Nostalgi
Jag är en hopplös sucker för nostalgi. Förmodligen inte världens största plot twist, de flesta som gillar retrospel känner nog likadant, men för mig går det nog djupare än för de flesta. Jag vet inte vad det säger om mig, men min förkärlek till den tid som passerat har ofta lett mig tillbaka till platser som betytt mycket för mig. Jag tar mer än gärna en runda runt Stockholms Universitet, för där pluggade jag från ålder 19 till 24. Ibland tar jag en tripp upp till Märsta av ingen annan anledning än att min gamla skrivkritikgrupp höll till där. Och minst en gång per halvår ser jag till att åka tillbaka till den ort där jag växte upp. Ta en promenad, reflektera över mitt liv fram tills nu, hur jag själv har ändrats under åren. Well. Denna sommar nådde jag nostalgins final dungeon. Efter åratal av att gå förbi mitt gamla hus… blev jag inbjuden. Hipp som happ fick jag se hur den plats som en gång var hemma nu, tja, inte längre var det. En främlings boning perfekt passat till konturer jag känner igen på ett spirituellt plan. Aldrig förr har jag känt en så stark realisation att tidens framåtmarsch är hejdlös. Men jag är en hopplös sucker för nostalgi. Det jag kände var inte sorg över det som gått förlorat, utan en påminnelse om att det aldrig gick förlorat till att börja med. Inte det som räknas, inte hjärtat av det som gjorde huset så speciellt. Mitt hjärta. Att i slutändan är det upp till mig att ta till vara på det hjärtat, göra det till något speciellt, oavsett vilken plats jag kallar hemma.
Ursäkta, nu blev det lite blödigt. Jag berättar denna historia dels för att föreviga detta magiska, smått mirakulösa ögonblick, men också för att illustrera hur nostalgi är något som kan hjälpa lika gärna som stjälpa. Ge sammanhang, bli en reflektion av nuet, och för att knyta det samman igen med retrospel, så tror jag detta är en stor anledning till varför jag gillar det så mycket. De talar för en era med helt andra referensramar, allt från speldesign till omständigheterna kring vårt spelande. Liksom, kommer ni ihåg det där dånande “bwoom”-ljudet när en tjock-tv sattes på? Hur man var tvungen att vänta i ca tio sekunder innan bilden visade myrornas krig? Det där högfrekventa lätet från TVn som man själv slutade höra direkt, men som de utanför rummet kunde störa sig på? Blåsa i kassetter? Hitta bra ljus att kunna spela Game Boy i? Eller bara en sån sak att de flesta handkontroller hade sladdar, så man var tvungen att ha i åtanke var man satt konsolen så att sladden skulle räcka. Detaljer som dessa har försvunnit i tidens dimmor, men att reflektera tillbaka på dem, jämföra minnena från spelvärldens barndom kan, precis som att se sitt gamla barndomshem, skänka perspektiv till vad spelvärlden har vuxit till.
Vad som räknas som “spelvärldens barndom” kommer dock att förändras med åren; jag personligen menar allt från NES fram tills PS2. Det tåls att upprepas: jag är lyckligt lottad att ha fått vara nästan från början, för snart kommer PS3 också att klassas som retro. Sedan PS4. Tidens framåtmarsch, som sagt. Vad för läxor kommer spelutvecklare om 50 år ha lärt sig från den gamla goda PS7? Tja, det beror på vad vi idag lär oss från Mario 3 och Journey to Silius. Jag vill nämligen mena att en av indie-scenens största styrka är att de är mer benägna att gå tillbaka till rötterna, till en tid som de stora spelutvecklarna i sin konstanta jakt på innovation var ivriga att rusha igenom, och spinna vidare på dess idéer i en mer human takt. Plattformsspel i 2D, men med modern designfilosofi, och vips fick vi Celeste. Atmosfäriska äventyrsspel som Myst och Riven? Vad sägs om Dear Esther eller Firewatch? Det blir inte alltid fullträff, men det uppmuntrar till en grad av påhittighet som dåtidens AAA-studior kanske inte hade råd eller lust med att utforska. Det blir en fin balans: en grupp blickar fram, bränner pengar och pumpar ut det senaste i grafik och teknologi, medan den andra blickar bak och kommer på nya sätt att nyttja gamla idéer. Och i en perfekt värld lär de sig båda av varandra.
Men jag talar inte bara om speldesign, det är också värt att se tillbaka på hur man spelade. Dagens ungar har en helt annan relation till spel än vad jag hade, eftersom vår generations föräldrar knappt visste vad TV-spel var, och i många fall var djupt skeptiska. Jag själv fick till exempel endast spela på lördagar, med undantag för bärbara spel. Föräldrarna till dagens ungdomar är, tja, det är ju vi! Och vi har istället lärt ungarna att TV-spel är grymt. För att inte tala om lättillgängligt. Om deras föräldrar mot förmodan inte äger en samling, finns otaliga spel på telefonen de bär på. Alla spel på NES, SNES och Mega Drive finns att spela på en webläsare. Även om de håller sig till lagliga medel så finns prenumerationstjänster, inom månadspengens rimlighet, som gör deras val oändliga. En god vän till mig fick nyligen barn själv, och när jag blickar ut över hans massiva samling, undrar jag om barnet inte kommer att se spel på samma sätt som jag såg böcker: något som alltid fanns där, men som låg utanför intresset. Utan den där kampen att ens få spela, kommer det kännas lika speciellt? Tja, förmodligen; det är trots allt ett problem som böcker har tampats med så länge jag kan minnas, och svaret är god vägledning. Entusiaster som pratar om sitt favoritmedium, ger rekommendationer, varnar om skräp, är oense och vad som är skräp. Det är visserligen inte samma närhet som när communityn var mindre, och vi pratade om samma spel, men i gengäld finns det verkligen något för alla.
Jag är en hopplös sucker för nostalgi. Standarder för vad som är acceptabelt kommer att ändras, designfilosofi poleras, men det inre hjärtat av vad som gör TV-spel så underbart har funnits med redan från början, och i många fall visar retrospel upp detta i sin renaste form. Som med mig och minnena från mitt barndomshem. Precis på samma sätt som att jag när som helst kan sätta mig ner och spela Donkey Kong Country 2, kan jag när som helst tänka tillbaka på alla de år jag tillbringade i det huset. I båda fallen genom lensen av den jag har blivit som vuxen. Det gamla vägleder det nya. Det, för mig, är nostalgi.
