Spelen räcker, men inte tiden

Imorgon är året till ända. Ett hjärtligt tack till alla spel som kom ut på 10-talet. Här är mina favoriter.

10

Portal 2

Jag skrev förut om hur hajp kan stjälpa en upplevelse, och Portal 2 höll på att bli ett sådant exempel. Ettan var så fenomenalt att hela internet höll andan när uppföljaren nalkades. Tyvärr hann jag inte spela det tidigt nog för att undvika spoilers i form av memes, vilket ledde till att jag pressade mig själv för att klara spelet så snabbt som möjligt. Men i efterhand var det värt det. Portal 2 är en perfekt blandning av pussel och story. Och då har jag inte ens rört coop-läget.

9

Assassin's Creed Odyssey

Förmodligen det mest oväntade spelet på listan. Efter Origins var Assassin's Creed död i mina ögon, och det tog många podcasts, youtube-videor och en Black Friday-rea för att nyfikenheten skulle komma tillbaka. Och herrezeus, jag blev så totalt insvept i det hela att jag knappt hann spela något annat under hela December förra året. Allting jag klagade på från Origins hade fixats till. Världen var stor, fri och vacker, och handlingen var kompetent. När det var som bäst hade jag nästan lika roligt som med Breath of the Wild. Jag önskar såklart att mikrotransaktionerna inte fanns (även om man kan ignorera dem), och att dialogvalen var tydligare iksbland, men ändå, tack vare Odyssey är Ubisoft fortfarande på kartan.

8

Little Big Planet 2

Jag velade lite på om jag skulle sätta Mario Maker 2 här istället. Jag är svag för spel med användar-gjorda banor, och Mario har på sistone varit en icke sinande ström av underhållning. Men det har också påmint mig om att Little Big Planet 2 var min första kärlek med konceptet. Båda spelen har gemensamt att föregångaren gjorde ett tappert försök, men behövde en uppföljare för att nå ända fram, och i LBP2s fall räckte det med simpla saker som studsplattor och änterhake för att öppnade upp nästan oändliga möjligheter. Känslan av att vara ett litet barn igen och leka med dockor var total, och extremt vanebildande.

7

Skyrim

Jag vill tacka den gamla podcasten All Gen Gamers för att de övertygade mig att köpa det här nära release. Likt Odyssey trodde jag inte på det på förhand, men det slutade med att det tog över hela mitt liv. Jag misslyckades med ett prov på grund av det här, och jag ångrar inget! År 2011 hade öppen-värld-genren inte riktigt tagit fart ännu, och inte heller min kärlek till den amerikanska sidan av RPG, så jag blev helt tagen på sängen över hur fritt och episkt det kändes. Scenen där man slåss mot sin första drake ser jag som ett av mina absolut bästa spelminnen någonsin. Idag tycks det vara på modet att kalla det överskattat, och även om jag inte heller tycker de borde ha släppt det fyra gånger till fullpris, är det likväl ett mästerverk, och jag kommer försvara det för alltid.

6

Shantae and the Pirate's Curse

Det här spelet har lättklädda kvinnor i var och varannan scen. 10/10. Eller tja, faktum är att det på något vis lyckas framstå som både gubbsjukt och oskyldigt på samma gång, dels för att de kör med det utan en gnutta skam, och dels för att karaktärsdesignen är genuint gullig. Det är sexigt utan att vara sexistiskt. Sedan är väl bandesignen i klass med de bästa Castlevania inte heller helt fel, och Jake Kaufmans förmodligen grymmaste soundtrack har väl också med saken att göra. Och att storyn utforskar hjältens och skurkens förhållande på ett sätt som gör mig varm om hjärtat och SEN IGNORERAR DE DET I NÄSTA SPEL JAG ÄR INTE BITTER!

5

A Hat in Time

Jag har en storebror som också gillar spel. Bara det att han och jag har vilt olika smaker, och han har mer än en gång tokdissat spel jag älskar. Men om A Hat in Time är vi rörande överens. Ett 3D-plattformsspel med mer charm i en enda bana än vad Mario Odyssey hade under hela äventyret. Ett—förlåt att jag överanvänder ordet—mästerverk som blev nostalgiskt veckan efter att man spelade det. Detta trots att jag spelade på PS4, med halv framerate och en del konstiga buggar, där en av dem totalt förstörde en av de bästa bossarna. Ett klart exempel av hur stil och hjärta kan vinna över teknisk kompetens alla dagar i veckan.

