Spel som nästan slapp undan

 

Varje Nintendo Direct, varje Summer Games Fest, varje Gamescom, är det samma historia. “Å det här ser ju fett grymt ut, det ska jag komma ihåg!” Sedan går det några år, och vips, spelen är ute! Ibland tar man tillfället i akt och köper det medan man kommer ihåg, men alltför ofta låter man dem flyta bort i det hav som är sin wishlist. Det är ett faktum lika obehagligt som vår oundvikliga död: vi kommer aldrig kunna spela alla de spel som ser bra ut. Kanske bästa är att inte tänka för mycket på det, vara glada för de spelen vi få spelade. Spel har ju inga bäst-före-datum, trots allt. Men sen har vi de spel som är på väg att försvinna in i glömskans dimmor, men som vi av en eller annan anledning sträcker oss efter i sista stund. De där “nja, vill jag verkligen… jo banne mig det vill jag!”


Det första exemplet jag kan minnas är faktiskt Zelda: Minish Cap. Och anledningen är allt annat än sunt. Det var ju gjort av Capcom! Vadå, är det inte Shigeru Miyamoto som programmerat allting själv? Är det verkligen värt det då? Strunt i det faktum att Capcom alltid gjort kvalitetsspel, och att jag redan innan hade uppskattat Oracle-spelen till Game Boy Color. Men liksom, de var ju nästan sidospel! Och dessutom kändes konceptet med att bli liten inte lika episkt! Nä, jag var bara ung och dum. Och detta faktum gick sakta men säkert upp för mig under de nästkommande månaderna. Alltså, oavsett utvecklare var detta ett nytt Zelda. Ett nytt Zelda. Jag hade kunnat få det i julklapp! Jag minns den kvällen, någon gång på våren, då jag läste recensionen i Club Nintendo-magasinet på nytt, och det slog mig… vad har jag gjort? Jag måste ha det här i mitt liv! Nästa födelsedag var det mitt. Ordningen återställd, ett grymt julspel blev till ett grymt sommarspel. Kartan var visserligen mindre än normalt, men det är också Link, vilket gjorde spelet både mysigt och episkt på samma gång. Det fullständigt tog död på min fördom om att låta andra studior sköta etablerade serier. Man undrar ju vad mitt yngre jag hade tyckt om Metroid Dread…


Mitt andra exempel kom några exempel kom några år senare. En uppföljare på ett av PS3ans största guldklimpar: Little Big Planet 2. Det första spelet var en av anledningarna till att jag ens ville ha en PS3, efter att jag valde att satsa på Xbox 360 den generationen. Tanken att ha en nästan oändlig ström banor fick det att vattnas i munnen. Gosedjursestetiken var supercharmigt! Och visst, jag spelade det i många timmar, men i slutändan kunde jag inte blunda för dess svagheter. Plattformsfysiken kändes flytande och långsamt. Man kunde knappt hoppa högre än Sackboys höjd, vilket begränsade designen markant. Folk gjorde otroliga saker med grepp-mekaniken, men till sist räckte det inte för att hålla mitt intresse. Så när tvåan utannonserades undrade jag bara, hur mycket bättre kan det bli? Tja, enligt Gamereactor, ganska rejält mycket bättre. Återigen var det en speltidning som fick mig på andra tankar, men olikt Minish Cap var jag nu en vuxen (nåja) människa med pengar, så jag slog till direkt. Två simpla förbättringar höjde spelet till skyarna: studsplattorna och änterhaken. Plattorna slungade dig upp i luften, där du kunde greppa tag i taket och svinga dig till nästa plattform, eller ännu mer studsplattor; designmöjligheterna var oändliga! Och det säkrade spelet plats nummer 8 på min lista över Årtiondets Spel. Ironiskt då att Little Big Planet 3 blev just ett sånt spel som slukades av tidens dimmor. Ännu mer så eftersom det utvecklades av en annan studio.


I ovan exempel hann månader gå innan jag nappade, men i det senaste fallet jag kan komma på så gick det på en dag. Nog var jag sugen på det. Sugen, fast rädd. Pokémon Legends: Arceus. Såren från Sword och Shield hade ännu inte läkts. Förhandsvisningarna fick spelet att framstå som opolerat, tekniskt inkompetent. Jag erkänner att jag blev insvept i allt snack om att “de behöver inte försöka, alla kommer att köpa det ändå”. Sedan började jag höra viskningar. Folk hade kul. Heck, mina kompisar hade kul! Då insåg jag att jag hade gjort ett misstag. Jag lade beställningen dagen därpå, och Spelbutiken låt mig vänta ytterligare några dagar. Den väntetiden blev mitt straff för att jag inte kunde tro, för det jag fick var exakt det jag hade väntat på att Pokémon skulle bli. Öppna zoner, nytt och förbättrat stridssystem, möjligheten att kasta pokébollar i realtid. Underbart mysig musik i bästa Breath of the Wild-anda. Spelet utspelade sig hundratals år tillbaks i tiden, men för serien var framtiden här. Det enda jag ville ha från Game Freaks vid det laget var ett spel som återvände till rötterna, men visst, den största innovationen sedan Röd-Blå till Guld-Silver tar jag gärna emot! Det betyder inte att de är fri från kritik nu, de skulle aldrig ha gett ut generation 9 så tätt inpå Arceus. Men nu vågar jag åtminstone tro på dem. Pokemon Legends Z-A kommer bli ett dag ett-köp.


Å andra sidan är det många spel jag har sagt det om. “Det här ska jag nappa på direkt!” Tyvärr har jag blivit sämre på att hålla reda på spelsläpp, alldeles för ofta får jag ett e-mail från Steam som gör mig varse om ett spelsläpp, som jag sedan glömmer bort veckan därpå. Dungeons of Hinterberg, Kitsune Tail och Mika and the Witches Mountain, för att nämna tre exempel från i sommar. Spel har visserligen inga bäst-före-datum, och det finns definitivt ett argument om att vänta tills de är billigare, men är man inte försiktig riskerar de att försvinna från sin radar. Då kan det vara värt att sträcka sig efter de guldklimparna innan det händer.

 

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0