Världens mest misskötta serier
Tänk dig detta drömscenario. Den eminenta serien Skroobidi Boobibi har, efter åtta år, äntligen fått en uppföljare. Du minns serien som en äkta klassiker med ett tillfredsställande slut, och även om du inte direkt bad om en fortsättning, är du taggad till tusen, tillsammans med ett helt internet fullt av fans. Ni väntar med spänning. Luften är elektrisk. Vad kan gå fel? Ni kan skratta nu, för ni vet hur skämtet slutar. Skroobidi Boobibi Revelations blir en dunderhit, men bara för att alla inhalerar så mycket copium att lungorna tror de kan andas under vatten. Eller så är det bara så dåligt att lungorna slutar fungera över huvud taget. Jag har sett detta hända tillräckligt många gånger att jag har börjat se det som en naturlag: ju större en serie är, desto högre sannolikhet att den går in i väggen.
Låt oss inte dansa runt den rosa elefanten: Star Wars. Praktexemplenas praktexempel. Nya filmer, efter 11 år. George Lucas, som på den tiden ansågs vara skurken som krossat sitt egen verk, var inte inblandat, och Disney hade lovat oss världen. Vad kan gå fel? Med facit i hand tror jag inte det är möjligt att missköta en serie värre än Star Wars. Första nya filmen: en klon av den första filmen. Andra filmen, en story som vars mål tycks vara att demontera allt vi älskade med Star Wars. Tredje, ett rushat avslut som totalignorerar allt de tidigare två tidiga filmerna lade upp. Det värsta av allt? Alla tre filmer var toppenbra! Filmfotografi på mästarnivå! Gamla skådespelare återvänder! Det var bara som trilogi betraktat som de inte funkade… det vill säga, på det sättet som räknades. Men detta räckte inte för att krossa serien fullständigt, så de började pumpa ut riktigt bra TV-serier. The Mandalorian kändes fräscht, nytänkande, precis det Star Wars behövde. Boba Fett sågades, men jag själv diggade den. Tänkte de ignorera filmerna och göra TV-serierna till det “äkta” moderna Star Wars? Nä, för sen kom Obi-Wan. Och Mandalorian säsong 3. Vad tusan hände? Ahsoka drog upp kvaliteten igen, men bara för oss som sett Rebels, och nu senast var Acolyte det absolut sämsta Star Wars gjort hittills. Det är vad Star Wars har blivit under Disney: ett uppsving av hopp, som sedan dunkas ner i marken.
Nåja, 11 år i all ära, men vad sägs om 17 år? Så lång tid gick mellan Dragon Ball-mangans slut och filmen Battle of the Gods. Till skillnad från The Force Awakens var den grym! Nya koncept, nya karaktärer, nya möjligheter till fler sanslösa styrkor som stiger alltmer! En andra film kom ut; okej, så de tänker alltså fortsätta med Dragon Ball exklusivt via filmer. Tja, hellre det än en lågbudgetserie gjort på ett arbetsschema från helvetet… vilket visade sig vara Toeis andra briljanta plan! Ja, Dragon Ball Super är en högst fascinerande bilkrasch, och en ypperlig studie i vad som händer när kortsiktig vinst går före en berättelses värdighet. Pacing, animation, manus, allt som kunde gå fel gick käpprätt fel, trots att många viktiga personer som höll i den tidigare animen var med. Samtidigt producerades även en manga, med manus från Toriyama själv, men även den kändes off, speciellt då den skippade hela andra filmens ark. Jag var redo att acceptera att Dragon Ball hädanefter är renodlad cash grab. Ironiskt nog var Toei inte alls redo för det, för ca 60 avsnitt in blev den helt plötsligt awesome! Multiversum-turnering, alla kämpar fick vara med, avsnitt på avsnitt av pur Dragon Ball-hype! Kanske lite för lite, och för sent, men oj, vilken gåva till fansen! Animen tog visserligen slut, men mangan fortsatte, och enligt hörsägen ska den vara helt okej nu! Nu senast står vi också inför en ny anime, Dragon Ball Daima, ett projekt som Toriyama jobbade häcken av sig för innan han dog, och studion har haft gott om tid på sig att polera. Efter Toriyamas död är det svårt att säga vad som händer härnäst, deras track record går liksom åt båda hållen. Men jag är försiktigt hoppfull!
Hittils har jag pratat om serier som ändå har tillfredsställande ändpunkter, som släpptes ur graven och tvingats till nytt liv. Den riktiga tragedin är när serien misskötts medan den fortfarande är pågående. Här hade jag kunnat peka till Game of Thrones säsong 8, om det var något jag faktiskt sett. Istället vill jag ta upp en serie jag redan skrivit upp, men inte i tillräckligt detalj. Ni förstår inte, jag var ett ultrafan av My Little Pony: Friendship is Magic! Jag såg första säsongen, blev deppad över att det inte fanns mer, och såg om den. Varje avsnitt i säsong 2 hade samma hajp som en fotbollsmatch. Jag lyssnade på podcasts om MLP, läste fanfic om MLP, skrev fanfic om MLP, engagerade mig i diskussionerna kring Derpy, jag gick på Ponny-meetup som var så cringe så man kan dö, men som ändock tillhör mina käraste minnen. Vid säsong 3 hade skaparen Lauren Faust lämnat serien helt och hållet, men säsongens avslut blev ändå ett värdigt sådan. I min hjärna var det fortfarande där det äkta slutet ligger. Fyran var visserligen inte illa, men från säsong fem och uppåt började regissörer och manusförfattare bytas ut på löpande band. Känslan som gjorde serien så speciell blev en annan. Repliker som verkade tyda på subtilt världsbygge glömdes bort. Subtilt är nog nyckelordet; det är svårt att ens diskutera detta, på ytan är det ju fortfarande en lättsam serie om småhästar, men det är just därför jag har svårt att förlåta dem: den fingertoppskänslan som krävdes för att göra MLP bra är inget annat än mästerligt. Serien förtjänade att bli ihågkommet som ett mästerverk. Nu är det istället som ett musikstycke utan ett värdigt crescendo.
Ifall jag inte har nämnt det förr: jag har ambitioner att få egna romaner utgivna en dag. Samtidigt tänker jag ganska ofta på hur jobbigt det skulle vara om mina verk faktiskt exploderade i popularitet. Inte för att jag är rädd för fans på internet, det är en oundviklig verklighet, snarare för att jag skulle känna pressen att leva som jag lär. Inte låta vem som helst göra vad som helst med mina berättelser, och framför allt, se till att jag själv håller måttet. För ju större en serie är, desto högre sannolikhet att den går in i väggen. Det bästa man kan göra är att se till att hjärtat finns kvar. Kolla bara på One Piece, det är bevis på att en serie kan utvecklas, men behålla sin kvalité. Det ger mig hopp.
