Spelen räcker, men inte tiden

Jag har en hot take. Dåliga spel är viktiga. Till stor det för att de ger oss perspektiv för vad bra spel kan vara, kontrast så vi kan se de bra bitarna klarare. Detta är dock en sekundär anledning, för det riktiga svaret är musiken. Det finns fem ord som upprepa in absurdum i min kompiskrets: ”det hade bra musik åtminstone.” Man får ibland känslan av att kompositörer har högre stolthet än resterande utvecklare, vägrar bli neddragen i smutsen. ”Hörru Tim Follin, det här är bara Pictionary till NES, det måste inte ha det grymmaste soundtracket du någonsin hört.” ”Grymmaste soundtracket du någonsin hört, uppfattat!” Grovt hugget, såklart, det här är knappast en naturlag, men det händer tillräckligt ofta för att vara märkvärdigt. Och för mig att vilja peka ut mina favoritexempel.

Det första kanske är fusk, för egentligen är det inget dåligt spel. Det är bara avsevärt sämre än de som kom innan i serien, och förstörde min lust att spela uppföljarna många år därefter. Apollo Justice. Jag gillade inte att Phoenix Wright hade en helt ny roll, jag gillade inte att viktiga karaktärer som borde ha funnits med inte ens nämndes, jag gillade inte cirkustemat, och jag gillade verkligen inte att en av spelet största twister helt går emot en viktig del av ett tidigare spel. Men jag älskar musiken! Det smått hotfulla korsförhörs-temat, den riviga låten när man tar lögnarna på bar gärning, eller vad sägs om när det är fara å färde! Storyn må ha sina sidor, men att Toshihoki Horiyama och gänget gav sina A-game finns inget tvivel om. Jag kan till och med erkänna att under senaste omspelningen kunde jag förlåta mycket av spelets tillkortakommanden, och musiken var inte en oväsentlig anledning.

Vad jag däremot inte kan förlåta är Pokemon Sword och Shield. Det var det spelet som skulle bringa Pokemon till den nya konsolen, första gången vi får ett äkta Pokemon-äventyr på vår TV, det fanns ingen ursäkt till att skära bort så många hörn som de gjorde! Spelet var helt uppenbart rushat på alla plan, knappt 20 timmar långt, en handling med logiska hål större än de i Pokedexet efter att de kuttade majoriteten av alla monster. Det här är värre än ett dåligt spel, det var ett hoprafsat spel, i en serie som borde ha alla pengar i världen! Ja, jag skulle kunna spy Galar (höe höe) hela dagen lång, men jag lyssnar hellre på den här bangern. För när jag nådde första gymmet glömde bort min besvikelse rätt fort. Jag kan bara anta att Go Ichinose och Minako Adachi trodde som vi, att Switch-debuten skulle bli det mest hajpade spelet någonsin. Övrig musik är inte så pjåkig den heller; speciellt Sonias temalåt sticker ut. I slutändan väljer jag att se Sword och Shield som ett musikalbum som tekniskt sett också kom med ett spel, som med fördel kan ignoreras.

Detsamma kan sägas om i princip vartannat Sonic-spel i 3D. Jag gillar att försvara ratade spel, men Sonic 2006 kan inte ens jag försvara. Förutom musiken, såklart. Allt från synt till hårdrock till flöjt passar banornas teman perfekt, och så för vi inte glömma Crush 40! Ja, faktum är att Sonic-spelen i allmänhet inte är kapabla till att missa med sountracket, oavsett kvalitet på spelet. Sonic Frontiers blev inte direkt hyllad av kritikerna, men det är fysiskt omöjligt att lyssna på någon av bosslåtarna och anklaga Sega för att snåla med musik-budgeten. De låtarna utgör bara tre av hundrafemtio! Sonic Lost World till Wii U var i min mening ett regelrätt bottennapp, men det kan man inte gissa från några av de här fräsiga låtarna. Sonic Forces, herregud, ett patetiskt tretimmarslir som spottar på allt som Unleashed och Generations lyckades åstadkomma med Boost-formeln, så varför inte ha mega-hajpad sista-bana-musik med sång och allt? Till och Sonic Boom, som jag inte spelat men vars rykte knappast undgått någon, tycks inte vara så pjåkig! Jag skulle kunna fortsätta bra länge, men ni fattar. Det finns inte ett enda Sonic-spel med dålig musik, helt enkelt. Nope, inte ett enda...

Jag måste erkänna en sak. Jag har egentligen aldrig varit en sån som lyssnar på spelsoundtrack utanför dess sammanhang, åtminstone inte om jag inte redan spelat det. Det har alltid känts som spoilers för mig; det finns få saker som känns så härligt som när man kommer en viktig punkt i spelet och blir belönad av en riktig banger. Men det finns alltför många spel här i världen, alla är inte värda att spela, så det vore galenskap att frånsäga sig musiken bara för sakens skulle. Eller så kan musiken rent av få mig att vilja spela det till att börja med. Tror jag att Eragon till GBA kommer vara bra? Nej, men kommer jag att få ut något av det? Högst trolig.