År 2023 i revy

 

Detta kunde ha varit året. Jag är i skrivande stund trettiofem år gammal, och 2023 kändes som den rätta tidpunkten att äntligen flytta, pröva mina lycka på annat håll. Till sommaren skulle jag vara klar med vårdutbildningen, sedan var det ju bara ett kort kliv in i arbetslivet på riktigt. Men jag glömde bort att livet körs på hard mode, och de dagdrömmar jag hade under sommarjobbet, att bli erbjuden heltidstjänst och flytta in i en andrahandsbostad i närheten, kom aldrig på fråga. Istället fick jag fortsätta som timmis, samt fick ett andra extrajobb på hemtjänsten, ett jag tyvärr aldrig lyckats fastna för under dessa fyra månader. Med andra ord så slutade året ganska snarlikt som det började, kvar i samma bostad, inga fasta anställningar på horisonten. Ett riktigt bottenår.... näää. Det vill jag inte påstå, långt ifrån! På många sett har det faktiskt varit ett av de bättre i mannaminne.

 

Underligt nog är skolan en av de saker som jag minns med mest värme. Visst var det tradigt, men det var också enkelt och rättfram. De flesta lektioner utfördes via internet, så jag kunde lätt sätta på en ljudlös video som denna för att piffa upp tillvaron. Till och med den där månaden då jag gick praktik på den mest psykologiskt tunga LSS-bostaden man kan tänka sig, där det fanns både skrik och självmordsbeteenden, ser jag tillbaka på med viss nostalgi, inte minst för att det var i den vevan som Hogwarts Legacy kom ut. Spela, jobba, spela lite till innan läggdags, upprepa. Bättre livlina fanns inte, och jag klarade pärsen med goda betyg. Betyg, alltså... ett så simpelt system att mäta framgång. Lyssna på lektionerna, klara proven, och framtiden är säkrad. Och när dagen kom då det var säkerhetsställt att alla betyg var godkänna, kändes det så högtidligt. Avslutningen var bitterljuv, hjärtat fullt av hopp. Hopp om en ljus framtid som inte riktigt uppenbarat sig än. Men till nästa år!

 

Nåja, sommaren var i alla fall rätt ljus, på mer än ett sätt. Mest på måfå sökte jag tillbaka till ett jobb jag varit på för nästan tre år sedan. Jag fick det inte. Annonsen stod dock kvar, så jag försökte igen. nappade det minsann! Snart hade jag mitt sommarschema, och en rätt saftig timlön på det. Men det kändes ovant i början; liksom varför har jag kämpat i skolan för att komma tillbaka till ett gammalt jobb? Men det lättade, och för det allra mesta trivdes jag med yrket. Bäst av allt, då det endast gällde 70-80%, hade jag nog med tid att njuta av sommaren till fullo. Jag tror inte jag har upplevt en sommar då jag gick på så många olika utflykter. Åkte in till stan, vandrade i skogar, cykelturer. Tog med rollspelsgänget på till min hemstad och tvinga på dem andrahandsnostalgi! Jag fick chansen att för första gången ensam gå på Skansen i Stockholm, och verkligen ta den tid jag ville ta för att ordentligt supa in atmosfären. Men kanske den största höjdpunkten var när en god vän från Skövde kom och hälsade på, då vi tillsammans gick och kolla på Live-föreställningen av podcasten Trash Taste. Det kändes smått absurt att de som endast existerade på min skärm stå där, livs levande, i verklighetens höga framerate.

 

Men låt oss backa bandet like. Vadå, rollspelsgäng? Just det, sedan början av det här året har jag nästan varje Söndag spelat Pathfinder med tre andra kompisar, senare en fjärde. Min karaktär var Pawarin Kaennonnare, en goblin vars morfar var en alv, och som inte kunde vara stoltare över detta. Tillsammans med en bard vars svärd är lika vasst som hans kritikers ord mot hans dikter, och en religiös robot från en försvunnen era, räddade vi en stad från att bli uppslukad av dimma. När jag sa att 2023 skulle bli Året av RPG, var det inte detta jag menade, men varför inte? Den andra kampanjen, där jag och mina medspelare skulle lösa ett mordmysterium i en Venedig-inspirerad stad, blev faktiskt riktigt känslosam i slutet. Jag har alltid trott att jag är ganska värdelös på improviserad skådespeleri, men i ett sånt här sammanhang, utan någon som helst press, kände jag bara orden flöda. Om inte annat har jag fått öva på min engelska, då gruppen består av en från Belgien, en från Polen och en Amerikan. Och som en ren bonus på allt detta så har vi fått hålla sessionerna på spelledarens arbetsplats: en av de stora byggnaderna runtom Sergels Torg, Stockholms hjärta. De har också en trädgård på taket. Aldrig hade jag trott att jag skulle få se Stockholm från den vinkeln. Kort sagt, att börjar rollspela var klart en av de bästa sakerna som hände i år. Ser grymt mycket fram emot att fortsätta med den tredje stora kampanjen. Pawarin är redo.

