Spelen räcker, men inte tiden

Japan, Japan, Japan. Som alla som känner mig vet kan jag inte hålla tyst om det faktum att jag under hösten 2012 till hösten 2013 bodde i Japan. Det var en magisk period, äntligen fick jag leva mitt drömliv som den animeprotagonist jag alltid var menad att vara… eller? Nja, ska sanningen fram fanns det många punkter där livet gjorde allt annat än lekte. Stressiga läxor, drama i skolan, och sedan vintern: den där trista, gråa japanska vintern kändes till och med jobbigare än Sveriges, tack vare avsaknaden av snö. Men men, det var trots allt min första långtidsresa utomlands, jag kunde knappast planera för precis alla eventualiteter. Däremot, vad gäller ett område i synnerhet har jag faktiskt ingen ursäkt: TV-spel. Det är svårt att se tillbaka på det året och tänka att ja, banne mig, jag var både smart och ansvarsfull med pengarna där.

Det uppenbarade sig ganska snabbt att, trots att jag var i ett nytt land, hade så många nya intryck, saker att göra och ett helt språk att bemästra, så saknade jag mina konsoler där hemma oproportionerligt mycket. Min Vita, DS och 3DS i all ära, jag ville vara med på de nyaste spelen! Jag ville ha min PS3! Så jag köpte en. Och en HDTV. En ganska saftig slant lade jag ner på kalaset, men jag berättigade det genom att lova mig själv att använda den flitigt hela året. Här ska gejmas OCH pluggas! Om ni har gissat er till punchlinen här, har ni till hälften rätt. Mycket riktigt: det blev inte alls så mycket spelande som jag hoppades på, och det berodde på att TVn hade släpningsproblem med färgåtergivningen. Det såg inte lika bra ut att spela på den här som det gjorde hemma, så jag väntade helt enkelt med storspelen som lockade mest, som den nya Tomb Raider-rebooten och God of War Ascention. Men, det betyder icke att jag inte fick valuta för pengarna. Ett spel jag vägrade att missa hette nämligen Assassin’s Creed 3. Jag har nämnt förr hur spelet i slutändan blev något av en besvikelse, men just då, för stunden, var det en av de häftigaste spelupplevelsen jag haft! De (med tidens mått mätt) ursnygga skogarna, storyn som till synes verkade leda serien till nya höjder; att sitta under sin kotatsu och spela medan kylan bet utanför var, utan överdrift, magiskt. Det var nästan värt pengarna för de minnena enbart. Nästan.

Inte det att PS3an samlade damm efter det. Redan innan AC3 kom ut hade jag redan gett mig in på en del spel, tyvärr rätt kortlivat. Min första erfarenhet med Fallout 3 var i denna veva; jag tänkte att, jag är halvsugen på det här spelet, så om jag spelar med japansk dubb blir det säkert en roligare upplevelse. Och tja, jag spelade väl i fem-sex timmar. Jag kom till Megaton, gjorde den där questen där man är tvungen att hajka genom halva kartan, kom till ett stadsparti, letade mig ner i tunnelbanorna… och insåg att detta inte var den optimala upplevelsen trots allt. Dubben var inte den bästa, även för mina gaijin-öron. Tja, jag har fortfarande den här versionen i hyllan, om jag nu skulle vilja återvända till detta hyperspecifika minne. Ännu mer hyperspecifikt, som jag dock inte har kvar, är Two Worlds 2. Det var inte ens dubbat, bara undertextat, så efter introduktionsscenen sålde jag det till Book-Off; jag spelade det hellre “på riktigt”. Jag minns också hur jag började prenumerera på Playstation Plus och fick gratisspel att grotta ner mig i, och av dessa spelade jag Kingdom of Amalur, Little Big Planet Racing, och det enda andra spelet jag spelade till sitt slut: Infamous. Vid det laget var jag så svältfödd på ett ordentligt AAA-spel att jag struntade blankt i färgsläp, och ära det som äras bör, jag hade snorkul!

Men i det stora hela hade jag gott kunnat vänta med både Assassin’s Creed och Infamous, för självklart hade jag släpat med både min Vita, DS och PSP ända till Japan. Jag köpte även ett japanskt 3DS, och en extra Game Boy Color, för varför inte? En god plan hade varit att helt enkelt hålla mig till bärbara spel, med extra fokus på obskyra titlar jag enbart kunde hitta i Japan. Det var nog planen från början. Jag tog faktiskt med en hel del kassetter som jag sedan glömde bort att spela. Jag har alldeles för ofta svårt att hålla mig till påbörjade projekt som det är, och det kaos som var att bo i Japan gjorde det svårt även för TV-spel. Med det sagt, när jag jag slet mig loss från min egen lättja så spelade jag några riktiga bangers. Främst på Vita, och här främst två titlar: Guacamelee och Sound Shapes. Det förstnämnda är ett Mexiko-inspirerat Metroidvania med sjukt tillfredsställande striden, det sistnämnda ett simpelt plattformsspel med musikaliskt tema. Bara dessa två gjorde det värt att ta med mig konsolen ända dit; jag rekommenderar dem starkt än idag. Jag lirade också remaken av Superfrog, vars original jag har minnen av från en speldator på landet.

Tidens dimmor döljer säkert en och annan detalj. Säkerligen med flit, för mycket av det här skäms jag över. Halvvägs genom resan skaffade jag en dator som klarade av dåtidens spel skapligt, men köpte jag mig en handkontroll och lirade på den? Nope. Lite Tomb Raider (originalet) blev det, men jag var väl inte van att se datorn som en spelmaskin ännu. Jag testade även ett gäng visuella romaner till PSP. Det kommer tillbaka till det där med lättjan. TV-spel var tänkt att vara mitt största verktyg att lära mig Japanska, men den viljestyrkan som krävdes var för mycket. Jag skriver om detta i tron, och förhoppningen, att jag kan lära mig från detta nederlag. Att jo, jag kan fortfarande göra stordåd, om jag bara sätter viljan till. Kanske till och med bli nihongo jouzu på riktigt.