Att min farfar var professor i datakunskap var knappas oviktigt i ekvationen, för så länge jag kan minnas har det alltid funnits en dator i mitt hem. Den äldsta av dessa kallade vi 3-86an, efter processorn som drev den, Intel 80386. Det var en speldator som heter duga: Commander Keen, Monkey Island, Dangerous Dave. Vem behöver ens Mario? Tja, Mario var också med i ett hörn, i form av någon typ av tech-demo vars ursprung jag fortfarande inte begriper. Men hade den internet? Yes box! Det var så vi fick hem de flesta av de här spelen. ”Ringa till en databas” hette det, och mina enda minnesbilder är av en lista med filer man kunde ladda ner. Flera år senare köpte pappa en 4-86, som han senare uppgraderade med CD-spelare och—hör på maken—ljudkort! Jill och the Jungle och Myst fick öronen att dansa! Men när mamma skaffade sin första dator, då jäklar, nu hade vi en riktig best som kunde rejäla grejer, som ovan nämnda Warcraft 2!
Med det sagt skulle det dröja länga innan internet blev något annat än den där udda grejen som hade det där konstiga ljudet. Det var först när mina syskon började få datorer som jag började förstå vad det hela egentligen handlade om. Jag kan inte påstå att mitt minne är kristallklart, men jag är relativt säker på att det var i den vevan ord som ”lunar storm” och ”fanfiction.net” började användes rätt flitigt. Helt plötsligt fanns det en hel hög videoklopp från diverse anime och spel på min systers dator: trailers, japanska reklamsnuttar, AMVer, musikvideor. Till och med ett fullt animeavsnitt av Angelic Layer, med rätt bra kvalitet. På min storebrors dator poppade det upp roms på NES och SNES-spel, vilket ledde till den stora RPG-eran av mitt spelintresse. Jaha, på internet kunde man hitta i stort sätt vad som helst! Än så länge var det dock något exklusivt för vuxna; den enda gången jag kan minnas då jag fick vara med var när jag började dyka ner fanficarnas värld; Golden Sun 3 lät ju vänta på sig, så amatörlitteratur fick duga.
Men så kom den dagen. Man kan tro att det faktum att jag hade åkt till Italien, eller gått ut högstadiet, var de mest omtumlande händelserna i mitt femtonåriga liv, men den där datorn jag fick från OnOff (i bild ovan), och det bredband vi skaffade i huset, ställde om hela min existens på ett sätt som aldrig kan skruvas tillbaks. Internet gick från något som fanns i bakgrunden till en fundamental del av mitt liv, lika väsentligt som luft och vatten. Jag spelade Ragnarök Online, laddade ner anime, hängde på forumet anime.se. Speciellt det sistnämnda var början på något stort. Det var mitt allra första online-community, första gången jag fick chansen att verkligen uttrycka mina åsikter i text. Lära känna folk jag aldrig träffat ”på riktigt”. Faktum är att forumet har hängt kvar i alla dessa år. Jag vet eftersom anime.se fortfarande är min startsida, trots att det det sista inlägget jag gjorde var runt 2013. Ibland får jag ryck och scrollar igenom de gamla konversationerna vi hade för så många år sedan. Om Sceleris, Volbla, Meatrose, JockeII, DB, Orrin, zimeon eller någon annan gammal räv mot förmodan läser detta, så vet att Hikari no Hohenheim tänker på er ibland.
Den sociala biten var liksom inte min starka sida som barn, så att ha det där avståndet mellan mig och andra människor fick det att kännas mer tryggt att ta ut svängarna, visa min ”sanna sida”. Det kom mig aldrig för att missbruka detta nya mirakelverktyg till att skapa ofog, jag hade alldeles för kul med att grinda levels i Ragnarök. Med att prata med kompisar från världen över på MSN. Att tillbringa timtal på GameReactors hemsida, slaviskt följde deras nyheter och läsarfrågor, i hemlighet drömma om att en dag få jobba hos dem. Jag föddes för sent för att vara med och upptäcka haven, för tidigt för att utforska stjärnorna, men jag känner mig lyckligt lottad att jag föddes precis i tid att se internet växa upp framför ögonen på mig. För att inte tala om att ha känt till världen som den var båda före och efter, känna till kontrasten. Internet är underbart, men ibland saknar jag enkelheten som fanns förr. Om kidzen idag bara kunde föreställa sig.