 

Tur att jag åtminstone hade rollspelet, för mina ambitioner att gå på Japanska-gruppmöten dog i princip ut i år. Detta av många anledningar, främst av allt jobb och skola, men också för att jag helt enkelt inte gillar den mötesplatsen de valt: en bullrig bar mitt i Gamla Stan. Mina japanskakunskaper har lidit därefter, men än är hoppet inte ute. Under sommaren gjorde jag nämligen en gedigen push att, efter alla dessa år, läsa klart Naruto. Att Boruto existerar har såklart givit mig mer än lovligt med spoilers, för att inte tala om att internet lyckades förstöra en av de största twistarna mot ganska tätt inpå att jag kom till den punkten själv. Det hindrade mig inte från att sluka serien med hull och hår. Det är inte ofta man får en ”uppföljare till sin barndom”-upplevelse, och Naruto levererade med råge! Slutstriden pågick förvisso i evigheter, en del moment i handlingen var jag inte helt såld på, men hjärtat fanns där från början till slut! Den sista sista striden (ni vet vilken) var den perfekta höjdpunkten att avsluta på. Jag satt och stirrade in i väggen, försökte bearbeta att Naruto faktiskt var slut. Fyllde tomheten med att lyssna på öppningssekvenserna från animen på YouTube. Det ledde till många arbetspass med både Fighting Dreamers och Silhouette på upprepning i huvudet. Till nästa år vill jag definitivt göra något liknande igen. Men med vad? Dragon Ball? Prince of Tennis?

 

För stunden blev det dock inte manga som ersatte Naruto i mitt läsande, utan... böcker?! Tja, ljudböcker. Jag skämtar till mina vänner om att jag har blivit en vandrande Audible-reklam. Elva böcker blev det! Och många av dem var inte korta böcker heller. Vi snackar Wheel of Time, eller Cormoran Strike, deckar-serien från JK Rowling. Men den längsta, och helt klart mest udda, kom inte ens från Audible. Som ni vet har jag en förkärlek till My Little Pony. Också till Fallout. Så vad händer om man slår ihop de två? En 600,000 ord lång fanfic som genom ett kickstarter-projekt fick en professionellt producerad ljudbok! Fallout Equestria har varit lite av ett fenomen inom MLP-sfären, en saga om hur ponnyland gick under av magiska kärnvapen: konceptuellt så långt ifrån originalet man kan komma, men ändå underligt troget sin förlaga i ton och karaktärisering. Fans har tidigare spelat in ljudboksversioner på egen hand, men den enda som hade någorlunda kompetens tog slut en tredjedel in. Nu äntligen har vi en definitiv version för oss som föredrar att lyssna på böcker. Varje karaktär har sin egen röst, skådespelat till perfektion. Flera månader tog det att ta sig igenom. Det var värt varenda minut.

 

Fast även om jag föredrar att lyssna, har jag inte gett upp helt och hållet på gamla vanligt läsande. I synnerhet gillar jag att samla på stora, inbundna utgåvorna av fantasyböcker. Och se, i år kom det visst ut en sprillans ny bok i Eragons värld. Ibland känner jag mig som den enda i världen som uppskattar Christopher Paolinis verk. ”Det är ju bara Star Wars fast fantasy!” ”Han var femton när han skrev den, hur kan det vara bra?” Men den uppfattningen splittrades totalt när jag en sen Decemberdag befann mig i en lång, lång kö utanför Science-Fiction-bokhandeln i Stockholm, just för att träffa den eminenta författaren (i bild ovan). Jag och säkerligen över hundra andra var där för att få den nya boken signerad. En upplevelse jag aldrig tidigare haft. Hur mycket tid fick man egentligen att växla ord med författaren? Kunde man be honom skriva något käckt och personligt? Jag visste ingenting, men som tur är gjorde jag inte bort mig alltför mycket; personalen förklarade hjälpsamt att jag skulle skriva mitt hamn på en liten lapp, så att signeringen gick fort. Endast förnamn. I slutändan blev mina ord till honom ganska generiska ”jag är ett stort fan av dig, en ära att få träffas”. Jag nämnde också hans YouTube-kanal, och tänkte säga hur häftigt det var att få läsa boken han nämnt där så många gånger där... tja, jag tror han uppfattade andemeningen. Även om jag stakade mig lite för mycket.

 

Jag skulle kunna skriva mer om min underbara resa till RetroGathering. Eller mitt fina 35-årsfirande i Hagaparken med Japantema. Eller att min telefon pajade nu i december, och att jag numera är en iPhone-ägare (13 Pro Max, närmare bestämt). Minnena är många, för många för att sätta ord på. Alla var inte heller positiva. Mycket att förbättra, mycket att jobba på. Men är det något jag har tagit med mig från år 2023, är det att även om man har jobb eller skola som käkar upp ens tid, är det ändock inte omöjligt att leva sitt liv också. Vem vet, när jag väl hittar mitt fasta jobb kanske jag får käka de orden, men jag är hoppfull. Jag vill våga tro på att nästa år blir minst lika fartfyllt!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0