4

Fallout 4

På tal om min storebror hade vi en diskussion om huruvida Elder Scrolls var bättre än Fallout. Jag menade starkt på att Skyrim klådde Fallout 4 med draklängder. Men nu är vi här, med Fallout tre snäpp högre än Skyrim på min egen lista. Kanske för att jag har blivit förtjust i apokalypsspel. Kanske för att känslan av att vara en liten myra i en värld där allt kan döda mig hade aldrig känts så bra som här. Det jag värderar mer än något annat i spel är när det lyckas fånga in mig i dess stämning, och Fallout 4 greppade mig så hårt att jag började uppskatta dystra landskap med lövlösa träd även i verkligheten. Om det inte hade varit för att huvudstoryn spårar ur under sista biten hade det hamnat på min topp 10 genom tiderna-lista.

3

Donkey Kong Country: Tropical Freeze

När Tropical Freeze utannonserades som Retro Studios nästa storspel, istället för Metroid, var det många som buade. Själv jublade jag, för en uppföljare till Returns var precis vad jag hoppades på. Returns var ju grymt, men också något obalanserat, och musiken lätt att glömma. Tropical Freeze gjorde precis varenda moment bättre, och tog tillbaka mannen själv, David Wise. Resultatet är ett verk—ett mästerligt verk—som passar in bland sina storebröder till SNES. Det förlitar sig inte på nostalgi, men känns samtidigt tematiskt korrekt. Den använder all den kraft som en modern konsol ger, utan att tumma på den simpla spelmekaniken. Säg vad man vill om Wii U, men det gav oss i alla fall ett av de bästa 2D-plattformspelen i mannaminne.

2

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Trots att jag bara fick vänta fyra år från utannonsering, var det här samma typ av hajp som Shenmue 3. Det var inte spelet i sig, utan konceptet jag hade väntat på: ett helt öppet Zelda-spel där jag kan färdas vart jag vill, men så många hemligheter så jag nästan drunknar. Men till skillnad från Shenmue 3 var förutsättningarna så bra som de kunde ha varit. Dag ett satt jag där, men min sprillans nya Nintendo Switch, och startade mitt äventyr helt utan spoiler. Vartenda ögonblick kändes speciellt. När jag såg templet i fjärran och insåg vad det var. När jag hittade min första Korok Seed. När jag kom på hur man tog sig upp på de snöiga bergen utan att frysa ihjäl. Fjorton dagar av nästan non-stop spelande, över sjuttio timmar klockade, och jag utforskade långt från hela kartan. Breath of the Wild var, i mångt och mycket, den perfekta spelupplevelsen.

1

Celeste

Ingen som känner mig är förvånad. Jag har nämnt det otaliga gånger. Bara minuter efter jag klarade det, postade jag på facebook: ”Celeste är förmodligen det bästa 2D-plattformsspelet jag spelat.” Så denna gång tänker jag motivera mig lite mer utförligt, med en liten spoilervarning för tema och känsla. För visst, det är inte fel att kalla det för ett spel om depression, men det är ungefär som att säga att Star Wars handlar om lasersvärd. Celeste är inget mindre än ett kärleksbrev till alla som någonsin har tvivlat på sig själv. Du styr inte Madeline, du är Madeline, och det är din mörka sida du möter. Många spel har lekt med idén, men inget annat har lyckats baka in den så väl i sin spelmekanik. För det här spelet är svårt. Ruggit svårt. Men precis som med livet själv lär man sig mer för varje steg man tar, och när du äntligen gör den sista kraftansträngningen mot toppen, då är det du som har vuxit på vägen. Allting knyts samman av mästerlig musik från Lena Raine, komplett med ett emotionellt sluttema som taget direkt från 90-talet.

Jag brukade säga att inget spel i världen är perfekt. Men i ärlighetens namn, allt som Celeste gör, gör den helt utan skavanker. Det är en fullträff in i djupet av mitt hjärta. Så ja. För mig är Celeste perfekt.

2020-talet tycks börja bra. Redan under första året har vi Cyberpunk, FF7-remake och Ghost of Tsushima. Och nästa generations spelmanicker, som har potentialen att göra laddningstider och 30fps till ett minne blott. För att inte tala Metroid Prime 4 och Breath of the Even Wilder. Det kan nog bli det svårt att tävla mot det årtiondet som definierade min 20-årsålder, men om 10-talet har lärt mig något alls så är det att allt kan hända. Om det betyder en gyllene era, eller ett dystopi där EA har tagit över världen, tja, det ser jag fram emot att upptäcka.

Tills dess... gott nytt årtionde!