Spelen räcker, men inte tiden

Såattjaalltså... YouTube, am I right? Vilket bottennapp! Bara massa onödiga ändringar hela tiden, algoritmen funkar inte, man får inte svära eller använda musik från spel utan att få en copyright-strike! Varför behövde de runda hörnen i minispelaren?! Okej då, just idag kan jag väl ta en paus från klagandet. Faktiskt så vill jag göra tvärt om, hylla de kreatörer som har gjort sidan till min go-to Internet-depå. För utan YouTube skulle jag kanske inte ens vara såpass stor spelnörd jag är idag. Kanske aldrig fått en blodad tand för hiking. Ja, det har varit ett utlopp för i stort sett allt jag gillar.

Jag har flera gånger nämnt Pete Dorr, han som populariserade genren ”spel jag har köpt på sistone”, och även en av de första som visade upp sitt spelrum. Så populär som han var så sved det lite grann att se hans kanal falla i glömska. Men det kändes desto ljuvare honom kom tillbaka! Han är knappast konsekvent; ett tag körde han en video om dan, sedan en i månaden, nu ett par i veckan, men att den gamla räven fortfarande har saker att prata om efter alla dessa år är en ren vinst. På tal om gamla rävar finns det inget bättre sätt att beskriva Happy Console Gamer. Det enda han gör att sitta vid sitt bord framför kameran och snack om spelrelaterade saker han gillar, lite musik i bakgrunden, ett och annat klipp inbakat; enkelt, men kul. Ett koncept som hållit i sexton år nu! Han fyllde femtio för inte så länge sedan! Han kommer säkerligen sitta där när han är åttio och fortsätta prata om senaste Ys-spelet. Nåja, även om han mot förmodan skulle lägga kanalen på hyllan, finns det ingen brist på nytt blod i communityn, exempelvis Retro Bird, ännu en snubbe som mest bara pratar om allt som hör spel till, om än med lite högre produktionsvärde. Hans slogan är ”get on my lawn”, och han vill inget hellre än att kidzen ska upptäcka spel som Rocket Knight Adventure och föra glädjen vidare. Men ska vi snacka äkta produktionsvärde, då ska man kolla in My Life in Gaming. Två herrar som har som livs mål att lära oss hur vi får bästa möjliga bildkvalitet för retrospel på moderna TV-apparater. Och hur man backar upp sparfiler från alla konsoler någonsin. Och peka ut underskattade titlar... tja, låta oss ta del av deras liv inom TV-spel, helt enkelt.

Men ofta går jag inte till YouTube för att lära mig saker, eller ens ta del av en åsikt; ibland vill jag bara få mig ett gott skratt. Yu-Gi-Oh Abridged skulle definitivt ha passat i listan, om den uppdaterades mer än en gång per halvår. Eller Kilian Experience, som med sin tjocka svenska dialekt gör stundtals hysteriskt roliga skits på diverse spel, men som också kan vara hit or miss, och dessutom inte sällan baseras på serier jag inte spelat ännu och därav blir spoilers. En som däremot både är fortfarande relevant och konsekvent rolig är Scott the Woz. Jag vet, hans hey-day är förbi, han har börjat med JonTron-modellen att göra långa, välproducerade avsnitt som släpps när de släpps. Jag glömmer alltför ofta bort hans senaste avsnitt och måste sträcktitta. Men herrejösses, resan hit har varit minst sagt inspirerande. Ett avsnitt i veckan, utan att missa ett enda på flera år. Först enkelt spelsnack, sedan fler och fler sidokaraktärer, mer och mer sofistikerade internskämt! Specialeffekter, musikalavsnitt! Och kontinuiteten! I femtio avsnitt hade han en Mega Drive med basketspelet ”Dick Vitale's It's Awesome Baby Collage Hoops”, tills han äntligen lade märke till det och baserade ett helt avsnitt på det. För att inte tala om den blåa ramen runt varenda avsnitt, relevant först avsnitt 200! Det här är inte bara en spelpratare, utan en spelpratare som byggt upp ett helt universum med sin egen lore och interna logik; sådär härligt helknäppt som karaktärerna tar på fullaste allvar, därav humorn. Om han någonsin bestämmer sig för att avsluta kanalen och göra ett sista avsnitt, förväntar jag mig en 2 timmar lång actionfilm i Avengers-stuk med samtliga stjärnor från Madden-omslagen. Den meningen är fullkomligt logisk i Scott the Wozs värld.

Så jag går till YouTube för att skratta och grotta ner mig i TV-spelssnack. Världens största soffpotatis, va? Ja, definitivt, men bara på deltid, för min absoluta favoritgenre är den som får mig att vilja lämna huset och gå på äventyr. Som den föga kända ”The Tim Traveler”, och nej, det är ingen typo. Medan den gemene resevloggaren gladeligen visar upp de häftigaste och kändaste sevärdheterna, är det Tims slogan att ”we're not here to see any of that”, och istället visar oss obskyra platser som fascinerar på ett mer vardagligt sätt, som en underligt konstruerad tunnel, en övergiven tågstation, de högsta bergen i länder som knappt har några berg alls, eller fotbollslag som inte har vunnit en enda match i deras karriär. En välbehövlig påminnelse om att häftiga saker finns överallt runtomkring oss. Inte för att se ner på det episka, o nej, för om jag skulle utse en obestridlig vinnare av alla YouTube-kanaler, den jag i nuläget skulle klassa som min absoluta favorit, så är det en som erbjuder just detta. En kanal inspirerad, enligt de själva, av japanska RPG, vars mål är att få dig som tittare att känna som att du är ute på äventyr med dem. En kanal vid det passande namnet Adventure Archives. Varje avsnitt är en 1-2 timmar lång hikingresa, för det mesta i USA men ibland utomlands, där de genom utmärkt kameraarbete, medryckande narration och egenproducerad musik lyckas få varje område de besöker att framstå som den finaste platsen på jorden. Och de själva, förstås; kemin mellan de fyra äventyrarna är det som binder allt samman. Avsnitten tar tid, kanske en i månaden om vi har tur, men när de väl släpps så är det en högtid! Fram med snacksen, ner i soffan! Robby, Andrew, Brian, Thomas, jag ger min salut, och hoppas att en dag få möta och tacka er personligen.

Arlo, Saberspark, Totally Not Mark, Abroad in Japan, Not Just Bikes. The Completionist, Masahiro Sakurai on Creating Games, Ryan George! Gigguk, Let Me Explain Studios, Overly Sarcastic Productions, Japan Eats, Exploring With Josh! Om jag skulle nämna varenda kanal som format min dagliga existens på YouTube skulle jag sitta här i många timmar till. Då har jag inte ens nämnt de kanaler jag inte prenumererar på, men som dyker upp i mina rekommendationer, till exempel Good Vibes Gaming, eller sång-covers från Annapantsu. En stor blandning av kanaler, kan man tycka, men faktum är att när jag tar upp ämnet bland vänner och familj, är det inte ofta de vet vad jag pratar om. Det är det som gör ämnet så kul att diskutera, YouTube är så enormt, och har funnits så länge vid det här laget, att varje användare har sin egna unika upplevelse. Så varje gång jag umgås med någon ny, brukar jag därför fråga dem: vad är dina favoritkanaler på YouTube? Det kan säga rätt mycket om en människa.