Spelen räcker, men inte tiden

Handen på hjärtat, hur många spel har du i ditt steam-bibliotek just nu? Hur många av dem har du spelat? Du vill inte svara? Nä, inte jag heller. Det är en klyschans klyscha att säga att ens backlog är för stor, för mycket att spela, för lite tid, allt sånt, men det gör det desto viktigare att peka ut de där exceptionella spelen, föra dem vidare genom rekommendationer. Ja, det finns många spel, men det finns också en jädrans massa spelare; jag vill ändå tro på att de spel som förtjänar att bli ihågkomna, kommer att ha sin skara fans. I den andan vill jag göra en liten blixtrunda på en handfull spel som ni, just ni, borde spela nu på en gång!

Först ut har vi något för en som gillar Castlevania, i klassisk stil. För att det spelas exakt som Castlevania i klassisk stil. Nej, jag pratar inte om Bloodstained: Curse of the Moon (även om den också förtjänas att nämnas), utan en mycket äldre klon till system många förmodligen inte ens äger: Master of Darkness. Till Game Gear och Master System. Själv spelade jag den på 3DS via Virtual Console. Utvecklarna heter SIMS, och var aktiva under denna era med spel som Ninja Gaiden på Master System och Tails' Skypatrol. Eller vad sägs om Sega Bass Fishing till Dreamcast? Master of Darkness är i princip vad man hade kallat Castlevania i en TV-serie där de inte har licensen att yttra namnet: kontrollen, den gotiska stämningen, till och med storyn är nästintill identisk, inklusive Dracula som slutboss. Castlevania man redan har hemma, med andra ord, men som tur är har de även apat efter kvalitén. Spelet är kul att spela, helt enkelt. Varierande bandesign, tjusiga sprites, välgjord musik, vad mer kan man önska?

Kanske något som klonar något mer modernt? För liksom, det finns klart sämre spel att kopiera än Celeste. Milli & Greg är Celeste upp i dagen, fast istället för en personlig resa upp för ett berg, både metaforiskt och bokstavligt, så letar du efter din bortsprungna katt. Istället för melankolisk musik som helar din brutna själ får vi trallvänliga låtar som matchar det konstant leendet på Millis sprite. Hundra banor över fyra världar, plus en extra värld när du klarat spelet: det är ingen lång resa det här, men letar du efter ännu mer pixelplattformande som kräver precision och tålamod, då har du kommit helt rätt. Med det inte sagt att även det här spelet har storymässigt djup, för när man väl förstår varför man jagat katten så... ja, det ska jag inte avslöja. För fyra euro (mindre på rea) gör du dig själv en otjänst om du inte tar reda på det själv. Om du gillar plattfromsspel, förstås.

Men nog om dessa efterapningar, du vill ha något mer originellt! Du rekommenderar jag att du tar din kamera och hoppar på närmaste buss för att bevittna fenomenet Toem, i spelet med samma namn. Spelet är i 3D, men helt svartvitt, ses snett ovanifrån med en begränsad kameravinkel, detta för att kunna gömma saker så mycket bättre. Japp, det här är ett ”gömma nyckeln”-spel, där du via kameran ska utföra folks fotografiska uppdrag och bli belönad med stämplar, som du behöver för att ta bussen till nästa område. Inga dödsfall, inga bortsprungna katter och ingen Dracula (däremot ett och annat spöke), det här är ett feel-good-spel i alla ordens bemärkelser. Ibland kan det ta tid att hitta alla de där grejerna de vill att man ska plåta, men känslan att till sist lösa det är svår att klå. Liksom ett bra Collectathon lär man liksom känna områdena på ett intimt sätt, såpass att jag kändes mig lite som en hedersinvånare själv. När jag väl bevittnat Toem, som jag inte kommer att avslöja det heller, och satt på bussen hem, fick jag samma härliga känsla av att återvända hem efter en rolig dagstripp som skulle ha fått i verkligheten. Som jag tidigare nämnt så fascineras jag av spel som speglar verkliga platser, men spel som speglar verkliga känslor, ju mer hyperspecifika desto bättre, känns mer speciellt ändå.

Det där med rekommendationer kan vara klurigt ibland. Dels att beskriva dem så att de låter tilltalande, men att inte heller säga för mycket. Möjligtvis så lutar jag kanske för mycket åt det sistnämnda håller, beskrivet hellre känslorna det gav mig än spelet själv. Fast jag är ju en sån: känsla framför gameplay. Det är känslan som jag minns när spelet är över, som får mig att vilja sprida det vidare. Och jag kan lova att detta är ett ämne jag kommer återvända till.